site-campaign-small

Venezuelas Förenade Socialistpartis första kongress - press underifrån för revolutionär handling

PrintE-mail
Swedish translation of Balance sheet of the PSUV congress: the Bolivarian masses are pushing for revolutionary action (March 10, 2008)

PSUV (Venezuelas Förenade Socialistparti) har just avslutat sin två månader långa kongressperiod. Detta är en händelse av historisk betydelse. Cirka 1800 delegater, som representerar de totalt 5,6 miljoner människor som skrivit på för att gå med, har samlats över veckosluten sedan början på januari för att diskutera de avgörande frågor som den venezolanska revolutionen står inför. Man har diskuterat vilket slags program, vilka metoder, vilken ideologi och organisation som krävs för att fullfölja revolutionen och gå mot socialism.

När kongressen avslutades på söndagen den andra mars, återvände delegaterna till sina hemområden för att fortsätta arbetet och göra verklighet av kongressbesluten. Söndagen därpå, den nionde mars, valdes den nationella ledningen för PSUV.

Här gör vi en första utvärdering av händelserna och skisserar de nödvändiga slutsatserna. Vi måste noggrant analysera besluten, debatterna och stämningarna på kongressen och förstå allt detta som en del av den pågående revolutionära processen i Venezuela.

Kongress i revolutionärt sammanhang

En grundläggande del av vår analys är att vi tar den revolutionära situation som existerar i Venezuela som vår utgångspunkt. Om vi misslyckas att förstå den venezolanska revolutionen och vilken fas den genomgår kommer vi att vara helt oförmögna att förstå de motsättningar som framträdde under kongressen och betydelsen av de olika motsättningarna och diskussionerna som ägde rum under den.

PSUV-kongressen har inte utspelat sig i en "normal" situation. I de flesta europeiska länder är de traditionella Socialist- och Kommunistpartiernas kongresser bara dimridåer, skådespel avsedda att lugna gräsrötterna och där de flesta resultaten är beslutade på förhand av den byråkratiska klicken av parlamentariker, ombudsmän och så vidare. Dessa kongresser liknar vanligen mer en media-show som partitopparna använder för att få gratis PR än ett utövande av politiska diskussioner och demokratiskt beslutsfattande.

I Venezuela är det helt annorlunda. Inte för att allt är perfekt och följer en utstakad väg. Som vi kommer att visa är en byråkrati på väg att växa fram också inom PSUV. En byråkrati som kommer - om den inte stoppas i tid - att förstöra revolutionen inifrån. Men, än så länge är inte byråkratin i position att göra vad den vill med partiet. Varför är det så? För att det i Venezuela är en extraordinär revolutionär situation som driver miljoner arbetare, ungdomar, bönder, intellektuella och fattiga stadsinvånare till handling.

Som Trotskij förklarade är en revolution en process där massorna äntrar politikens arena och tar sitt öde i sina egna händer. Det är detta fantastiska tryck underifrån som kanaliseras in i PSUV och som visade sig på kongressen. Det faktum att PSUV skapas är resultatet av missnöjet mot de gamla bolivariska partierna och kravet från massorna på verklig demokrati i rörelsen, ett krav riktat mot den icke valda högerflygel som dominerar i toppen. Chávez uppfattade detta och föreslog bildandet av PSUV som ett sätt att ge makt till gräsrötterna. Detta visar sig också i hur kongressen organiserades: över två månaders diskussion, delegater valda av gräsrötterna på återkallbara mandat och på många håll veckovisa möten i hemområdena där delegaterna rapporterade tillbaka till gräsrötterna och diskuterade frågorna med dem, en diskussionsprocess som involverade hundratusentals, om inte miljontals, människor. Den bolivariska byråkratin var uppenbart missnöjda med det här tillståndet och försökte vid varje steg att vattna ur och begränsa medlemmarnas och delegaternas makt.

Millitanta stämningar bland delegaterna

Ett drag genomsyrade kongressen och märktes i alla sessioner och debatter: kampen mellan å ena sidan majoriteten av delegaterna, de flesta av dem ärliga revolutionärer, naturliga ledare från fattiga chavistiska bostadsområden, studentrörelser eller fackföreningar som försöker bygga PSUV som det parti revolutionen behöver och å den andra sidan en liten reformistisk byråkrati som försöker tvinga fram sin vilja och göra om PSUV till en upprepning av MVR, Chávezs gamla parti vilket rätteligen sågs som inget annat än en byråkratisk valmaskin, full av karriärister, byråkrater, infiltrerande högerfolk och korrupta proffspolitiker.

Om och om igen såg vi hur majoriteten av delegaterna speglade gräsrötternas strävan att bygga partiet utifrån genuina revolutionära riktlinjer. Detta var exempelvis fallet under den tredje sessionen, som hölls i Puerto Ordaz i Bolivar-regionen, när delegaterna från Caracas föreslog att uttrycket "antikapitalism" skulle inkluderas i principförklaringen. Byråkratin (och Kommunistpartiet) argumenterade för att "antikapitalism" låg inneboende i definitionen av partiet som socialistiskt. Men delegaterna insisterade på att inkludera begreppet, vilket tvingade byråkratin att bordlägga omröstningen om dokumentet. Under kongressens fjärde session, i Caracas, sa Jorge Rodriguez att man redan röstat om principförklaringen, men häcklades av delegaterna som påminde honom om att så inte var fallet. Detta sågs som ett försök att undvika frågan och slutade med att "antikapitalism" inkluderades i texten. Under samma tredje session såg vi även hur förslaget att organisera demonstrationer vid varje plenum antogs och delegaterna organiserade en anti-imperialistisk demonstration i Puerto Ordaz och fick sällskap av hundratals arbetare från den närbelägna jättestålfabriken SIDOR. Där kräver arbetarna nationalisering av företaget som ett led i kampen för kollektivavtal.

Som vi tidigare rapporterat har en stor del av delegaterna under de sista tre samlingarna visat ett stort intresse för marxistiska idéer och kamraterna i CMR sålde marxistiska böcker och pamfletter till ett värde av mer än 4000 BF (nästan 1000 euro) och mer än 350 exemplar av tidningen El Militante. Detta är så klart bara en indikation, men om vi ser den sammantaget med diskussionerna på kongressen ger det en tydlig signal: betydande delar av delegaterna söker efter revolutionära marxistiska idéer.

Program och principförklaring 

Trycket underifrån satte sina spår i många av de stora besluten på den grundande kongressen. Detta syns tydligas i den nya Principförklaringen. PSUV: s program antogs som ett utkast, vilket sen ska diskuteras och redigeras på en särskild "idelogi-kongress" vilken kommer att genomföras efter valen av guvernörer och borgmästare i november. Detta dokument har en hel del motsägelsefulla delar.

Men, principförklaringen som är det andra dokument som antogs, är mycket tydligare och fastare i sina ställningstaganden. Det inbegriper, bland annat, behovet av att förstatliga produktionsmedlen:

"Ineffektiviteten i utövandet av offentlig makt, byråkratism, folkets låga deltagande i kontroll och utövande av styret, korruption och en ökande klyfta mellan folket och regeringen, hotar den tillit folket sätter till den bolivariska revolutionen."

"Den privata sektorns intressen i produktion och distribution av varor och tjänster, vilkas spekulativa intressen kommer av deras kontroll över ägandet av produktionsmedel, utgör ytterligare ett hot mot den bolivariska revolutionen. I fråga om mat är det inte nog att slåss mot sabotage och bristande tillgång med administrativa metoder. Vad som krävs är ett strategiskt perspektiv att anförtro ägandet av produktionsmedel till det organiserade folket."

Det finns också en mycket betydelsefull paragraf om partiets ideologiska grund:

"Partiet tar som sin utgångspunkt trädet med tre rötter: tänkandet och handlandet hos Simón Bolivar, Simón Rodriguez och Ezequiel Zamora. Det kommer sträva att utbilda sina medlemmar och aktivister, med vägledning av tankar och handlingar från revolutionärer och socialister från hela världen som José Martí, Ernesto Che Guevara, José Carlos Mariátegui, Karl Marx, Friedrich Engels, Lenin, Trotskij, Gramsci och andra som bidragit till kampen för social förändring."

Den reformistiska byråkratins roll: Táscon-affären

Detta är självfallet bara myntets ena sida. Trots alla dessa framsteg, vilka helt klart är resultat av trycket underifrån, lyckades också högerflygeln i den bolivariska rörelsen sätta sitt avtryck på kongressen.

Men vilken högerflygel talar vi om? Vi talar nu om de element i rörelsen som försöker bromsa revolutionen och så småningom nå något slags överenskommelse med oppositionen och imperialismen. I ett desperat försök att avleda revolutionen har dessa människor fört fram idén om en "socialism som inbegriper olika former av ägande". Med den parollen vill de stoppa nationaliseringarna och försvara den privata äganderätten av produktionsmedel. Detta är idéer  som givits en "teoretisk" förklädnad av den välkände reformisten Heinz Dietrich.

Dessa människor har placerat sig själva i nyckelpositioner i statsapparaten och från dessa positioner saboterade de folkomröstningskampanjen i december, och därigenom hjälpte de oppositionen till en knapp seger. I PSUV försöker de med alla till buds stående medel att introducera reformistiska idéer och kontrollera partiet uppifrån.

Denna högerflygel identifieras allmänt med Diosdado Cabello, en välbärgad affärsman som nu är guvernör för delstaten Miranda. Genom hela kongressen var Cabello en del av "kommittén för teknisk support" som organiserade kongressen och dess sessioner.

Den första stora sammandrabbningen mellan denna byråkratiska högerfalang och majoriteten av delegaternas, som representerar de revolutionära gräsrötterna, ägde rum vid den fjärde samlingen i Caracas mellan 15 och 18 februari.

Den omedelbara orsaken till konflikten var det faktum att Luís Tascón, parlamentsledamot och medlem i PSUV, öppet anklagade Diosdado Cabellos bror, José David Cabello som nyligen utsågs att leda SENIAT, det venezolanska skatteverket, för korruption och oegentligheter i samband med inköpet av fyrhjulsdrivna fordon och bussar. Han tog det rent av till medierna, inklusive Globovision, högerinriktad oppositions-tv-kanal. Ställd inför detta, drog Diosdado Cabello igång en vildsint attack mot Tascón, vilken han anklagade för att vara en "imperiets agent" och föreslog att han skulle uteslutas ur PSUV. Chávez själv kom till Cabellos försvar och attackerade även Tascón offentligt.

Lördagen den 16 februari, gick Jorge Rodríguez, före detta vice president och nu ledare för PSUV:s provisoriska ledning, ut i nationell TV tillsammans med Diosdado Cabello och tillkännagav att "Tascón uteslutits för bristande disciplin av kongressen med en enhällig majoritet"(!). Detta var en ren lögn, och reaktionen från gräsrötterna var omedelbar. I Caracas krävde delegaterna att Jorge Rodríguez skulle komma till ett möte och förklara sitt agerande.

Alldeles oavsett Tascóns metoder och sättet han drog igång korruptionsanklagelsen på, är det helt otillåtet att utesluta någon ur ett parti som inte ens bildats. Hur kan ett icke valt ledarskap utesluta någon med dekret? Och varför ljuger de icke valda ledarna om beslut i media, samtidigt som de anklagar den uteslutne för "bristande disciplin"? Vad som borde gjorts var att starta en undersökning om Tascóns anklagelser och sen ha en demokratisk diskussion i partiet om fallet.

Som en kongressdelegat påpekade dagen efter: "Han är en opportunist och borde inte ha gått till Globovisión, men vilka är Jorge Rodriguez och Diosdado att utesluta honom och därefter säga att partiet tagit beslutet? Detta är metoder från fjärde republiken och vi kommer inte att tillåta dem".

Ställd inför gräsrotsdelegaternas ilska, tvingades Jorge Rodriguez ta ett halvt steg bakåt och sa att Tascón kommer ha möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.

Val av ledning

Den andra stora sammandrabbningen mellan vänstern och högern kom under diskussionerna om hur PSUV:s nationella ledning skulle väljas. I en revolution är massorna väldigt känsliga för demokratifrågor. De kräver att partiet måste stå under gräsrötternas demokratiska kontroll och att ledarna ska vara avsättbara. De ser detta som den enda garanten för en verkligt socialistisk politik. Chávez själv har flera gånger sagt att PSUV skulle bli det mest demokratiska partiet i Venezuelas historia.

När ingen överenskommelse om hur man skulle välja ledning kunde nås på kongressen föreslog reformisterna att Chávez själv skulle namnge 69 kandidater som sen kunde väljas av de mer än 80 000 voceros och commisionados, valda representanter för PSUV-bataljonerna (partiföreningar). Detta skapade en stark känsla av misstro och ilska hos ett antal delegater som rätteligen fruktade att detta skulle ge högerreformisterna kontroll över partiledningen.

I slutändan nåddes ingen kompromiss, så Jorge Rodriguez tog alla med överraskning under den femte samlingen av delegater i Puerto la Cruz, i delstaten Anzoátegui, när han plötsligt deklarerade att varje delegat skulle skriva tre namn på ett papper och att alla röstsedlar därefter skulle tas till presidentpalatset Miraflores där Chávez skulle utse de 69 kandidaterna, med delegaternas önskemål i åtanke. Men enligt Jorge Rodríguez kunde dessa tre namn inte vara vilka som helst utan bara "erkända ledare" skulle vara godkända.

Byråkratin var tvungen att använda Chávez enorma personliga auktoritet i rörelsen för att tvinga fram denna metod. Att ta röstsedlarna till Miraflores hindrade delegaterna från att veta hur många röster varje kandidat fått. Att tvinga dem att namnge tre kandidater där och då stoppade dem från att konsultera gräsrötterna och hindrade också möjliga kandidater från att presentera sig själva och sina idéer för delegaterna.

I ett brev till Chávez, daterat den 8 mars, påvisade ett betydande antal delegater (enligt den venezolanska websajten Aporrea mellan 33 och 40%) att denna process att välja ledning innefattar brott mot vad de uppfattar som grundläggande principer för gräsrotsdemokrati.

Enligt vår mening, öppnade det här sättet att utse ledningskandidater dörren för de moderata, reformistiska elementen och politikerna att få en större representation i ledningen. På listan med de 69 kandidaterna, av vilka 15 valdes söndagen den 9 mars, fanns ett stort antal personer som tidigare tillhört den misskrediterade ledningen för MVR. Även om en del av namnen, som Freddy Acevedo, en ung marxist och studentaktivist från Táchira, är genuina kämpar finns det också många människor som av massorna ses som värdelösa byråkrater. Det är talande att det bara finns en fackföreningsman bland de 69.

Till slut, den 9 mars, röstade man - 15 ordinarie ledamöter och 15 suppleanter valdes till ledningen. Under veckan var det mycket diskussion och för första gången var det en klar och tydlig skiljelinje mellan höger och vänster inom ledningen för den bolivariska rörelsen. Det är betydelsefullt att när rösterna räknats kom inte Diosdado Cabello in på listan över de 15 ordinarie ledamöterna (även om han kom först av suppleanterna). Ett antal kända figurer som identifierats som höger valdes inte till ordinarie ledamöter (Caracas borgmästare Freddy Bernal, Laras guvernör Luís Reyes Reyes, oljeminister Rafael Ramirez, William Lara, Darío Vivas, Rafael Isea) och några kom inte in i ledningen alls. Så, resultatet är blandat och den nya ledningen har en majoritet av högerreformister men också några som ses som vänster. Men att högerfalangens främsta gestalt som var framträdande under kongressen, Diosdado Cabello, fick ett så lågt röstetal trots att han hade en väloljad politisk maskin till sitt förfogande är en tydlig spegling av styrkan i gräsrötternas inställning.

Chávez roll

Chávez roll i allt detta har varit vacklande och motsägelsefull. Ibland har han attackerat vad han kallar "splittrande element" och krävt "enighet och disciplin" i PSUV. I ett av sina tal till kongressen försvarade han också Diosdado Cabello mot politiska angrepp från vänster. Han föreslog uteslutning av Táscon och tryckte på hårt för att detta skulle genomföras. Vidare använde han sin auktoritet för att få metoden för val av ledning godkänd. Detta gjorde ett antal delegater och gräsrötter som trodde att Chávez skulle stödja vänstern i kampen mot byråkratin, besvikna.

Men samtidigt har han attackerat idéer framförda av högern som "chavism utan Chávez". Samtidigt som han nominerade människor från byråkratin nominerade han också människor från vänstern. Detta är exempelvis fallet med den före detta generalen Alberto Müller Rojas. Under sommaren 2007 hade Chávez en offentlig polemik med Müller Rojas kring frågan om soldater och officerare i armén skulle kunna vara med i PSUV. Vid den tidpunkten argumenterade Müller Rojas för att officerare skulle få gå med i PSUV medan Baduel (som senare gick över till kontrarevolutionen och oppositionen) var emot det. Då stödde Chávez Baduel och Müller Rojas avsattes från kommittén för bildandet av PSUV. Men vid kongressens avslutningssession söndagen den 2 mars föreslog Chávez att Müller Rojas skulle bli vice ordförande för PSUV!

Detta är ganska typiskt för Chávezs vacklanden. Hans kullerbyttor visar sig inte bara i olika politiska idéer utan också i valet av individer. Chávez är utan tvekan en ärlig människa. Men han har ingen tydlig idé om hur man ska gå framåt och tackla situationens svårigheter. Genom att inte vidta väsentliga åtgärder mot byråkratin och genom att knyta sitt öde till individer som tydligt är en del av den reformistiska byråkratin underminerar han sitt eget stöd i den revolutionära rörelsen.

Som erfaren militär ser Chávez enighet som garanten för framtiden. Men den avgörande frågan är denna: är det möjligt att uppnå enighet mellan högerns och vänsterns åsikter, det vill säga mellan reformism och revolution?

Hur man bekämpar byråkratin - behovet av en vänsteropposition

Även om de första striderna inom PSUV verkar vara strikt organisatoriska frågor ligger det en politisk kamp i botten. Det huvudsakliga problemet är att majoriteten av delegaterna som söker en revolutionär utväg inte är organiserade. Kongressens minoritet, den reformistiska byråkratin, är välorganiserad och arbetar på ett medvetet och koordinerat sätt. Detta förklarar hur de kunde vinna flera segrar på kongressen trots stark opposition.

Ställda inför detta faktum, vilken slutsats borde revolutionärerna dra? Vi borde kräva organiserandet av en vänsterströmning, med en tydlig revolutionärt socialistisk plattform, Vi borde kräva att de organisatoriska metoderna överensstämmer med de politiska målen som anges i principförklaringen. Om PSUV ska vara verktyget för kapitalismens avskaffande i Venezuela borde partiet vara organiserat på ett sätt som främjar det målet.

Frågan är denna: hur kämpar vi effektivt mot byråkratin? Det är inte möjligt att besegra byråkratin genom att lyfta rent organisatoriska frågor och debatter. Vi måste attackera byråkratin där den är som svagast: dess reformistiska politik. Vi måste avslöja denna politik och visa hur den kommer att leda partiet och revolutionen till katastrof.

Bara två vägar: reform eller revolution

För både vänsterreformisterna och sekteristerna kommer striderna inom PSUV som en stor överraskning. De trodde att massorna efter nederlaget i konstitutionsomröstningen var demoraliserade och att detta var början på en nedgång i den revolutionära rörelsen i Venezuela. Som vid så många andra tillfällen har de visat sig vara oförmögna att förstå perspektiven för Venezuela och hur de bolivariska massorna rör sig.

Konvulsionerna vi bevittnade på PSUV-kongressen kom inte som en överraskning för marxisterna. Efter nederlaget i konstitutionsomröstningen påpekade vi följande i en artikel skriven av Alan Woods den 3 december:

"Segern för 'nej' i folkomröstningen fungerar som en uppvaknandets chock. Chavist-gräsrötterna är rasande och pekar på byråkratin som de rätteligen ger skulden för bakslaget. De kräver handling för att rensa ut högerflygeln ur rörelsen."

Detta är precis vad som händer idag. Detta förklarar debatterna och konflikterna på kongressen. Det revolutionära trycket underifrån sätter sitt avtryck på många av grundningskongressens resultat, framför allt principförklaringen. Å andra sidan lyckades byråkratin ta kontrollen över den nationella ledningen. Men det vore helt fel att tro att massorna kommer låta byråkratin behålla sitt grepp om partiet utan strid. Massorna kommer försöka igen och igen att återerövra partiet och utmana byråkratin.

Vägen är banad för en hård strid mellan de revolutionära gräsrötterna och byråkratin. Alla försök till kompromisser kommer visa sig fåfänga; reformism och revolution är som eld och vatten - omöjliga att förena. De kommande veckorna kommer många diskussioner ibland PSUV:s gräsrötter föras och tusentals aktivister i frontlinjen kommer att börja dra slutsatser. En nationell samling av vänsterdelegater har kallats till den 5 april, vilken samorganiseras med Revolutionära Marxistiska Strömningen (CMR). Detta kommer vara en viktig händelse för att diskutera kongressens lärdomar och för att organisera en vänster i PSUV.

Imperialismens senaste provokation med kränkandet av ecuadorianskt territorium med colombianska trupper är en tydlig varning till den venezolanska revolutionen: USA-imperialismen har fortfarande ett vaket öga på Venezuela, redo att ta varje chans som dyker upp att strypa revolutionen. Men den här gången skulle de använda de moderata elementen inom chavismen och inom PSUV som en femte kolonn som kan förenkla uppgiften.

Den venezolanska revolutionen står vid skiljevägen. Det nybildade PSUV kommer ställas inför en mängd problem: det pågående ekonomiska sabotaget som skapar återkommande brist på baslivsmedel, kapitalisternas spekulation som driver på inflationen, bristen på billigt boende, behovet att följa upp det folkliga kravet på åtgärder mot den kuppmakande tv-stationen Globovision, med mera.

Efter nästan tio år av revolution, ett dussin val, konstant mobilisering och otaliga tal om socialism och revolution börjar massorna ifrågasätta den låga farten i framåtskridandet. Inte för att de är trötta på socialism, utan för att de är trötta på ändlösa tal, ord och fraser utan att avgörande handling tas. Det är i detta sammanhang reformism och revolution står mot varandra på ett så oförsonligt sätt.

Patrick Larsen
10 mars, 2008

Source: Socialisten  

Home » Other languages » Swedish