Förklaringen till den kommande kapitalistiska krisen

Affärsnyheterna beklagade sig nyligen över att det förekommer "inverterad räntekurva" i ett flertal länder, som om det var ett förebud om en kommande domedag. Många arbetande människor fick fundera själva över vad detta kunde tänkas betyda. Tio år efter "den stora recessionen" är det förståeligt om många tror att vi levt i ständig lågkonjunktur sedan dess och att saker knappast kan bli sämre. Men trots att saker inte har varit bra i de flesta länder kan saker också bli mycket, mycket värre. I den här artikeln förklarar vi varför.

[Source]

Vad är en inverterad räntekurva, och varför spelar det roll?

Obligation är vad det kallas när man köper någon annans skuld. Med andra ord lånar du ut pengar till någon (ofta stater eller storföretag) när du köper en obligation. Obligationer skiljer sig från aktier, som i stället ger ägaren en andel av företagets vinster.

Det finns kortfristiga och långfristiga obligationer. Detta handlar om hur lång tid som man gått med på att låna ut peng arna till någon annan. I vanliga tider ökar återbäringen ju längre tid pengarna lånas ut. Lånas pengarna till exempel ut över 12 månader, förväntas kanske en återbäring på omkring två procent. Lånas pengarna däremot ut över fem till tio år kan du i stället kräva kanske fyra till fem procent. Det är naturligt att begära högre ränta när du lånar ut pengar över längre tidsperio der eftersom det oftast innebär större ris ker. Värdet på de utlånade pengarna skulle kunna ätas upp av inflationen, eller till och med försvinna helt och hållet om företaget skulle gå i konkurs, eller staten inte kan betala tillbaka. Avkastningen som obliga tionen ger kallas för obligationsränta. En inverterad räntekurva är det märkliga och farliga fenomen där avkastningen på lång fristiga lån är lägre än på kortfristiga.

Hur kan räntorna för långfristiga lån bli lägre än för kortfristiga? Detta är ett annat sätt att säga livet är mer riska belt på kort sikt än på längre sikt, även med faktorer som inflation och bankrutt inräknade.

Tänk dig att du är en miljardär som försöker hitta på vad du ska göra med de berg av pengar som arbetarklassen förvär vat åt dig. Om kapitalismen verkar gå bra investeras pengarna bäst i aktier för att du ska kunna tillägna dig en del av den profit som utsugs från arbetarna. Det är riskabelt, men ger den högsta potenti ella avkastningen. Om det däremot ver kar som att en kris väntar runt hörnet tas pengarna ut ur aktiemarknaden för att undvika att gå med miljonförlust när aktiepriserna sjunker. Den stackars mil jardären letar nu efter någon annanstans att placera sina pengar. En kortfristig obligation är en möjlighet, men efter som pengarna skulle betalas tillbaka mitt under krisen hade det knappast hjälpt. Deras enda alternativ (förutom att låta pengarna ligga eller köpa guld) är att köpa långfristiga obligationer.

När efterfrågan på att köpa långfristiga obligationer är stor drivs avkastningen ner. Detta beror på att obligationer säljs under auktionsliknande for mer. En stat kan exempelvis säga: "Vi vill låna en miljon dollar till en procents ränta, någon som är intresserad?" Om intresset är svagt, som när ingen ville köpa Greklands skulder, måste räntan höjas för att attrahera fler investerare. Handlar det däremot om den tyska staten där intresset för obligationer med en procents ränta är större, skulle de kunna erbjuda 0,5 procent – eller till och med noll procent – och trots det få in tillräckligt mycket pengar.

En låg långsiktig avkastning är ett symptom på att kapitalisterna inte litar på det kapitalistiska systemet. Lyssna inte på borgarklassens avlö nade representanter när de säger att den "fria marknadsekonomin" är det mest effektiva sättet att för dela samhällets resurser – kolla i stället på vad kapitalisterna själva gör med sina ihopsamlade rikedo mar. De bryr sig för mycket om sina lättförtjänta pengar för att lyssna det minsta på sin egen propaganda. De vill bara ligga lågt och hoppas att krisen är över när deras lång fristiga obligationer löper ut. De bryr sig inte om att vara produktiva, och de har definitivt inget intresse av att erbjuda jobb åt arbetande människor. De bryr sig bara om sina pengar.

Situationen har urartat till den grad att det till och med finns obli gationer med negativ ränta! Det innebär att det kostar pengar att låna ut pengar, och att du rentav får betalt för att låna. Logiken är att långivaren kommer att förlora pengar, men att den förlorar min dre än om pengarna hade investe rats på annat håll. Hur besynner ligt det än kan verka, är i dagsläget ungefär 16 000 miljarder dollar investerade i dessa tillgångar som med hundraprocentig sannolikhet kommer att gå med förlust. En bank i Danmark började till och med ge bolån till negativ ränta, där man får pengar för att köpa en bostad. Det kapitalistiska systemet är uppenbarligen upp och ner.

Sedan andra världskriget har varje historiskt tillfälle där avkastningen på tioåriga amerikanska statsobliga tioner sjunkit under avkastningen på tvååriga statsobligationer följts av en lågkonjunktur. Även om nega tiva räntor kan uppstå utan att följas av en kris, är det tydligt att i princip alla lågkonjunkturer har föregåtts av detta fenomen.

Borgerlig förvirring

Det finns däremot mycket förvirring om vad det är som gör att en reces sion är på väg. Högerpolitiker talar om Donald Trumps handelskrig mot Kina som den grundläggande orsaken till den globala krisen. Även en avtalslös Brexit ledd av Boris Johnson skulle sätta käppar i hju let för en fungerande kapitalistisk frihandel. Till och med protesterna i Hong Kong har gjort marknaden nervös, dels på grund av rädsla för att rörelsen skulle spridas, och dels på grund av att Hong Kong i sig är ett viktigt finansiellt centrum.

Högerpopulister som Donald Trump inbillar sig att de kan vinna ett handelskrig. Detta gör de mer intelligenta borgerligheten för skräckta, eftersom de har spenderat de senaste 80 åren på att försöka utöka handeln och undvika protek tionism. Enligt deras synsätt var det protektionism som förlängde aktie kraschen 1929 till en depression som varade ett årtionde. De har fak tiskt en poäng i detta, eftersom pro tektionismen faktiskt stryper den kapitalistiska ekonomin. Tullar och konkurrenshöjande devalveringar innebär att man tvingas köpa dyrare och mindre effektivt producerade inhemska varor i stället för att köpa mer effektivt producerade (och där med billigare) utländska varor. Om man är den enda som har genom fört protektionistiska åtgärder, har man framgångsrikt exporterat sin arbetslöshet utomlands. Men när alla genomför dem leder det bara till att hela världsekonomin blir mindre effektiv. Det krävs mer arbete för att producera färre varor. Detta är orsaken till att storföretagen mot sätter sig handelskrig och föredrar frihandel.

Det självutnämnda "interna tionella samfundet" beklagar sig över att Trump bryter mot den "regelstyrda internationella ord ningen". Innebär det att arbetare borde stötta dessa liberaler mot Trump? Den "regelstyrda interna tionella ordningen" som upprätt hålls av länder såsom Tyskland, Frankrike och Kanada är bara en förskönande omskrivning. Dessa vackra ord används för att dölja hur dessa skurkar i själva verket delar upp bytet från exploateringen av världens arbetarklass mellan sig.Den största gangstern av dem alla, Donald Trump, försöker bara skriva om villkoren för detta så att det ska gynna honom själv. Vi har samma inställning till denna fråga som i frågan om vilka vi föredrar av New York-maffian, Londonmaffian eller Yakuzan i Tokyo.

Även om handelskriget kan för värra den kommande krisen – pre cis som subprimelånen förvärrade krisen 2008, eller IT-bubblan 2000, eller oljekrisen 1973 – så förklarar ingen av dessa utlösande faktorer den egentliga orsaken till krisen. Det har gått mer än tio år sedan den förra kapitalistiska krisen. Vi har sett en av de längsta perioderna av tillväxt i kapitalismens historia, och allmänna processer kräver allmänna förklaringar. Den kanske bästa för klaringen till den kapitalistiska kri sens grundläggande orsaker hittar vi i Kommunistiska manifestet:

"Under kriserna utbryter en samhällsepidemi, som skulle ha förefallit alla tidigare epoker som en orimlighet – överpro duktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt tillbakakas tat i ett tillstånd av tillfälligt barbari; en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel; industrin och handeln tycks utplånade, och varför? Därför att det äger för mycket civili sation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktiv krafter som står till samhällets förfogande tjänar inte längre till att befrämja de borgerliga egendomsförhållandena; de har tvärtom blivit för väldi ga för dessa förhållanden, de hämmas av dem; och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens ex istens. De borgerliga förhållan dena har blivit för trånga för att inrymma den av dem skapade rikedomen."

Tecken på överproduktionen ser vi överallt. Ett ekonomiskt nyck eltal som visar detta är kapitalets "kapacitetsutnyttjande". Det säger oss hur stor del av maskinerna och fabrikernas potentiella produktiva kapacitet, som faktiskt används för att producera varor. Globalt sett har denna siffra minskat under de senaste 50 åren. Under sjuttiota let nådde kapacitetsutnyttjandet i USA ofta över 85 procent. Efter att drastiskt ha sjunkit, ner till 65 procent under den senaste krisen, har den inte lyckats återhämta sig. I dag står mellan 20–25 procent av maskineriet stilla, trots att det är en så kallad "högkonjunktur". Detta slöseri med potentialen för produktion visar hur ruttet dagens kapitalistiska system är, och för klarades av Marx och Engels redan för 150 år sedan. Omvänt visar det även potentialen för ett samhälle som producerar för behov i stället för vinst. Enbart genom att utnyttja de produktivkrafter som redan existerar skulle vi kunna öka pro duktionen med 20 procentenheter. Dessa resurser kan användas för att tillgodose människans verkliga behov: att göra slut på bostadskri sen, bygga hållbar och miljövän lig kollektivtrafik, skolor, sjukhus och så vidare.

En av överproduktionens andra konsekvenser är företagens väx ande berg av "döda pengar". Den tidigare chefen för Kanadas cen tralbank Mark Carney – numera chef för Englands centralbank – gjorde sig 2015 känd för att ha klandrat företag för att vägra investera de pengar som de kon trollerade. Denna brist på investe ringar ledde till att produktionen stagnerade. Vid den tidpunkten uppnådde i Kanada dessa icke-in vesterade pengar 700 miljarder dollar. Men företagsägarna svarade med bitterhet gentemot kritiken från "en av sina egna". De undrade varför de skulle investera i att öka produktiviteten när det rådde en kapacitetsutnyttjandekris. Varför spendera pengar för att producera ytterligare varor, när det redan produceras fler varor än man kan få sålt på marknaden? Såväl Carney som journalisterna gick tyst vidare, men problemet har inte försvunnit.

Mängden döda pengar i Kanada har ökat med 65 miljarder dollar om året till totalt 950 miljarder dollar. Man kan ge liknande siffror i land efter land. Miljardärklassen beter sig som en drake ur en Tol kienroman, som avundsjukt vaktar ett berg av guld. Men om arbetarna törs be om att använda detta penga berg till nya jobb, bostäder eller utbildning så möts de av rök och eld. Detta är ytterligare ett tydligt exempel på varför mänskligheten inte längre kan leva med detta mon struösa system. Det är helt oför möget att utveckla samhället och måste krossas om mänskligheten ska kunna frodas.

Kapitalismens grundläggande motsättning är att arbetarna inte blir betalda sitt arbetes fulla värde. Därmed kan de inte heller köpa tillbaka alla de varor som de pro ducerar. Även om arbetarklassens konsumtionskraft begränsas av en mängd faktorer, planerar kapitalis terna produktionen som om dessa begränsningar inte existerade. Detta gör att kapitalismen oundvik ligen kommer in i återkommande överproduktionskriser.

Det finns ett antal sätt för kapi talisterna att komma runt detta på kort sikt. De kan investera över skottet tillbaka in i produktionen, vilket i slutändan dock endast för värrar problemet. När produkti viteten ökar leder det till att ännu fler varor produceras som arbetarna inte kan köpa. För tillfället har före tagen dock slutat att återinvestera, vilket visar sig i den låga graden av kapacitetsutnyttjande och den stora mängden döda pengar. Företagen kan även exportera överskottet utomlands, men det bygger i stället upp produktionskapaciteten i andra länder, och leder till samma över produktionskris. I och med Trumps handelskrig stängs nu dörren även för denna metod att skjuta upp krisen. Slutligen kan de artificiellt utvidga marknaden genom fler lån till arbetare, företag och stater. Detta kan fungera i perioder, men så små ningom måste även dessa skulder betalas tillbaka, och det med ränta. Återigen förklarar Kommunistiska manifestet detta tydligt:

"Varigenom övervinner bour geoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade för intandet av en mängd produk tivkrafter; å andra sidan genom erövringen av nya marknader och grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mångsidiga re och våldsamma kriser och minskar medlen för att före bygga kriserna."

År 2009 räddade regeringarna ban kerna med massiv skuldsättning som resultat. Dessa skulder finns kvar även i dag – hos hushåll, företag och stater – men en ny kris är nu på ingång. Kapitalistklassen har använt nästan varje tillgängligt verktyg för att undvika krisen. Alla flyktvägar är redan prövade, och nu vet de inte längre vad som kan göras. De skräms av tanken på de sociala konsekven ser som det "framtvingade förintan det av en mängd produktivkrafter" kommer att få. Massiv arbetslöshet och utbredd fattigdom är vad som väntar. För tio år sedan lyckades arbetarrörelsens ruttna byråkrati hålla tillbaka arbetarna och stoppa dem från att kämpa tillbaka. I dag har socialismens idéer vunnit fot fäste på ett sätt vi inte upplevt på flera generationer. Under denna tid av måttlig tillväxt befinner sig det politiska systemet i land efter land på randen till en kollaps. Man kan bara föreställa sig vad som kommer att hända under en global nedgång i ekonomin.

En politisk kommentator på kanadensiska CBC sade följande:

"Vi är på okänt territorium, långt bortom 'farlig väg'-skyl ten. Ingen av oss har någon aning om hur detta kommer att sluta, inte heller ekonomerna. Som 2008 visade oss kan den skada som uppstår när saker och ting börjar gå illa vara för ödande. Personligen har jag en dålig känsla kring allt."

Teoretiskt sett existerar ingen "slut giltig" kapitalistisk kris. På ett eller annat sätt hittar den alltid en väg ut. Men kapitalisterna har ingen aning om vad denna lösning är, och det har inte vi heller. Vad som däremot är säkert är att oavsett vilken lös ning som väljs, så kommer den att bli på arbetares och fattigas bekost nad. Kapitalisterna kan inte längre utveckla samhället och står nu vid randen till en avgrund. Vi måste bygga de styrkor som kan skapa ett socialistiskt samhälle. Det är det enda alternativet till en kapitalistisk katastrof.