Därför borde du vara socialist

Människan har den kunskap som krävs för att kunna nå de mest avlägsna delarna av vårt solsystem och utveckla förarlösa bilar, men ändå är vi maktlösa när det kommer till att lösa våra vardagliga problem. Den moderna vetenskapens framsteg är häpnadsväckande, men samtidigt tvingas vissa bo på gatan för att det inte finns tillräckligt med bostäder och unga har svårt att hitta bra jobb.

[Source]

Bostadsbrist och arbetslöshet drabbar inte bara fattiga och underutvecklade länder. Folks liv präglas av denna ”kris” i städer som Stockholm, Newcastle och London, såväl som i São Paulo eller Kairo.

Å andra sidan äger personer som miljardären Stefan Persson och liknande stenrika kapitalister fina herrgårdar, lägenheter och värdefulla konstsamlingar. De har båtar och lyxbilar värda miljontals dollar och reser över hela världen i privata jetplan. De har chaufförer och tjänare som passar upp dem under alla dygnets timmar.

Denna koncentration av rikedom och makt i fåtalets händer har blivit rent häpnadsväckande. Bara 8 av dessa miljardärer äger mer än vad halva planetens befolkning gör tillsammans.

Medan de rika äter och dricker gott på exklusiva restauranger hoppar allt fler arbetande föräldrar över måltider för att deras barn inte ska behöva gå hungriga till skolan. En majoritet av alla vanliga människor tvingas arbeta långa och obekväma arbetstider bara för att få vardagen att gå ihop, det vill säga om de hör till de lyckligt lottade som ens har ett jobb. Medan de superrika vältrar sig i lyx, har engelska sjukan och tuberkulos gjort en återkomst bland de fattigaste. Välkommen till 2000-talets samhälle!

Orimligt och irrationellt

Till följd av den kapitalistiska ekonomins upp- och nedgångar stängs fabriker med jämna mellanrum och arbetare tvingas ut i arbetslöshet när deras förmågor inte längre behövs. Arbetslösa står och tittar på medan fabrikerna står stilla. Andra sätts på visstidsarbete med lönesänkningar. Det är som om samhället drabbats av någon form av naturkatastrof. Människor har stora behov, men de har inte råd att köpa det som de behöver. På vilket sätt är detta rationellt?

Kapitalismens försvarare säger att det inte finns något alternativ till denna återkommande så kallade ”kreativa förstörelse”. Detta är helt enkelt hur marknaden fungerar – att stänga ned fabriker och sparka folk är lika enkelt som att klippa några döda grenar från ett träd. De påstår att det är en följd av den mänskliga naturen. Så här har det alltid varit, påstår de, och därför kommer det aldrig att förändras.

Men ligger det verkligen i den mänskliga naturen att människor ska leva i slumområden eller kämpa för sin överlevnad på gatorna, medan fastigheter lämnas tomma för spekulativa investeringar? Ligger det i människans natur att människor ska gå hungriga, medan jordbrukare betalas för att lämna mark obrukad? Ligger det i människans natur att människor ska dö bara för att de inte har råd med mediciner? Måste vi bara acceptera vår lott i livet, som vi så ofta får höra?

Varför kan vi inte planera eller organisera våra liv så att alla kan dra nytta av det välstånd som skapas i stället för att det bara går till ett fåtal privilegierade personer? Det finns tillräckligt många utbildade personer för att lösa mänsklighetens problem. Vi kan skicka raketer till de yttre delarna av solsystemet och många andra fantastiska saker. Det finns helt klart tillräckligt med mänskliga resurser, inklusive de som för närvarande går arbetslösa. Att bygga tillräckligt med bostäder för människor att bo i borde vara en enkel sak – det är något vi lyckats med tidigare.

Förklaringen ligger i det enkla faktum att privata hyresvärdar och byggbolag är affärsmän. Om de inte gör en riktigt ordentlig vinst kommer de inte att bygga bostäder för dem som behöver dem. Det enda de är intresserade av är att tjäna pengar. Ingen vinst, inga bostäder. I själva verket är det så här: ju färre bostäder det finns och ju längre kötider det är, desto mer stiger priserna och desto mer pengar tjänar de. Ju mer svårigheter och lidande som finns, desto mer vinst kan göras i denna uppochnervända värld.

Självklart skulle borgarna inte uttrycka sig riktigt så. I stället försöker de dölja vad som pågår.

Kapitalismens kasino

Men kapitalisterna, som äger i princip allt, är bara intresserade av en enda sak – att tjäna pengar. De arbetar faktiskt inte särskilt mycket, om de arbetar alls. De flesta rika investerare anställer direktörer och revisorer för att investera och hålla koll på deras pengar åt dem. Men även om dessa kapitalister verkligen skulle anstränga sig hårt, skulle de ändå inte skapa något som är av värde för samhället. Deras förmögenheter kommer från andras arbete. De äter mat, har kläder och bor i hus som producerats av andras arbetskraft, och ger ingenting tillbaka.

Arbetare producerar långt mer än vad de får tillbaka i lön. Det är härifrån vinsten kommer. Arbetare får bara tillräckligt för att klara sig till nästa löning. En sådan exploatering är inte så tydlig som till exempel under medeltiden, där livegna tvingades arbeta gratis på sin godsherres land, men principen är densamma.

Förr i tiden brukade kapitalisterna faktiskt investera i att producera saker. I dag vill de tjäna pengar utan att behöva besvära sig med verklig produktion. Om man exempelvis tittar på Sunday Times Rich List ser man att de flesta rika människor får sina pengar från arv, egendom, försäkringar, banksektorn, finansiella tjänster, spekulation och liknande. Det är få som verkligen producerar något.

Aktiemarknaden liknar på många sätt ett kasino. Miljontals människors levebröd är avhängigt några enstaka miljardärers nycker. Hur vansinnigt är inte det?

Miljardärklassen kan å andra sidan egentligen aldrig förlora. Det är att ”handla” som är grejen, och inte att ”producera”. Det är så man tjänar de stora pengarna. Övertagande, uppköp, utköp: de gör allt möjligt. Det spelar ingen roll vad de köper eller säljer – det kan vara massförstörelsevapen eller fågelmat. De skulle sälja sin egen mormor om de kunde tjäna pengar på det. Som en bankrådgivare uttryckte det bestäms allt av den ”överväldigande girighet som genomsyrar vårt affärsliv.”

Kapitalister: skapare av välstånd eller parasiter?

Ta till exempel miljardären Warren Buffett. Hans företag, Berkshire Hathaway, har 128 miljarder dollar undanlagda för att investera i företagsuppköp. Han har jämfört uppköp med att vara på ”elefantjakt” (en dyr hobby som väldigt få av oss vet något om). Herr Buffett lyckades vända ett krisdrabbat textilföretag till den största koncernen i USA, med ett börsvärde som i dag ligger på 354 miljarder dollar. Denna tillväxt krävde en hel del uppköp! Företagets verksamhet sträcker sig över försäkringar, lån, järnvägar, tillverknings- och energibolag, och upprätthåller investeringar i många andra stora bolag. Han finansierade sammanslagningen mellan Kraft och Heinz samt Burger Kings övertagande av den kanadensiska kedjan Tim Hortons. Hans senaste uppköp var Van Tuyl, ett nätverk av amerikanska bilhandlare som han köpte för 4,1 miljarder dollar.

”Med förvärvet av Van Tuyl, äger vi nu 9,5 företag som skulle listas [bland världens 500 största]”, skrev Buffett i sitt årliga brev till aktieägarna i år. ”Då återstår 490,5 fiskar i havet. Vi har lagt ut våra fiskelinor.”

Hur kunde Buffett tjäna alla dessa pengar genom att på egen hand fiska efter så många företag? Den gamla tidens kapitalister, som inte bara ägde, utan också förvaltade sina företag själva, har nästan försvunnit. I dag anställer människor som Buffett i stället direktörer som arbetar åt dem.

Men människor som herr Buffett sliter väl ändå hårt, inte sant? Med alla dessa övertaganden är de säkert helt slutkörda när dagen är över. Men frågan är om detta arbete behövs när det kommer till att skapa verkligt välstånd för människor.

John Strachey, kommunist och riksdagsledamot för brittiska Labourpartiet under mellankrigstiden, besvarade frågan mycket väl för mer än ett halvt århundrade sedan. Låt oss föreställa oss ett land, sade han, där alla vägar hade tullstationer (även om vägarna underhölls på allmänhetens bekostnad, precis som nu). Låt oss anta att tullarnas ägare bodde vid sina stationer, och att när fordonen kom, sprang de ut och öppnade och stängde tullarna, samt samlade in en betydande avgift på köpet. Ekonomerna i ett sådant land skulle med säkerhet säga att dessa tullstationsägare förtjänar vartenda öre de fått. De skulle peka på det faktum att de arbetat mycket hårt, gått ut i ur och skur för att öppna och stänga sina tullar och låta trafiken passera.

All denna verksamhet och storleken på deras avgifter skulle ekonomerna säga bevisade att dessa hårt arbetande tullföretagare var absolut nödvändiga. Så värdefulla skulle de anses vara att landet inte skulle klara sig utan dem. Om någon frågade om trafiken inte skulle köra lika bra, eller ännu bättre till och med, om det inte fanns några tullstationer alls, skulle de strängt bli tillsagda att inte ställa sådana oförskämda frågor.

Bara för att en person arbetar hårt och tjänar en förmögenhet betyder inte det att sådant arbete är till den minsta nytta. Detta gäller inte bara tullstationsägarna, utan också förvaltare av värdepappersfonder, valutaspekulanter eller andra fifflare, bankirer eller börshajar, det vill säga storföretagen i allmänhet.

Alla kapitalister är likadana. De har bara olika sätt att tjäna pengar på. En rik vd beskrev vår tidsålder som ”en tid då vi kan belöna oss själva med andra människors pengar”. De lever ett liv i lyx och överflöd. De har en armé av betjänter som passar upp på alla deras behov, precis som slavarna gjorde under antiken. Det sammanlagda arbetet från hundratusentals yrkeskunniga arbetare, från alla världens kontinenter, används för att tillfredsställa var och en av dessa parasiters behov.

Överproduktion

Men det finns ett problem: kapitalisterna kan inte själva konsumera deras ständigt växande hög av rikedom, oavsett hur mycket de frossar i kaviar och champagne – även detta har sina gränser. Man kan bara leva på en herrgård eller köra en limousine i taget. Därför investeras den största delen av deras pengar för att de ska tjäna ännu mer. Genom andras arbete har de fått rikedomar större än någons vildaste fantasi. De sitter på alla de högsta positionerna i företagen, staten och politiken. De utgör den översta procenten av samhället. De tillhör överklassen.

Majoriteten av de rika har inte blivit rika genom arbete, utan genom att ha turen att födas in i rikedom. Att det skulle vara möjligt att gå från att vara fattig till att bli rik genom hårt arbete är bara en gammal myt.

”Om du arbetar hårt så kommer du också att bli rik”, får vi höra. Några få individer kanske lyckas lämna arbetarklassen och fattigdomen bakom sig. Men på grund av hur kapitalismen fungerar spelar det ingen roll hur hårt och länge arbetare sliter – de kommer alltid att förbli just arbetare. Hårt arbete kommer inte att förändra arbetarnas situation, men det kommer att göra kapitalisterna ännu rikare. I dag minskar andelen av nationalinkomsten som går till arbetare kontinuerligt, medan den andel som går till kapitalet ökar snabbt.

En amerikansk vd tjänade i genomsnitt 296 gånger så mycket som en amerikansk arbetare under 2013, jämfört med 20 gånger så mycket 1965. I Storbritannien har den genomsnittliga toppchefens lön ökat till nästan 60 miljoner kronor – 183 gånger mer än en arbetares, jämfört med 160 gånger under 2010. I Sverige i början av åttiotalet gick det 9 arbetarlöner på en vd-lön i det privata – i dag är siffran 54. Detta är oundvikligt under kapitalismen.

Systemets lagar verkar i och genom marknadens anarki, som Marx förklarade för länge sedan. Dessa lagar verkar bakom ryggen på ett samhälle, där alla bara tänker på sig själva men ingen tänker på helheten. Till följd av detta är kriser inneboende i det kapitalistiska systemet. Den huvudsakliga motsägelsen är att arbetarklassen inte kan köpa tillbaka alla de rikedomar som den producerar, vilket innebär att överproduktion är inneboende i systemet. Kapitalismen har lyckats lösa detta problem tillfälligt och stötvis genom investeringar, men även detta har nu nått sina gränser. En allt större produktionsförmåga innebär fler varor för en krympande marknad. Därför har vi den nuvarande krisen.

Automatisering och arbetslöshet

Massarbetslöshet är numera normalt. Över 10 procents arbetslöshet anses vara ett problem, men 5 procent anses enligt OECD vara ”full sysselsättning”! Miljontals människor, särskilt ungdomar, får klara sig bäst de vill som arbetslösa medan deras förmågor slösas bort. Hundratals miljoner arbetstimmar, som potentiellt hade kunnat användas i produktionen, går varje år till spillo på grund av arbetslöshet. Systemet har fastnat i en återvändsgränd – och allt blir bara värre. En rapport från 2013 gjord vid universitetet i Oxford uppskattade att hälften av alla jobb i USA löper stor risk att försvinna inom ett decennium eller två. Det är alltså hälften av alla jobb som bara riskerar att sopas bort!

Detta kopplas till införandet av automatisering och robotarnas spridning. Vilket avslöjande faktum! Robotarnas otroliga frammarsch skulle kunna öppna för en framtid fri från allt slit, men under kapitalismen används de till motsatsen. Maskiner ersätter arbetskraft, vilket gör att människor blir ”överflödiga”, medan de som blir kvar tvingas slita ännu hårdare. Man arbetar inte för att kunna leva, utan tvingas att leva för att arbeta. Alla sitter fast i ett ekorrhjul som går snabbare och snabbare. Vissa arbetar faktiskt ihjäl sig. Förr i tiden kunde en arbetande person försörja en hel familj. Nu krävs det två eller fler, där många har flera deltidsjobb samtidigt. Medan arbetet blir tyngre och tyngre, blir miljardärklassen allt rikare.

”Vi måste höja produktiviteten”, säger de. Med andra ord måste vi producera mer med färre anställda! Naturligtvis är detta väldigt lönsamt för kapitalisterna. Återigen verkar det mycket ”produktivt” när färre arbetare producerar fler varor, men vem ska köpa dessa varor när arbetarna blir arbetslösa? Robotar och maskiner kan inte köpa eller konsumera saker. Vi hamnar återigen i en överproduktionskris, dagens ekonomi är som ett dårhus.

Paradoxalt nog har vi aldrig haft så många tidsbesparande apparater som i dag, men ändå har vi mindre fritid än någonsin. Använda på rätt sätt, skulle automatisering och robotar kunna ta hand om de flesta manuella arbeten och avskaffa alla långa arbetsdagar. I stället för att som i dag, arbeta längre, tänk dig att bara arbeta tre timmar om dagen, fem dagar i veckan och få en högre lön. Eller varför inte arbeta bara tio, fem eller en enda timme i veckan?

Det finns inget som hindrar oss – resurserna finns redan. Men för att förverkliga detta skulle vi behöva nationalisera de 150 största monopolen som helt dominerar ekonomin, tillsammans med bankerna och finansinstituten. Vi skulle inte kompensera de blodsugare som har levt på vår bekostnad alltför länge. De små företagen skulle vi inte nationalisera, utan tvärtom hjälpa att komma ur hyresvärdarnas och bankernas grepp. Vi skulle upprätta en demokratisk produktionsplan baserad på människors behov, och utnyttja alla resurser för att nå detta mål. En produktion för att tillgodose behov, inte girighet, skulle genom att avskaffa marknadens slöseri kunna öka produktionen med 20 eller 25 procent varje år. Det är bara att räkna på dagens överproduktion och arbetslöshet för att inse detta. De många miljarder av ytterligare rikedomar som skulle skapas hade kunnat användas för att starta ett massivt program för bostadsbygge, sänka hyrorna till högst 2 procent av inkomsten, införa medborgarlön till alla, erbjuda gratis värme och el, gratis kollektivtrafik vilket skulle minska föroreningar och förbättra vår hälsa (och dramatiskt minska trycket på sjukvården). Vi skulle bygga fler skolor och sjukhus och göra all utbildning gratis, med studielön till dem som vill fortsätta sina studier på universitet.

För en demokratiskt och rationellt planerad ekonomi

En socialistisk planekonomi skulle inte bara kunna förkorta arbetsdagen utan också sänka pensionsåldern. Den ryska ekonomin efter 1917 gav oss, trots den byråkratiska stalinistiska regimen, en glimt av de otroliga möjligheterna som en planekonomi innebär. Mellan 1958 och 1968 byggdes exempelvis 100 miljoner bostäder i Ryssland. Det var mer än hela Västeuropa, Japan och USA byggde tillsammans. Föreställ dig vad som kan uppnås i ett demokratiskt och socialistiskt Sverige, med den svenska arbetarklassens demokratiska traditioner och vår höga kulturella och teknologiska nivå.

En galen idé, säger kapitalisterna. Det stämmer att vi inte kan genomföra dessa fantastiska saker under kapitalismen. Det står i strid med hela idén om produktion för vinst. Så varför inte bara avskaffa vinstsyftet? Användningen av automatisering och den fritid det innebär skulle kunna ge människor möjlighet att utveckla sig själva till fullo. För första gången skulle det frigöra människor att engagera sig i att själva driva industrin och samhället. En verklig arbetardemokrati, befriad från bankirer och kapitalister, skulle blomstra.

”Men arbetarna kan inte styra samhället”, säger de. Varför inte?, säger vi. Det är arbetare som gör allt verkligt arbete i samhället. Arbetarna vet själva hur man på bästa sätt organiserar sin egen arbetsplats. De skulle kunna driva allting mycket bättre än deras nuvarande chefer och ägare. De skulle däremot aldrig ge förslag till sin chef, som skulle innebära att de själva blir arbetslösa! ”Effektivitet” innebär i dag bara det som är mest lönsamt för kapitalisterna, med färre arbetare som utför mer arbete. I ett rationellt planerat samhälle skulle ökad effektivitet innebära enorma fördelar för alla. Naturligtvis skulle vi välkomna hjälp från tekniker, dataanalytiker och ingenjörer i detta projekt. Forskare skulle kunna bidra till att bygga en bättre värld med nya uppfinningar som skulle kunna spara på arbetskraften och sänka arbetstiden ytterligare.

Om produktionen var planerad skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Alla skulle garanteras ett anständigt arbete och en ordentlig lön. Eftersom produktionen skulle öka, skulle även lönerna göra det.

Det ofattbara slöseri som vi ser under kapitalismen skulle försvinna under en socialistisk planekonomi. I dag innebär vapenindustrin, exempelvis, en massiv förlust för samhället. Det finns nu över 15 850 kända kärnstridsspetsar på planeten, med tillräcklig kraft för att förinta mänskligheten flera gånger om. Regeringarna har planer på att spendera sammanlagt en biljon dollar på massförstörelsevapen under nästa årtionde. Vilket skandalöst slöseri! Det vore mycket bättre att omvandla fabriker som tillverkar bomber till att producera saker som är användbara för samhället, och på så sätt höja vår levnadsstandard.

Vi skulle inte använda våra resurser till krig och konflikter, utan för att öka vårt välbefinnande. Forskares talanger skulle inte slösas bort på att bygga större bomber eller mer sofistikerade vapen, utan användas till nytta för oss alla.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov

”Våra demokratier kontrolleras alltmer av en härskande klass som försöker bevara sina privilegier” förklarade Steve Hilton, en ledande politisk strateg hos Tories, det brittiska konservativa partiet. ”Oavsett vem som är i regeringsställning är det samma människor som har makten. Vi har endast en demokrati till namnet, som fungerar till förmån för en liten elit oavsett valresultat.” Där har vi det, direkt från källan. Kapitalismen drivs av de rika, för de rika. I stället för denna bankirernas och kapitalisternas diktatur kommer vi att ha de arbetande massornas demokratiska styre. Ett samhälle som drivs av arbetare, för arbetare.

Socialistisk planering av våra resurser är vägen framåt. Kapitalisterna predikar gärna om marknadens fördelar, men de tillämpar inte marknadsförhållanden på deras egna arbetsplatser och fabriker. Där planerar de allt till punkt och pricka, med hjälp av den senaste tekniken. Det är det enda sättet som produktion i en fabrik kan organiseras på. Där finns det inget marknadssystem! Vi säger bara att hela ekonomin borde drivas på ett sådant planerat sätt, i stället för att lämnas åt de nyckfulla och blinda marknadskrafterna. Med planering menar vi självklart inte att självutnämnda chefer ska diktera, utan att det i stället ska ske genom en demokratisk process där alla deltar.

Samhällsekonomins viktigaste delar – bankerna och de största industrierna – bör övertas utan kompensation till de gamla ägarna, och drivas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Makten skulle äntligen läggas i händerna på vanligt folk. Det skulle ge oss möjlighet att planera ekonomin demokratiskt och äntligen leva våra liv till fullo. Konsten och kulturen, som tidigare varit förbehållen en privilegierad minoritet, skulle bli tillgänglig för den stora massan.

Så småningom, när produktiviteten växer och de sista resterna av kapitalismen är utrotade, kommer samhället bygga på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med andra ord kommer ett klasslöst samhälle skapas, grundat på solidaritet och det harmoniska tillfredsställandet av allas behov. Kapitalismens misär skulle hamna på historiens skräphög och vi skulle äntligen kunna ta steget in i en ny era av fred och välstånd för alla.