Venezuela: Vad betyder förlusten i folkomröstningen?

Thursday, 06 December 2007
Print
Swedish translation of Venezuela: The referendum defeat - What does it mean? (December 3, 2007) Klockan 1:00 Venezuelansk tid, efter en lång väntan, meddelade den venezuelanska valmyndigheten resultaten av folkomröstningen, om förändringen av grundlagen. De föreslagna ändringarna besegrades med minsta möjliga marginal, 4 504 354 röster mot, (50,70 procent) och 4 379 392 (49,29 procent) för JA. Strax efter, meddelade president Chavez i teve att han accepterade resultaten. Han sa att de föreslagna reformerna inte har fått tillräckligt stöd "för tillfället" men han kommer att fortsätta kampen för att bygga socialismen.

Resultatet har mötts av jubel från högeroppositionen och alla reaktionära krafter. För första gången på nästan ett årtionde så har de fått en seger. I de välmående medelklassområdena i Caracas jublades det. "Äntligen har vi visat att Chavez kan besegras! Äntligen har vi kunnat stoppa utvecklingen mot kommunism! Äntligen har vi gett pöbeln en läxa!"

Reaktionärernas glädje är både förhastad och överdriven. Om man tittar på resultaten kan man se att oppositionens röstantal knappt har ökat. Om man jämför med presidentvalet 2006, har oppositionen enbart ökat med 100 000 röster, men Chavez har förlorat 2,8 miljoner. De här rösterna gick inte till oppositionen utan snarare till dem som avstod att rösta. Detta betyder att stödet för kontrarevolutionen inte ökat i någon betydande utsträckning, sedan den hade som störst stöd för ett år sen.

Hur borgerligheten "informerar" allmänheten

Flera faktorer bidrog till resultatet. Borgarklassen har mäktiga redskap för att påverka den allmänna opinionen. De mobilisera alla delar av de reaktionära medierna i en hysterisk kampanj med lögner och förtal mot Chavez, revolutionen och socialismen. Skrämselpropagandan från den reaktionära oppositionen hade klart en effekt på den minst politisk medvetna delen av befolkningen.

Det var ett enormt tryck. Den katolska kyrkan, ledd av den reaktionära Episkopala konferensen, predikade mot Chavez och "den gudlösa kommunismen". I Ultimas Noticias, en av de mest lästa dagstidningarna i Venezuela, den som de flesta som stödjer Chavez läser, var det en tvåsidors annons, där det hävdades att staten skulle ta föräldrars barn, och att religionsfriheten skulle avskaffas.

I Carabobo, i den lokala dagstidningen Notitarde var det en rubrik som sa "Idag bestämmer du och ditt resultatet kommer att påverka oss för alltid" under var en bild på en tom chark med en kubansk flagga och en bild på Castro där det stod "det är så här som det socialistiska Kuba ser ut idag".

De här exemplen visar de lögner som internationell media har för fram när de säger att det inte finns någon pressfrihet i Venezuela. Den här högljudda kampanjen nådde sin topp för några månader sen när regeringen besluta att inte förnya RCTV licens, en borgerlig tevestation som var ett näste för de kontrarevolutionära konspiratörer som aktiva i kuppen i april 2002.

Problemet är inte att revolutionen har begränsat oppositionens demokratiska rättigheter och begränsat "pressfriheten". Problemet är att revolutionen har varit för generös mot sina fiender, för tolerant, för tålmodig, för gentlemannaaktig. Den har lämnat för mycket makt i händerna på oligarkin och dess talesmän. De har lämnat ett vapen i deraas händer som de använder väldigt effektivt för att sabotera revolutionen, hålla den tillbaka och i förlängningen förstöra den.

Varför avstod folk från att rösta?

Alla de här sakerna påverkade, men det besvarar inte frågan varför "nejsidan" vann. Den huvudsakliga faktorn var att många Chavister avstod från att rösta. Frågan måste ställas: varför brydde de sig inte om att rösta? Byråkrater och medelklasscyniker kommer att lägga skulden på massornas påstådda apati. Det är helt fel. Massorna har gång på gång röstat på Chavez i varje val och folkomröstning. De röstade massivt senast i december. Men nu börjar de finnas tecken på trötthet. Varför?

Efter allt prat om socialism, har oligarkin fortfarande kvar sina resursers och använder sin rikedom och makt för att sabotera och underminera revolutionen. Kuppmakarna från 2002 går fortfarande fria. Högermedia kan ostraffat fortsätta och sprida lögner och förtal mot revolutionen. Politiskt aktiva bönder mördas utan att något görs åt det.

Trots regeringens reformer, som utan tvivel har hjälpt de sämst ställda, lever majoriteten i fattigdom. Fortfarande finns det problem med hemlöshet. Jordägarnas och kapitalisternas sabotage orsakar brist på basprodukter. Allt det här har en effekt på massornas moral.

Den överväldigande majoriteten av befolkningen stödjer fortfarande Chavez och revolutionen. Efter nio år av kamp så är massorna trötta på ord och tal, parader och demonstrationer, eviga val och folkomröstningar. De vill ha mindre ord och mer bestämd handling: mot jordägarna och kapitalisterna, mot de korrupta guvernörerna och tjänstemännen.

Framförallt vill de att man ska agera mot femtekolonnen, höger-chavisterna som bär röda tröjor och pratar om 2000-talets socialism men som är emot verklig socialism och saboterar revolutionen inifrån. Om inte den bolivarianska rörelsen och PSUV rensas från reformistiska byråkrater och karriärister går det inte att segra.

Femtekolonnen

Byråkraterna har en än gång visat sin totala oförmåga att organisera en seriös masskampanj. De misslyckades med att besvara oppositionens lögner. De misslyckades med att förklara alla de reformer i den förändrade grundlagen som skulle gynna arbetarklassen, exempelvis 36 timmarsvecka. Men hur skulle de kunna det, när de själva är emot den här socialistiska politiken. Femtekolonnen sabotage är känt bland gräsrotsaktivister i rörelsen och bland dess fiender. Brittiska Times (borgerlig tidning) skriver:

"Även en del av Chavez allierade vill bromsa presidentens radikala tåg. Många av de föreslagna reformerna hävdar de handlar mindre om att ge makt till folket och mer om att koncentrera makt i Chavez händer. Bland initiativen: avskaffandet av begränsning på presidentens mandatperioder, den självständiga centralbanken kommer att stå under presidentens kontroll, skapandet av regionala vicepresidenter. Lokala ledare som Ramón Martínez guvernör i östra Sucre och själv socialist, anser att de här reformerna innebär en överdriven centralisering, och att de förråder Chavez bolivarianska revolution. "Revolutionen skulle handla om ökad pluralism i Venezuela," säger Martinez. "Vi vill inte ha en megastat som i Sovjetunionen."

Vem som helst som läser det här förstår att det inte bedrevs någon seriös valkampanj. Ramón Martínez är ingen socialist utan ledare för Podemos, förrädarna som splittrat sig från den bolivarianska rörelsen strax innan folkomröstningen, för att starta en våldsam kampanj för "nej-sidan". Hans beteende borde inte förvåna någon. Detta var inte en isolerad händelse. I Apure gjorde guvernören inget för att organisera kampanjen och många andra agera på ett liknande sätt. Byråkraterna upprepade den katastrofala och innehållslösa kampanjen som de genomförde för ett år sen i presidentvalet. (Den officiella valkampanjen förra året gick dåligt fram till strax innan valet. Först när chavisterna blev medvetna om att Chavez ställning var hotade blev det en massmoblisering. Översättarens kommentar.)

En kamrat i Mérida förklarade för mig: "Det var en idiotisk kampanj där det på affischerna stod att om du röstade för Chávez gjorde du det av "kärlek", medan högerns kampanj använde alla fula trick." De sa att folket skulle förlora allt de hade, om du hade två hus så skulle du bli av med ett, om du hade två bilar skulle du bli av med den ena, den socialistiska staten skulle ta nyfödda barn från deras föräldrar.

Efter att resultaten var klara fanns det möjlighet för lyssnare att ringa in till en statlig radiokanal, de flesta som ringde anklaga byråkratin för att ja-kampanjen varit så svag. Många nämnde inställningen från de "chavistiska" guvernörerna och borgmästarnas som inte bara undvek att genomföra en kampanj utan aktivt saboterade den. Dessa byråkrater fruktade reformerna lika mycket som oppositionen. De såg helt korrekt att för massorna handla folkomröstningen inte bara om att göra upp räkningen med den härskande klassen, utan också med de reformistiska och byråkratiska element som finns bland ledningen i den bolivarianska rörelsen.

Baduels taktik

Oppositionens uttalande efter att valresultatet hade meddelats, var betydelsefullt. Den förste som talade var en av ledarna för de reaktionära studenterna. Den tredje som talade var Rosales, oppositionens president, som förlora kraftig mot Chavez i december förra året. Men den andre talaren var ingen annan än General Baduel, före detta försvarsministerns som vi har skrivit om nyligen.

Vad sa Baduel? Han pratade om nationell försoning och erbjöd Chavez förhandlingar. Han förklarade att inte hade några planer på att organisera en kupp. Man skulle kunna säga att han erbjöd ett leende och en vänskaplig hand. Det är en smart taktik och de stödjer vårt intryck av att Baduel är en smart kontrarevolutionär. Oppositionens nya taktik visar den egentliga styrkebalansen, som trots resultatet av folkomröstningen, fortfarande är väldigt dålig för kontrarevolutionärerna. Revolutionen ska inte känna någon som helst tillit till kontrarevolutionens vänliga leenden. Kom ihåg Shakespeares ord: "det finns knivar i människors leenden"! Pratet om försoning är en fälla. Revolution och kontrarevolution kan inte försonas, det går inte att försona rik och fattig, utsugaren och den utsugne. Den enda orsaken till att de använder den här taktiken är, att de inte kan besegra Chavez i direkt konfrontation. De är för svaga och de vet om det. De mer korkade delarna av oppositionen är nu uppfyllda av sin framgång. Men efter en natt av euroforiskt festande så kommer nästa morgon med en svår huvudvärk. Deras "seger" vanns med minsta möjliga marginal. Trots att de gjorde allt som stod i deras makt ökade de bara sitt röstantal med 100 000. Trots allt, den här kampen vinns inte bara med röster.

Borgaren med sin hängbuk och hans fru och barn, den lille affärsägaren, studenten "den rike mannens bortskämda barn", regeringstjänstemän, är nedlåtande och menar att "pöbeln" tar sig ton. Pensionärerna som är nostalgiska över "den gamla goda tiden" under fjärde republiken, spekulanterna, tjuvarna, svindlarna, de hängivna gamla tanterna av båda könen som manipuleras av den reaktionära ledningen för kyrkan, medelklassen som är trött på "anarki". Alla de här typerna verkar som en mäktig kraft i ett val, men i klasskampen är deras tyngd nästan noll.

Styrkeförhållanden mellan klasserna

De verkliga styrkeförhållanden mellan klasserna visades i demonstrationerna som hölls mot slutet av folkomröstningskampanjen. Liksom i december 2006 gjorde oppositionen allt den kunde för att mobilisera sin sociala bas och lyckades med att samla en stor grupp människor. Trots det, nästa dag svämmade Caracas över av människor med röda tröjor och banderoller. De två demonstrationerna visar att chavisternas aktiva bas är fem till åtta gånger större än oppositionen.

Bilden blir ännu tydligare när man ser till ungdomen. Högerstudenterna utgör oppositionens stormtrupper. De har varit den huvudsakliga basen för att organisera våldsamma provokationer mot chavisterna. De samlade 50 000 till sitt största möte, enligt de mest optimistiska av företrädarna. De studenter som stödjer Chavez samlade mellan 200 000 och 300 000 till sin manifestation. I den avgörande frågan om vilka som har stöd av ungdomen, är revolutionens styrkor kraftigt överlägsna kontrarevolutionen.

På revolutionens sida finns majoriteten av arbetarna och bönderna. Det är den avgörande frågan! Inte en glödlampa lyser, inte ett hjul snurrar, inte en telefon ringer utan att arbetarklassen ger sitt medgivande. Det är en enorm kraft när den är organiserad och mobiliserad för att den socialistiska förändringen av samhället.

Hur är det med armén? Reformister som Heinz Dieterich tjatar jämnt om den, som en gammal grammofonskiva som hakat upp sig. Ja, armén är en avgörande fråga. Men armén reflekterar alltid stämningar i samhället. Den venezuelanska armén har varit med om nästan ett årtionde av revolution. Det har haft sin påverkan!

Det kan inte finnas något tvivel om att den överväldigande majoriteten av de vanliga soldaterna, söner till arbetare och bönder, är lojala med Chavez och revolutionen. Detta gäller också de flesta sergeanter och andra befäl av lägre rang. Men ju högre upp vi kommer i hierarkin, blir det mer och mer otydligt. De senaste veckorna har det varit rykten om konspirationer och några officerare har arresterats. Det är en allvarlig varning!

Många av officerare är lojala mot Chavez, men en del har sympatier för oppositionen eller är kontrarevolutionärer i hemlighet. De flesta är antagligen opolitiska soldater som vill göra karriär, deras sympatier kan förändras beroende på utvecklingen i samhället.

Det faktum att general Baduel har bestämt sig för att ha en försiktig och försonande ton, visar att det inte finns någon seriös bas för en kupp för närvarande. De seriösa kontrarevolutionärerna (inklusive deras rådgivare från CIA) inser att just nu är inte tiden mogen för en kupp i stil med april 2002. Varför inte? Därför att varje försök att starta en kupp skulle leda till att massorna skulle gå ut på gatorna redo att kämpa och om nödvändigt ge sitt liv för att försvara revolutionen.

Under de omständigheterna skulle den Venezuelanska armén, som den ser idag vara ett högst opålitligt redskap för en kupp. Det skulle resultera i ett inbördeskrig där kontrarevolutionärerna inte skulle vara säkra på att vinna. Och vem kan tvivla på att en förlust för kontrarevolutionen i en öppen kamp, skulle leda till kapitalismens omedelbara avskaffande i Venezuela.

Det är anledningen till att Baduel uppmanar till försoning. Han bidar sin tid och hoppas att de objektiva förutsättningarna ska förändras, att kontrarevolutionen får en starkare ställning än revolutionen. Man måste erkänna att dessa beräkningar stämmer. Tiden är inte på revolutionens sida!

Sekternas skadliga roll

Baduel talar nu om behovet av en konstituerande församling. Ironiskt nog är det samma krav som det Argentinska Partido Obrero och andra ultravänster sekter för fram. Ultravänstern har agerat för nej i folkomröstningen och på det sättet hamnat på samma sida som kontrarevolutionen, så det borde inte vara någon överraskning.

Orlando Chirino och andra så kallade "trotskister" som uppmanade människor att rösta blankt spelar en skadlig roll. Dessa kvinnor och män är så förblindade av sitt hat mot Chavez att de inte längre kan förstå skillnaden mellan revolution och kontrarevolution. De är på inget sätt en progressiv kraft, och ännu mindre en revolutionär sådan. Men låt de döda begrava sina döda.

Kontrarevolutionära och imperialisterna förstår vad som händer betydligt bättre än de sekteristiska clownerna och dumskallarna. Massorna har väckts till politiskt liv av Chavez och är hängivna honom. Borgerligheten har med alla medel försökt att avsätta Chavez men misslyckats. Varje försök från kontrarevolutionen har besegrats av massrörelsen.

De har därför bestämt sig för att ha tålamod och vänta. Chavez har valts för en mandatperiod på sex år och har därför fem år kvar. Borgerlighetens första mål var att hindra Chavez från att ställa upp i fler val. Det var betydelsen av folkomröstningen, utifrån deras perspektiv. De tror att om de kan bli av med Chavez på ett eller annat sätt, kommer rörelsen splittras och upplösas och de kan återta makten.

De hoppas att de ska kunna sätta press på Chavez så att han vattnar ur sitt program. Om de lyckas kommer det att demoralisera chavisterans gräsrötter och reformisterna och byråkraterna kommer att stärkas.

Det är en smart taktik men det finns ett problem. Trots resultatet av folkomröstningen kommer Chavez att vara president fram till årsskiftet 2012 och 2013. Under den tiden kommer det inte att vara några andra viktiga val. I Venezuela kan mycket hända under fem år. Det är därför som de vill ha en konstituerande församling. Om de lyckas vinna ytterligare en folkomröstning skulle de kunna förändra grundlagen så att de skulle kunna ske nyval innan mandatperiodens slut ,då skulle de försöka att vinna, troligen med Baduel som sin kandidat.

Varför är de så säkra på att de kan vinna? Därför att revolutionen inte har genomförts till sitt slut: viktiga delar av ekonomin kontrolleras fortfarande av revolutionens bittraste fiender. Det finns en gräns till hur mycket massorna kan tolerera innan de drabbas av apati och förtvivlan.

Bestämd handling behövs!

För några år sen, i maj 2004 skrev jag en artikel, Teser om revolution och kontrarevolution i Venezuela, där jag skrev följande:

"Att förlita sig enbart på massornas offervilja är ett misstag. Massorna kan offra sig idag för en bättre morgondag men bara till en viss gräns. Vi måste vara medvetna om detta. Den avgörande frågan är ekonomin."

Den här observationen är fortfarande korrekt. I Erik Demeesters artikel citerar han Datanalisis (Venezuelas statiska centralbyrå) vilka rapporterar det som många redan är medvetna om: bristen på basmat börjar bli ohållbar. Studien visar på att det är brist på mjölk, kött och socker. Andra produkter som kycklig, matlagningsolja, ost, sardiner och svarta bönor börjar bli bristvaror. I studien intervjuades 800 människor i 60 olika affärer och stormarknader, både i den privata sektorn och i den statlig drivna Mercal. 73.7 procent av butikerna hade inte mjölkpulver. 51,7 procent saknade raffinerat socker, 40 procent hade ingen matlagningsolja och 26,7 procent saknade svarta bönor, en basvara i Venezuela.

Två tredjedelar av konsumenterna förklara att de upplevde varubrist i de affärer där de normalt handlade. Ibland får man köa i timmar, ibland till och med fyra timmar för att köpa exempelvis mjölk. Som kamrat Demeester skriver påminner det här om situationen i Chile på 70-talet där ekonomiskt sabotage användes mot Allendes vänsterregering Unidad Popular.

För massorna är frågan om socialism och revolution inte abstrakta, utan väldigt konkreta. Venezuelas arbetare och bönder är extremt lojala mot revolutionen. De har visat en hög nivå av revolutionär mognad, kamp och offervilja. Men om situationen drar ut på tiden utan ett genombrott, kan massorna börjar tröttna. En stämning av apati och skepticism kommer att prägla allt fler, även om det först drabbar de minst medvetna och minst aktiva.

Om det inte finns något tydligt slut eller mål kommer allt fler säga: vi har hört de här tidigare, men inget grundläggande har förändrats. Vad är poängen med att demonstrera? Vad är poängen med att rösta om vi lever likadant som tidigare? Det är den största faran för revolutionen. När reaktionärerna ser att den revolutionära flodvågen börjar gå tillbaka kommer de att gå över till motoffensiv. De politiskt mest medvetna arbetarna kommer att vara isolerade. Massorna kommer inte längre lyssna på deras förslag. När det inträffar så kommer kontrarevolutionen att slå till.

De som argumenterar för att revolutionen har gått fram för snabbt att det är nödvändigt att sätta stopp till exproprieringar och att det behövs en kompromiss med Baduel för att rädda revolutionen, har helt fel. En orsak till att en del av massorna blir desillusionerade är inte för att revolutionen går fram för snabbt utan för att den går fram för långsamt och inte har gått tillräckligt långt.

Den ökade bristen på basvaror och inflation påverkar främst arbetarklassen som utgör basen för chavismon. Det är det som underminerar revolutionen, inte att den gått för långt. Det går inte att göra en revolution halvvägs. Om vi accepterar råden från reformisterna från Heinz Dieterich skola, så kommer det att förstöra revolutionen. Vi skulle såga av den gren vi själva sitter på.

Val och klasskampen

Marxister avstår inte från att delta i val. Det är en anarkistisk uppfattning. Generellt sett använder arbetarklassen varje demokratisk möjlighet som finns att samla sina krafter för att erövra en positionen efter den andra från klassfienden och förbereda sig för att ta makten i samhället.

Valkampen har spelat en viktig roll i Venezuela för att ena, organisera och mobilisera massorna. Men den har sina begränsningar. Klasskampen kan inte begränsas till abstrakt statistisk eller valresultatens aritmetik. Revolutionens öde kan bestämmas av lagar och konstitutioner. Revolutionen varken segrar eller förlorar i domstolar eller i parlamentariska debatter, utan på gatorna, i fabrikerna, i byarna och i de fattiga områdena, i skolor och i barackerna. Om vi ignorera dessa fakta gör vi det på egen risk.

Reformister tror att arbetarklassen alltid måste följa alla lagar. Men för länge sen sa Cicero: Salus populi suprerna est lex ("Folkets bästa är den högsta lagen"). Vi kan tillägga: revolutionens bästa är den högsta lagen. Kontrarevolutionärerna visade ingen respekt för lagen eller konstitutionen 2002 och om de hade lyckats hade de avskaffat grundlagen från 1999. Men nu ropar de om försvar för den grundlag som de tidigare ville avskaffa.

Till och med efter förlusten i folkomröstningen, har Chavez tillräcklig makt för att expropriera jordägarnas jord, bankerna och kapitalisternas tillgångar. Om en lag stiftades som skulle expropriera jorden, bankerna och de stora företagen skulle det leda till stor entusiasm från massorna.

Att så många avstod från att rösta vilket gav oppositionen en knapp seger, är ett varningstecken. Massorna kräver bestämd handling inte ord! Det är möjligt att den här förlusten kommer att ha en motsatt effekt. Det kan leda till att massorna tar den revolutionära kampen till en ny nivå. Marx sa att revolutionen behöver kontrarevolutionens piskrapp. Vi har sett det mer än en gång under de senaste nio åren i Venezuela. Du kan inte komma framåt utan att trampa på ömma tår och du kan inte slåss om du har din ena arm bunden på ryggen. En revolution är inte som ett schackparti med klara regler. Det är en kamp mellan antagonistiska och oförsonliga klassintressen. Bestämd handling är nödvändig för att försvara revolutionen och avväpna kontrarevolutionen.

Segern för "nej" i folkomröstningen kommer att leda till en hälsosam chock. Gräsrotsaktivisterna är rasande och anklagar rättmäktigt byråkrati för förlusten. De kräver att rörelsen ska rensa ut högern. Det är helt nödvändigt. Våra paroller behöver vara:

Ingen reträtt! Inga avtal med oppositionen!

Driv revolutionen framåt!

Sparka ut karriäristerna och byråkraterna!

Expropriera oligarkin!

Beväpna arbetarklassen för att kämpa mot reaktionen!

Länge leve socialismen!