Varför vi behöver en kommunistisk international

I juni kommer den Internationella marxistiska tendensen att lansera en ny Revolutionär kommunistisk international, för att djärvt höja kommunismens rena fana på varje kontinent. I denna artikel förklarar Alan Woods den historiska betydelsen av detta beslut, spårar de tidigare Internationalernas uppgång och fall och visar vikten av en ny international i kampen för kommunism idag. Anmäl dig till vår grundande konferens här!

[Source]

Kommunismen är internationalistisk, eller så är den ingenting. Redan i början av vår rörelse, på sidorna i Kommunistiska manifestet, förklarade Marx och Engels att arbetare inte har något fosterland.

Den vetenskapliga socialismens grundare arbetade inte för att skapa ett tyskt parti, utan ett internationellt. Lenin, Trotskij, Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht vigde sina liv åt samma mål.

Deras internationalism var inte en blunder eller resultatet av sentimentala överväganden. Den kom ur det faktum att kapitalismen utvecklas som ett världssystem. Ur de olika nationella ekonomierna och marknaderna uppstår en enda, odelbar och ömsesidigt beroende helhet – världsmarknaden.

Idag har denna förutsägelse från marxismens grundare bevisats på ett lysande sätt, nästan som i ett laboratorium. Världsmarknadens förkrossande dominans är det mest avgörande faktumet under vår epok.

Det finns ingen modernare bok än Marx och Engels Manifest. Den förklarar samhällets uppdelning i klasser, den förklarar globaliseringen, överproduktionskriser, statens natur och den historiska utvecklingens grundläggande drivkrafter.

Men även de mest korrekta idéer kan inte åstadkomma någonting om de inte finner ett organisatoriskt och praktiskt uttryck. Därför arbetade den vetenskapliga socialismens grundare alltid outtröttligt för att skapa en internationell organisation för arbetarklassen.

Marx och Engels spelade en nyckelroll i bildandet av Internationella arbetarassociationen (IWA), idag känd som Första internationalen. I början hade denna organisation en mycket heterogen sammansättning. Marx och Engels var tvungna att kämpa för att skapa ideologisk klarhet.

Kampen om idéerna fördes på två fronter: å ena sidan var de tvungna att bekämpa de opportunistiska fackföreningsledarnas reformistiska idéer. Å andra sidan var de tvungna att föra en ständig kamp mot anarkistiska, ultravänsteristiska och sekteristiska tendenser. Saker och ting är inte särskilt annorlunda idag. Kommunisterna står inför exakt samma problem och måste kämpa mot samma fiender. Namnen må ha ändrats men innehållet är precis detsamma.

Men Marx och Engels begränsade inte sitt arbete till den teoretiska kampen. Internationalen var inte skild från arbetarklassens vardagsproblem. Den var ständigt engagerad i praktiskt arbete inom arbetarrörelsen.

I motsats till den lögnaktiga framställningen av kommunismens borgerliga fiender, fanns det absolut ingenting auktoritärt i Karl Marx metoder. Tvärtom, när han hade att göra med arbetare med reformistiska böjelser visade han en enorm takt och tålamod. Han skrev till Engels:

”Det var mycket svårt att formulera saken så att vår åsikt skulle framträda i en form som var acceptabel ur arbetarrörelsens nuvarande perspektiv. […] Det kommer att ta tid innan den återuppväckta rörelsen tillåter den gamla djärvheten i talet. Det kommer att bli nödvändigt att vara fortiter in re, suaviter in modo [mild i sättet och djärv i innehållet].”

Det är ett mycket gott råd till dagens kommunister som vill bedriva ett seriöst arbete i arbetarklassens massorganisationer.

Slutet för Första internationalen

Internationalen gjorde stora framsteg. Men Pariskommunens nederlag 1871 innebar ett dödligt slag mot organisationen. Den brutala reaktion som följde gjorde det omöjligt att verka i Frankrike, och överallt förföljdes Internationalen.

Men dess svårigheters verkliga bakgrund står att finna i det globala kapitalistiska uppsving som följde på Kommunens nederlag. Under dessa förhållanden resulterade kapitalismens tryck på arbetarrörelsen i interna stridigheter och fraktionalism.

Bakunin och hans anhängare närde sig på den allmänna atmosfären av besvikelse och förtvivlan och intensifierade sina intriger. Av dessa skäl föreslog Marx och Engels först att Internationalens högkvarter skulle flyttas till New York, och beslutade slutligen att det skulle vara bättre att upplösa Internationalen, åtminstone för tillfället. IWA upplöstes formellt 1876. Under en tid fanns det ingen International.

Den andra internationalen

IWA lyckades lägga den teoretiska grunden för en verkligt revolutionär international. Men den var aldrig en verklig massarbetarinternational. Den var egentligen ett föregripande av framtiden. Den Socialistiska internationalen (Andra internationalen) lanserades 1889 och började där Första internationalen hade slutat. Den hade, till skillnad från sin föregångare, en massbas. I dess led fanns masspartierna och fackföreningarna i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien och andra länder.

Perioden 1871-1914 var socialdemokratins klassiska period, och åtminstone i ord stod den på den revolutionära marxismens grund. Men det var den nya internationalens olycka att grundas under en period av enormt kapitalistiskt uppsving. På grundval av en lång period av ekonomisk tillväxt var det möjligt för kapitalismen att göra eftergifter till arbetarklassen, eller mer korrekt, till dess övre skikt. Till följd av detta växte en privilegierad arbetararistokrati gradvis fram.

De socialdemokratiska ledarna blev övertygade om att det var möjligt att uppnå sina mål utan en revolution. De började tro att arbetarklassens problem med hjälp av reformer kunde lösas långsamt, fredligt och gradvis. Även om de i teorin bekände sig till marxismen och fortsatte upprepa klasskrigets språk varje första maj, kontrasterade de i själva verket denna ”praktiska” politik mot vad de ansåg vara marxismens föråldrade teorier.

Tidigare lärljungar till Marx, som till exempel Eduard Bernstein, försökte ge en teoretisk grund för denna tillbakagång genom att försöka sig på en revisionism av marxismen. Den materiella grunden för den andra (socialistiska) internationalens nationalreformistiska degenerering var rotad i kapitalismens objektiva villkor, vilket tycktes ge bevis för att revisionisterna hade rätt.

Men när internationalens ledare 1914 röstade för krigskrediterna till första världskriget, och därigenom stödde “sin” borgarklass i första världskrigets imperialistiska slakt, sprängdes reformisternas luftslott i luften. Kriget, och den ryska revolutionen som följde på det, förebådade början på en ny och stormig period av revolution och kontrarevolution. Det var på denna materiella grund som en ny arbetarinternational föddes.

Den kommunistiska internationalen

Redan 1914 drog Lenin slutsatsen att Andra internationalen var död som ett organ för att förändra samhället. Han utropade den nya Tredje internationalen, trots att antalet revolutionära internationalister vid den tiden var ynkligt litet. Den internationalistiska tendensen var isolerad från massorna, som stod under inflytande av de socialchauvinistiska ledarna och var berusade av patriotismens giftiga ångor. Det krävdes stora händelser för att förändra situationen – och just en sådan händelser var den revolution som utbröt i Ryssland 1917. Lenin och Trotskij ledde den ryska arbetarklassen till maktövertagandet och 1919 kunde de tillkännage grundandet av den tredje (kommunistiska) internationalen.

Komintern, som den kom att kallas, stod på en kvalitativt högre nivå än sina två föregångare. Liksom Första internationalen stod den för ett tydligt revolutionärt, internationalistiskt program. Liksom Andra internationalen hade den en massbas på miljontals medlemmar. Under Lenins och Trotskijs ledning upprätthöll Kommunistiska Internationalen en korrekt revolutionär linje. Det verkade som om världsrevolutionens öde låg i goda händer. Men den ryska revolutionens isolering under förhållanden av fruktansvärd materiell och kulturell efterblivenhet återspeglade sig i revolutionens byråkratiska degenerering.

Den byråkratiska fraktion som leddes av Stalin fick övertaget, med allt ökande takt efter Lenins död 1924. Stalinismens framväxt i Ryssland kvävde Tredje internationalens enorma potential. Sovjetunionens stalinistiska degenerering fick en oerhört negativ påverkan på de oerfarna och omogna ledarskapen i de utländska kommunistpartierna.

Socialism i ett land

1928 förutspådde Trotskij att accepterandet av ”teorin” om socialism i ett land oundvikligen skulle leda till en nationalistisk degenerering av de kommunistiska partierna. Denna förutsägelse har helt och hållet bekräftats av historien.

Denna så kallade teori markerade en avgörande brytning med den leninistiska internationalismen. Den var ett uttryck för den nationella begränsningen i byråkratins synsätt, som såg Kommunistiska internationalen enbart som ett verktyg för Moskvas utrikespolitik. Efter att ha använt Komintern för sina egna cyniska syften, upplöste Stalin den tredje internationalen på eget bevåg 1943, utan ens tillstymmelsen av en kongress.

Trotskij och Vänsteroppositionen försökte försvara oktobers stolta traditioner mot den stalinistiska reaktionen. De stod för de leninistiska traditionerna av arbetardemokrati och proletär internationalism. Men de utkämpade en förlorad strid mot historiens mäktiga ström.

Den fjärde internationalen utropades av Trotskij 1938, och syftade till att skapa en ren revolutionär fana för den nya generationen att samlas kring, men förstördes efter mordet på Trotskij som någon typ av missfall. Dess egna ledare klarade utan Trotskijs vägledning inte längre av att styra skutan. Årtionden senare är allt som finns kvar av den organisationen en myriad av splittringar och sekteristiska grupper, den ena mer bisarr än den andra. De har inte åstadkommit något annat än att skapa oändlig förvirring och misskreditera själva idén om trotskism i många klasskämpars ögon.

Det som idag återstår av Fjärde internationalen är dess grundare Leo Trotskijs idéer, som behåller all sin relevans och betydelse. Dessa idéer hölls vid liv genom den framlidne kamraten Ted Grants outtröttliga arbete och representeras idag av IMT.

Degenerering av de kommunistiska partierna

Vi är stolta över vårt ideologiska arv, men vi måste också se sanningen i vitögat. Idag, 150 år efter grundandet av Första internationalen, har den revolutionära rörelsen på grund av en kombination av objektiva och subjektiva omständigheter kastats tillbaka och den genuina marxismens krafter reducerats till en liten minoritet.

Orsakerna till detta står huvudsakligen att finna i den objektiva situationen. Årtionden av ekonomisk tillväxt i de avancerade kapitalistiska länderna har gett upphov till en aldrig tidigare skådad degenerering av arbetarklassens massorganisationer. Detta har isolerat den revolutionära strömningen, som överallt har reducerats till en minoritet av en minoritet.

Sovjetunionens sammanbrott satte det slutgiltiga sigillet på de tidigare stalinistiska ledarnas degenerering, av vilka de flesta har kapitulerat för kapitalismens påtryckningar och öppet gått över till reformismens läger.

Men det finns en annan sida av myntet. Den nuvarande krisen avslöjar kapitalismens reaktionära roll och sätter den internationella kommunismens återupplivande på dagordningen.

Historiens tidvattensströmmar

Vi har simmat mot strömmen i årtionden, men nu har historiens tidvatten börjat vända. Överallt, under den ytliga fernissan av lugn och ro, finns en sjudande underström av vrede, indignation, missnöje och framför allt frustration över det rådande läget i samhället och politiken. Till och med i USA finns nu ett utbrett missnöje och ett ifrågasättande av det rådande läget, som inte fanns tidigare.

Alla borgarklassens försök att återställa den ekonomiska jämvikten tjänar bara till att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Borgarklassen finner sig fångad i en kris som den inte har någon lösning på. Det är nyckeln till att förstå den nuvarande situationen. Krisen tar sig uttryck i instabilitet på alla områden: ekonomiskt, finansiellt, socialt, politiskt, diplomatiskt och militärt.

Den framtid som detta system erbjuder kan bara vara en framtid med oändligt elände, lidande, sjukdomar, krig och död för den mänskligheten. Med Lenins ord: kapitalism är fasor utan slut. Det är historiens ironi att ledarna för massarbetarpartierna klamrar sig fast vid den förfallna kapitalismen och marknaden just när de kollapsar framför våra ögon.

Den enda lösningen

Det centrala problemet kan enkelt sammanfattas: det är bristen på ledarskap. År 1938 förklarade Trotskij att mänsklighetens kris kan reduceras till det proletära ledarskapets kris. Det sammanfattar fullständigt den nuvarande situationen.

I brist på en solid bas i marxistisk teori har den så kallade vänstern kapitulerat och gett upp kampen för socialism. I dess ställe finns ett gigantiskt vakuum. Men vetenskapen lär oss att naturen avskyr vakuum. Detta ställer oss inför en mycket konkret utmaning.

Arbetarna och ungdomarna önskar innerligt att förändra samhället, men lyckas inte finna något organiserat uttryck för sina ansträngningar. I varje steg finner de sin väg blockerad av de gamla byråkratiska organisationerna och ledarskapen som för länge sedan har övergivit varje socialistiskt anspråk.

På världsskala föds nu en ny generation klasskämpar, och de föds på grundvalen av kapitalismens kris. Detta leder till en djupgående förändring av medvetandet, särskilt bland ungdomen. De senaste opinionsundersökningarna från Storbritannien, USA, Australien och andra länder ger oss en mycket tydlig indikation på att kommunismens idéer sprids snabbt. Dessa unga människor behöver inte övertygas. De är redan kommunister. Men de ser inget alternativ i någon av de existerande organisationerna. De finner tvärtom dem frånstötande.

De söker en ren fana, en organisation som radikalt har brutit med förrädisk högerreformism och feg ”vänster”-opportunism. Kommunismens potential är enorm. Vår uppgift är att göra denna potential till verklighet. Men hur ska detta uppnås?

Vi befinner oss i mitten av en stor motsägelse. Idag är Marx idéer mer giltiga och nödvändiga än någonsin. Men idéer är i sig själva otillräckliga. Vi måste vidta nödvändiga praktiska åtgärder för att finna denna nya generation av kommunister och rekrytera dem till vår fana. Detta innebär med nödvändighet att vi måste ge idéerna ett konkret, organisatoriskt uttryck.

Att grunda en ny international är inte ett godtyckligt beslut. Det är inte heller ett uttryck för någon subjektiv önskan eller oreflekterad brådska. Det är något som tydligt krävs av hela situationen. Är tiden mogen för ett sådant djärvt steg? För vissa människor kommer tiden naturligtvis aldrig att vara rätt. De kommer alltid att hitta tusen skäl till varför vi ska vänta med att fatta ett beslut. Men vi kan inte göra ett program och en politik av tvekan och tvivel.

Det kan invändas att vi är för få för att ta ett sådant steg. Men varje revolutionär rörelse i historien har alltid börjat som en liten och till synes obetydlig minoritet. År 1914 var de styrkor som stod till Lenins förfogande patetiskt små. Men det hindrade honom inte från att proklamera behovet av en ny, kommunistisk international. Det fanns många tvivel, även bland hans egna anhängare, men historien har kommit att ge honom rätt.

Jämfört med den enorma uppgift som ligger framför oss är våra styrkor, mycket riktigt, små. Men den situationen börjar redan förändras avsevärt. Vi har ett viktigt arbete att utföra, och detta arbete, som befinner sig i ett avgörande skede, har börjat ge resultat. Detta framgår tydligt av den anmärkningsvärda framgången med kampanjen ”Är du kommunist?”. Vi växer snabbt överallt. Det är ingen tillfällighet, utan beror på att vi simmar med historiens ström. Framför allt har vi de rätta idéerna. Det är i slutändan den enda garantin för framgång.

Vad som krävs är ett äkta kommunistiskt parti, som grundar sig på Lenins och de andra stora marxistiska lärarnas idéer, och en international som följer den kommunistiska internationalens linjer under dess första fem år.

Det är den uppgift vi har ställt framför oss. Det är en absolut nödvändig och brådskande uppgift som inte tillåter någon försening.

Från en liten början, under de svåraste tänkbara förhållanden, har den Internationella Marxistiska Tendensen redan byggt upp en organisation av tusentals av de bästa arbetarna och ungdomarna i många länder.

Detta är en stor prestation, men det är bara början. Tiden har nu kommit för att ta ett avgörande steg: lanseringen av den Revolutionära Kommunistiska Internationalen.

Vi vädjar till varje arbetare och ungdom som instämmer i detta mål att hjälpa oss att uppnå vårt slutliga mål: den internationella socialismens seger.

Mot kapitalism och imperialism!

För en socialistisk omvandling av samhället!

Anslut er till oss i kampen för världsrevolutionen!

Arbetare i hela världen förena er!

Join us

If you want more information about joining the IMT, fill in this form. We will get back to you as soon as possible.