Det konservativa islamistiska partiet al-Nahda erövrade en majoritet av platserna (90 av 217) vid valen till den konstituerande församlingen i Tunisien den 23 oktober. Detta resultat har gjort många inom vänstern förvirrade. En del hävdar att det utgör en vridning åt höger. Hur kan den tunisiska revolutionen sluta med en seger för högern, frågar sig andra. Skandalöst nog argumenterar vissa ”modernister” att ”valen kom alltför tidigt”.

Den här analysen är skriven av Alan Woods och publicerades på In Defence of Marxism den 21 oktober. Sedan artikeln skrevs har det hänt en del saker som bör nämnas. Nato har dragit sig tillbaka från landet, efter en insats som enligt dem själva varit deras mest framgångsrika någonsin. Övergångsrådet har blivit en övergångsregering. Men många vanliga libyer ser med berättigad skepsis på den nya regeringen och deras imperialistiska uppbackare. [uppdaterad, nu del 1 och 2]

I den här artikeln, som ursprungligen publicerades på In Defence of Marxism den 28 oktober, ger Fred Weston en bakgrund till den så kallade eurokrisen och förklarar hur den hänger samman med kapitalismens kris. När vi påbörjade översättningen av den här artikeln var den rykande färsk. Tyvärr tar översättningsarbete ibland längre tid än vad man tänkt sig – och särskilt så när man anstränger sig för att få alla detaljer rätt. Den här artikeln förtjänar emellertid att läsas; den kommer att vara aktuell för svenska revolutionärer under den närmsta tiden.

Vi besökte Egypten en vecka i juni för att få en glimt av landet efter Mubaraks fall och för att få uppleva vad revolutionen fått för resultat för landet. Vad vi såg var ett samhälle fortfarande fyllt av motsättningar som knappt doldes. Alla dessa motsättningar har nu stigit till ytan igen. Fredag den 8 juli såg vi de största protesterna sedan Hosni Mubaraks avgång med tiotusentals demonstranter på gatorna i Kairo och tusentals andra demonstrerade i städer som Alexandria och Suez. Materiella villkor har inte förbättrats för arbetare och ungdomar i Egypten, och Tahrir torget har återigen blivit ett synligt epicentrum för revolutionen.

Europa står på randen av ett stup. Detta är bedömningen, inte bara av marxister, utan av kapitalets allvarligaste strateger. Knappt sex veckor har gått sedan det senaste grekiska räddningspaketet, och det är redan i fara. Det finns nu en allmän förtroendekris bland borgarklassen internationellt. Den panik som återspeglas i vilda piruetter på börserna har spridit sig snabbt från Europa till Amerika. Det är en typ av dödligt virus som har smittat alla euroområdets stora länder.

Den senaste utgåvan av The Economist (7 april 2011) klagade över “Kapitalismens avtagande popularitet”. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att trettio år eller mer av nedskärningar i välfärden, storskaliga privatiseringar och konstant tryck på arbetarna på arbetsplatsen förr eller senare kommer att sluta med att vanliga arbetande människor ifrågasätter systemet som är ansvarigt för denna politik. Det vill säga kapitalismen.

30 januari genomfördes ett framgångsrikt lanseringsmöte av ett nätverk för PCF-medlemmar som vill kämpa för att återuppliva de marxistiska idéerna inom partiet. Lärdomar av det förflutna diskuterades och slutsatser drogs om vad som behöver göras. På mötet talade också Alan Woods, redaktör för marxist.com och en kamrat som representerade den marxistiska gruppen Falce Martello (”Hammaren och skäran”) inom det italienska kommunistpartiet.

Haiti har drabbats av omfattande jordbävning. Regeringarna i Kuba och Venezuela reagerade direkt med sjukvårdsteam, brandmän, bränsle och förnödenheter. Arbetare runt omkring i världen har i solidaritetens namn samlat in pengar och förnödenheter. Vilken skillnad i jämförelse med USA-imperialismens reaktion. Obamas regeringhar lovat bistånd värt 100 miljoner dollar – mindre än vad som spenderas på kriget i Irak och Afghanistan under två dagar.