Rosa Luxemburg och bolsjevikerna: att slå hål på myterna

Rosa Luxemburg framställs ofta som motståndare till den ryska oktoberrevolutionen, som representant för en "mjukare" och mer "antiauktoritär" marxism i motsats till den som Lenin och bolsjevikerna påstås ha stått för. I den danska marxisten Marie Frederiksens nya viktiga verk The Revolutionary Legacy of Rosa Luxemburg som nu publiceras på Wellred Books blir dessa myter grundligt besvarade. Fred Weston och Parson Young ger här en introduktion till denna viktiga diskussion.

[Source]

Rosa Luxemburg var en enastående revolutionär marxist som spelade en nyckelroll i kampen mot den tyska socialdemokratins opportunistiska urartning och för att bilda det tyska kommunistpartiet. Tyvärr används hennes texter och tal ofta för att måla upp en felaktig bild av henne och det hon stod för, och hon framställs som en motståndare till Lenin och bolsjevikerna.

Så kallade "luxemburgister" framställer henne som en förkämpe för arbetarklassens kreativitet och "spontanitet", vilket de ställer i motsats till den "ultracentralistiske" Lenin som, påstår de, krossade arbetarnas egna initiativ och tvingade dem till underordning. Vänsterreformister, anarkister, "frihetliga kommunister" och till och med borgerliga liberaler försöker använda denna stora revolutionärs auktoritet som en murbräcka mot leninismen genom att konstruera den här bilden av Luxemburg. "Luxemburgismen" har uppfunnits på denna grundval, som om det skulle röra sig om en specifik inriktning inom den marxistiska traditionen.

Den så kallade "luxemburgismen" har lockat till sig ett lager ärliga unga kommunister som letar efter en alternativ version av marxismen, som skiljer sig från det som de betraktar som "leninism". Anledningen till att de söker ett sådant alternativ är för att den stalinistiska, byråkratiska karikatyren av socialism – som förkroppsligades i Sovjetunionen under Stalin och som sedan återskapades i Östeuropa, Kina, Vietnam och andra regimer – har framställts som "leninistisk" (eller "marxist-leninistisk" som dagens stalinister väljer att kalla sig).

Men det räcker med att läsa "Lenins testamente" (De sista breven och artiklarna, Arbetarkultur, 1975), skrivet i december 1922–23, för att få reda på att han var bekymrad över de byråkratiska tendenser som börjat växa fram i Sovjetunionen innan sin död, och att han föreslog metoder för att bekämpa dem. Stalinismen är ingen naturlig efterföljare till leninismen utan tvärtom den raka motsatsen till allting som Lenin stod för. Men detta är något som dagens luxemburgister bekvämt nog blundar för.

Vi måste därför fråga oss: vad består denna "luxemburgism" egentligen av? Är den verkligen så annorlunda från Lenin och bolsjevikernas revolutionära marxism? Den som på allvar studerar Rosa Luxemburgs liv, hennes texter och allt hon stred för kommer att upptäcka att verklighetens Rosa var en revolutionär. Under en tid när arbetarrörelsen i världen splittrades i ett revolutionärt och ett reformistiskt läger stod Luxemburg på samma sida av barrikaderna som bolsjevikerna. På samma sätt som bolsjevikerna stred mot den opportunistiska inriktningen mensjevism, förde Luxemburg en kamp mot de socialdemokratiska ledarnas opportunistiska urartning i Tyskland. Trots att hon förde fram kritik mot Lenin och bolsjevikerna vid olika tillfällen stöttade hon helhjärtat den ryska revolutionen under Lenins och bolsjevikernas ledning.

Trots detta kvarstår det många myter som försöker framställa Luxemburg som en motståndare till bolsjevismen. Den första av dessa myter är att Luxemburg ska ha framhävt massornas spontanitet i motsats till den leninistiska uppfattningen om det revolutionära partiet. Vi finner ett utmärkt exempel på den här sortens förvrängningar i det som skrivits om henne av Rosa-Luxemburg-Stiftung – en tankesmedja i anslutning till det tyska vänsterreformistiska partiet Die Linke.

"Luxemburg kritiserade Lenin för hans uppfattning om ett mycket centraliserat förtruppsparti; enligt Luxemburg var detta ett försök att sätta arbetarklassen under en förmyndare. Hennes argument – som präglade alla hennes verk – innefattade faktorer som självständigt initiativ, arbetarklassens aktivitet, deras förmåga att lära sig genom sina egna erfarenheter och misstag samt behovet av en demokratisk gräsrotsorganisation."1

Noam Chomsky – som påstår sig vara anarkosyndikalist och frihetlig socialist – utmålar Lenin som en konspiratör som kapade den ryska revolutionen och förstörde dess möjlighet att utveckla kommunism. Han framställer det som att Luxemburg skulle ha varnat för detta:

"Även om vissa kritiker, däribland Rosa Luxemburg, påpekade att Lenins program, som de ansåg ligga ganska långt till höger, vilket jag också gör, var, eller bilden var, att det skulle bli en proletär revolution [där] partiet skulle ta över från proletariatet, centralkommittén skulle ta över från partiet och den högste ledaren skulle ta över från centralkommittén."2

En sådan uppfattning bortser helt från de förhållanden som rådde när den ryska revolutionen ägde rum och, viktigast av allt, konsekvenserna av att den isolerades i ett underutvecklat land. Enligt dessa ytliga kritiker finns således de grundläggande orsakerna till den monstruösa stalinistiska regimen som senare uppstod inte i de objektiva förhållandena, utan i Lenins och bolsjevikernas idéer och metoder. En sådan analys förenklar hela situationen till en sådan grad att det blir omöjligt att förstå de objektiva orsakerna bakom den byråkratiska degenereringen, det vill säga revolutionens isolering i ett väldigt underutvecklat land. I stället vilar den på den subjektiva förklaringen om Lenins påstådda diktatoriska tendenser.

Spontanitet och ledarskap

Vad var Rosa Luxemburgs verkliga syn på frågan om massornas "spontanitet"? Hur såg hon på förhållandet mellan partiet och massornas spontana aktivitet? Och skilde sig hennes syn verkligen i grunden från Lenins? Hennes pamflett Masstrejk, parti och fackföreningar är ett av de verk som de som påstår att hon motsatte sig bolsjevismen ofta hänvisar till. Det påstås att Rosa Luxemburg avfärdar hela konceptet om ett revolutionärt ledarskap i denna pamflett, som analyserar styrkan hos den spontana masstrejken under ryska revolutionen 1905. Detta är så långt ifrån sanningen som man kan komma, och missar helt varför hon skrev den och mot vem hon polemiserade.

Pamfletten skrevs mitt under en strejkvåg som svepte genom Tyskland, under inspiration av den ryska revolutionen 1905 som var väldigt populär inom den tyska arbetarklassen. I Ryssland var fackföreningarna väldigt svaga och marxismens styrkor väldigt små, till skillnad från i Tyskland där både fackföreningarna och det socialdemokratiska partiet var massorganisationer. Problemet var att ledarna för SPD och fackföreningarna förhöll sig passivt och ibland till och med föraktfullt till dessa spontana strejker.

Medan Rosa Luxemburg och SPD:s revolutionära fraktion välkomnade strejkerna och argumenterade för att partiet måste ingripa i dem, fördömde SPD:s högerledare strejkerna som förtida och dömda att misslyckas. Många av SPD:s ledare påstod att det bara var kamper som partiet hade planerat och organiserat på förhand som hade någon chans att lyckas. Därför saknade alla andra initiativ underifrån i grunden all betydelse. I själva verket var detta bara ett tecken på att dessa ledare höll på att överge tanken på revolutionär kamp mot kapitalismen.

Det var just detta som Luxemburgs pamflett om masstrejken argumenterade emot. Hon argumenterade inte mot bolsjevikerna, utan i stället mot SPD:s opportunistiska ledare. Det var inte hennes avsikt att förneka nödvändigheten av en ledning, utan tvärtom att tvinga SPD:s ledare att ingripa aktivt i dessa spontana kamputbrott just eftersom de behövde en politisk ledning. Som Rosa skriver i pamfletten:

"Att förutse anledningen till och ögonblicket för masstrejkernas utbrott i Tyskland, ligger utanför socialdemokratins makt, eftersom det ligger utanför dess makt att skapa historiska situationer genom partikongressbeslut. Men vad den kan och måste göra är att klarlägga de politiska riktlinjerna för striderna, när de väl är ett faktum, och utarbeta en konsekvent taktik. Man behärskar inte de historiska händelserna genom att formulera föreskrifter för dem, men genom att göra klart för sig deras troliga och förutsebara konsekvenser och inrätta sitt eget handlande därefter."3

Varje seriös analys kommer att visa att både Luxemburg och Lenin höll med om att det revolutionära partiets uppgift inte var att påtvinga massorna någon förutbestämd modell för revolutionen eller att diktera ett schema som de tänkt ut själva. De förstod båda två att massorna rör sig i sin egen takt och att revolutionärers uppgift är att förstå och ingripa i händelserna när de bryter ut för att bistå med ledarskap.

Låt oss ta arbetarråden (sovjeterna) som uppstod under 1905 års ryska revolution som exempel. Dessa nya maktorgan hade uppfunnits av de ryska arbetarna själva, och var ett uttryck för arbetarklassens spontanitet och kreativitet. De ryska bolsjevikernas medlemmar förstod inte sovjeternas innebörd, och försökte till och med ställa dem inför ett ultimatum om att ställa sig under partiets kontroll. Men det är uppenbart att Lenin inte höll med. I "Våra uppgifter och sovjeten av arbetardelegater" (november 1905) skriver han:

"Jag anser att det är felaktigt att ställa frågan på detta sätt och beslutet måste definitivt bli: både sovjeten av arbetardeputerade och partiet. Den enda frågan – och den är mycket viktig – är hur man ska fördela, och hur man ska kombinera, sovjetens och det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets uppgifter. Jag tror inte att det är tillrådligt för sovjeten att ansluta sig helt och hållet till ett visst parti."4

Lenin insåg att revolutionärerna måste ansluta sig till sovjeterna för att kunna vinna över de arbetande massorna som byggt dem som organ för arbetarmakt. Det var just denna strategi som Lenin höll fast vid fram till oktoberrevolutionens seger 1917. I sina "Aprilteser" som publicerades i april 1917 sammanfattar Lenin bolsjevikernas uppgifter i förhållande till massorna:

"Klargörande för massorna, att arbetardeputerades sovjeter är den enda möjliga formen för en revolutionär regering och att vår uppgift därför, så länge denna regering underordnar sig bourgeoisins inflytande, endast kan bestå i att tålmodigt, systematiskt, ihärdigt och med särskild anpassning till massornas praktiska behov klargöra felen i deras taktik."5

Här finns det ingen grundläggande skillnad mellan Lenin och Luxemburg vare sig i deras förståelse för den av nödvändighet spontana karaktären i kamputbrott eller behovet av att revolutionärer ingriper politiskt.

Fanns det inga skillnader mellan Lenin och Luxemburg? Naturligtvis fanns det skillnader, men som Marie Frederiksen visar i sin bok som snart publiceras handlade dessa skillnader inte om huruvida en revolution krävde organisering och ledarskap eller inte:

"En diskussion uppstod på det ryska socialdemokratiska arbetarpartiets ... kongress 1907 där Luxemburg kritiserade bolsjevikerna för att ha fokuserat för mycket på den tekniska sidan av upproret under revolutionen 1905, och menade att de i stället borde ha fokuserat på att ge rörelsen en politisk ledning. I det avseendet var Luxemburgs inställning till revolutionen abstrakt: massorna kommer att röra sig, och när de gör det är det partiets uppgift att förse dem med det korrekta politiska programmet. Hennes erfarenhet i SPD hade lärt henne att fokus på organiseringens praktiska sida var kännetecknande för ett konservativt ledarskap som höll tillbaka massornas rörelse. I stället för att fördöma SPD:s byråkratiska karaktär fördömde hon den tekniska och praktiska sidan av organiseringen som helt och hållet dålig i sig. Luxemburg verkar ha trott att massornas egna rörelse skulle lösa problemet med behovet av organisation och ledarskap."

Det är helt uppenbart att Rosa Luxemburg, inte ens när hon kritiserade bolsjevikerna, avfärdade behovet av politiskt ledarskap i allmänhet, lika lite som Lenin avfärdade masskampens spontanitet. Det som skilde dem åt var hur mycket de ansåg att revolutionärer bör prioritera den praktiska uppgiften att ingripa i massornas kamp. I denna fråga visade det sig att Luxemburg hade haft fel i sina tidigare texter, eftersom det krävs att man tar sig an högst praktiska uppgifter om man ska lyckas med att ingripa i kampen och vinna över massorna. Erfarenheterna från oktoberrevolutionen skulle bevisa att det var just bolsjevikpartiets närvaro – en disciplinerad och skolad organisation med kadrer på och i de viktigaste arbetsplatserna och bostadsområdena – som gjorde att de ryska arbetarna kunde ta makten. I slutet av hennes liv arbetade Luxemburg dessutom själv för att bygga ett parti längs liknande linjer i Tyskland.

Den enda möjliga slutsatsen är att den påstådda klyftan mellan dessa två enastående marxister i denna fråga är ytterst överdriven. Syftet med överdriften är att förvränga sanningen, för att hindra arbetare och unga från att anta ett genuint revolutionärt synsätt och i synnerhet förstå att man behöver bygga ett revolutionärt massparti som en nödvändig förutsättning för en lyckad socialistisk revolution.

Bolsjevism, mensjevism och Rosa Luxemburg

När en tendens inom vänstern börjat avvika från den revolutionära vägen har de aldrig erkänt att det de gör är att förråda arbetarklassens grundläggande intressen. I stället söker de upp den ena eller andra auktoritetspersonen inom rörelsen vars ord de kan förvränga och överdriva för att rättfärdiga sin egen bankrutt. Rosa Luxemburg har dessvärre gång på gång fallit offer för den sortens metoder. Man tar citat ur sitt sammanhang, eller använder kritik som hon senare övergav på ett oärligt sätt för att framställa henne som en motståndare till Lenin och bolsjevikerna i grunden.

En särskilt populär myt är att Luxemburg skulle ha stått för genuin arbetardemokrati, i motsats till "leninismens" diktatoriska metoder. Denna myt bygger på en av hennes texter från pamfletten Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor där hon tog avstånd från Lenin och bolsjevikerna över deras "ultracentralism" och till och med "blanquism" – det vill säga idéen om att organisera en socialistisk revolution som fullständigt kontrolleras av en liten konspiratorisk grupp revolutionära ledare. I själva verket förstod inte Luxemburg vad det var Lenin försökte uppnå – vid den tidpunkten.

De som använder denna text för att försöka skilja Rosa Luxemburg från Lenin bortser helt från den verkliga utvecklingen i hennes tänkande som skedde senare. Luxemburg övergav dessa åsikter bara några år senare. Hon och Karl Liebknecht skulle senare komma att arbeta för att omvandla Spartacusförbundet till det tyska kommunistpartiet – en sektion i den Kommunistiska internationalen, som vid den här tiden leddes av Lenin och Trotskij. Att med utgångspunkt i denna text försöka utmåla Luxemburg som att hon står i skarp motsats till leninismen är direkt oärligt.

Dessa inriktningar förfalskar det som Lenin och bolsjevikerna verkligen stod för i syfte att göra det lättare att bygga upp sina myter. Bolsjevikpartiet framställs som en monolitisk och högst centraliserad regim under Lenin, där ingen debatt var möjlig och det inte fanns någon interndemokrati. Sanningen är att bolsjevikpartiets historia visar att det rådde fullständig frihet i de interna debatterna och att olika åsikter diskuterades fritt.6

Det som bolsjevikpartiets reformistiska kritiker invänder emot är i själva verket att partiet inte var en diskussionsklubb, utan en kämpande, revolutionär organisation som bestod av arbetarklassens mest avancerade skikt. Dess uppgift var att skapa klarhet i frågor om program, metod och taktik, och att bygga ett disciplinerat parti som syftade att störta det kapitalistiska systemet. Dess interna liv reglerades av den demokratiska centralismens principer: när man väl hade haft en intern diskussion om en fråga, skulle det hållas en röstning och majoritetsbeslutet skulle bli partiets gemensamma linje. På den grundvalen förväntades sedan alla partiets medlemmar föra ut det demokratiskt beslutade ställningstagandet till den bredare arbetarrörelsen.

Detta har inga likheter med reformisternas karikatyr av bolsjevismen. Deras lögner om bolsjevismen som en konspiration och en diktatur förklädd till parti kompletteras väl av lögnen att Luxemburg skulle ha stått upp emot Lenin i demokratins namn. På så sätt kan de bekvämt nog förbise det hon skrev bara två år senare i "Blanquism och socialdemokrati" där hon försvarar Lenin mot att anklagelserna om blanquism, och attackerar mensjevikerna för deras opportunism:

"Om kamraterna i bolsjevikpartiet talar om proletariatets diktatur i dag, har de aldrig gett det den gamla blanquistiska innebörden; inte heller har de någonsin begått samma misstag som Narodnaya Volya, som drömde om att 'ta makten själva' (sachbat vlasti). Tvärtom har de bekräftat att den nuvarande revolutionen kommer att lyckas när proletariatet – hela den revolutionära klassen – erövrar statsmaskineriet.

Det är hög tid att sluta upp med sådan skolastik och allt detta ståhej om att identifiera vem som är 'blanquist' och vem som är 'ortodox marxist'. Vi måste snarare förstå om taktiken som kamrat Plekhanov och hans mensjevikiska kamrater rekommenderar – att i största möjliga mån arbeta genom duman – är korrekt just nu, eller om det tvärtom är den taktiken vi och de bolsjevikiska kamraterna använder oss av som är korrekt – en taktik baserad på principen att tyngdpunkten befinner sig utanför duman, i den revolutionära folkmassans aktiva uttryck."7

Och ett år senare försvarade hon återigen bolsjevikerna i ett tal på Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis femte kongress 1907 – där både bolsjeviker och mensjeviker deltog som ett återförenat parti – och där bolsjevikerna hade anklagats för "stelbenthet" och "snävhet" i frågan om organisering:

"Det är möjligt att de polska kamraterna, som är vana att mer eller mindre tänka på det sätt som har antagits av den västeuropeiska rörelsen, kanske till och med upplever denna speciella orubblighet ännu mer skrämmande än ni. Men vet ni varifrån alla dessa otrevliga drag kommer, kamrater? De är välbekanta för alla som är vana vid inre partiförhållanden i andra länder: de utgör den typiskt intellektuella strömning inom socialismen som måste försvara själva principen om proletariatets självständiga klasspolitik mot en motsatt strömning som också är mycket stark. [Applåder.]

Stelbenthet är den form som den socialdemokratiska taktiken antar på ena sidan när den andra sidan utgörs av en formlös gelé som under händelsernas tryck kryper åt alla håll. [Applåder från bolsjevikerna och delar av centern.]"8

Det är tydligt vilken som är slutsatsen här. Det som Rosa Luxemburg, Lenin och bolsjevikerna mer än någonting hade gemensamt var "proletariatets självständiga klasspolitik". I kampen mellan bolsjevism och mensjevism, mellan revolutionär marxism och reformism, stod Luxemburg stadigt på Lenin och bolsjevikernas sida mot reformismen, vilket är just den politik som de nutida så kallade "luxemburgisterna" försöker tillskriva henne. Som Lenin påpekade senare: "1907 deltog hon som delegat från socialdemokraterna i Polen och Litauen vid det ryska partiets kongress i London, och stödde bolsjevikfraktionen i alla grundläggande frågor om den ryska revolutionen."9

Rosa Luxemburg och den ryska revolutionen

En annan av Rosa Luxemburgs texter som används för att ställa henne mot bolsjevikerna är en som hon skrev privat men som hon aldrig valde att publicera medan hon levde, vid namn "Den ryska revolutionen" (1918). I denna artikel för hon fram kritik mot flera av bolsjevikernas handlingar under ryska revolutionen. Men något som "luxemburgisterna" bekvämt nog förbiser är att Luxemburg satt fängslad när hon skrev denna artikel. Hon hade suttit i fängelset sedan 1916 och var fortfarande fängslad när den ryska revolutionen ägde rum. Hon fick endast tillgång till väldigt knapphändig information om oktoberrevolutionen och antecknade sina iakttagelser privat. Efter att hon släppts ur fängelset 1918 vägrade hon att publicera något av det hon skrivit om ryska revolutionen under sin tid i fängelset, eftersom hon visste att den analys hon gjort i fångenskap oundvikligen skulle ha sina brister. Detta berodde på att hon var helt medveten om att det skulle förvrängas av revolutionens fiender.

Clara Zetkin – som hade en nära relation med Rosa Luxemburg – vittnade senare om att Luxemburg efter sin frigivning i november 1918 hade konstaterat att hennes åsikter varit felaktiga och grundade på otillräcklig information. Rosa Luxemburg var fullt kapabel till att erkänna när hon begått ett misstag, och det kan inte finnas någon som helst tvekan om var hon stod i förhållande till oktoberrevolutionen: hon stöttade den och partiet som ledde den fullt ut!

Texten från 1918 publicerades faktiskt inte förrän 1922, då av Paul Levi, tre år efter hennes död. Han publicerade den efter att ha uteslutits från den tyska kommunistpartiet och tredje internationalen för sina allvarliga brott mot partidisciplinen. Han hade aldrig fått Rosas tillstånd att publicera denna text – vilket är en mycket viktig detalj att hålla i åtanke.

Men till och med i denna text upptäcker man att hon stödjer hon den ryska revolutionen och bolsjevikerna från början till slut. Kritiken i hennes text är kamratlig snarare än ett fördömande av oktober. Om hon verkligen trott att Lenin ägnade sig åt att bygga upp en monstruös och diktatorisk regim är det svårt att föreställa sig varför hon skulle ta sig tiden att erbjuda kritiska förslag. Tvärtom skulle hon ha uppmanat de ryska arbetarna att göra motstånd mot bolsjevikerna. Detta var helt uppenbart inte fallet. Artikeln börjar med orden: "Den ryska revolutionen är världskrigets mäktigaste händelse." Och hon avslutar den första delen av artikeln på detta sätt:

"Bolsjevikerna har också genast som denna makterövrings mål ställt upp det hela och mest vittgående programmet: inte säkerställande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till förverkligande av socialismen. De har därmed förvärvat sig den oförgängliga historiska förtjänsten att för första gången ha proklamerat socialismens slutmål som omedelbart program för den praktiska politiken.

Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väst saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder."10

Och så här avslutar hon artikeln:

"Vad det gäller är att i bolsjevikernas politik skilja det väsentliga från det oväsentliga, kärnan från det tillfälliga. I denna sista period, där vi står inför avgörande slutstrider i hela världen, var och är socialismens viktigaste problem just den brännande tidsfrågan: inte den eller den taktiska detaljfrågan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas dådkraft, socialismens vilja till makt över huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tills vidare ännu de enda som med Hutten11 kan utropa: Jag har vågat!

Detta är det väsentliga och bestående i bolsjevikernas politik. I den meningen förblir det deras odödliga historiska förtjänst att med erövringen av den politiska makten och med den praktiska problemställningen till socialismens förverkligande ha gått före det internationella proletariatet och mäktigt drivit på uppgörelsen mellan kapital och arbete i hela världen. I Ryssland kunde problemet endast uppställas. Det kunde inte lösas i Ryssland. Och i den meningen tillhör framtiden överallt 'bolsjevismen'."

Endast den tyska revolutionen hade kunnat rädda den ryska revolutionen

Luxemburg stannade emellertid inte vid att endast stödja den ryska revolutionen. Hon visste att den sovjetiska regimens brister var en konsekvens av den ryska revolutionens isolering och landets underutveckling, snarare än Lenin och Trotskijs planer och idéer. Lösningen på detta hade varit att bryta revolutionens isolering genom att genomföra den tyska revolutionen:

"Allt som sker i Ryssland är begripligt och en ofrånkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utgångspunkt är: det tyska proletariatets misslyckande och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kräva övermänskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kräva, att de under sådana omständigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest förebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hushållning. De har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras."12

Hon fördömde även de socialdemokratiska ledarna i Tyskland som vägrade stödja sovjetryssland eftersom det var en "diktatur":

"Må de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas välde i Ryssland är en vrångbild av proletariatets diktatur. Om det var eller är det, så var det bara därför att det just var en produkt av det tyska proletariatets hållning, som var en karikatyr på socialistisk klasskamp. Vi står alla under historiens lag och den socialistiska samhällsordningen låter sig bara genomföras internationellt." (vår kursiv)13

En ärlig läsare som analyserar denna artikel i sin helhet – i stället för att rycka hennes citat ur dess sammanhang för att ge en falsk bild av hennes åsikter – kan omöjligt uppfatta Rosa Luxemburg som motståndare till Lenin och Trotskij. Hon höll med Lenin i alla de stora frågorna. Hon höll med om de metoder som användes för att genomföra oktoberrevolutionen. Hon höll med om de saker som Lenin och Trotskij var tvungna att göra för att försvara den unga sovjetrepubliken. Och i egenskap av genuin internationalist förstod hon att den tyska revolutionen var tvungen att lyckas för att rädda (inte besegra) den ryska revolutionen.

Myten kring den konstituerande församlingen

Konservativa, borgerliga liberaler, reformister och till och med vissa på vänsterkanten har kritiserat bolsjevikregeringen för att de upplöste den konstituerande församlingen. Det ansågs vara bevis för att Lenin och Trotskij var "antidemokratiska" och "diktatoriska". Vissa så kallade anhängare till Rosa Luxemburg ansluter sig också till denna kritik med ännu ett citat från hennes text 1918:

"Men med den konstituerande församlingen och rösträtten är frågan inte uttömd. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna för ett sunt offentligt liv och för de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, förenings- och församlingsfriheten; de har blivit fågelfria vad det gäller alla sovjetregeringens motståndare."14

Men genom att måla upp de omständigheter som bolsjevikerna stod inför efter oktoberrevolutionen och använda Rosa Luxemburgs citat på detta sätt bortser "luxemburgisterna" från en avgörande faktor i ekvationen: att sovjeterna existerade som arbetarnas demokratiska maktorgan.

Under hela sin historia hade bolsjevikerna stöttat kravet på en konstituerande församling – vilket i princip är ett borgerligt parlament. Att sammankalla en sådan hade nämligen inneburit ett stort steg framåt i förhållande till den tsaristiska despotismen. Men när den konstituerande församlingen upplöstes 1918 var den inte längre representativ för de ryska massorna, som drogs till en högre form av statsskick: sovjeter baserade på arbetarklassens makt. Inget borgerligt parlament kan ge uttryck för de arbetande massornas snabbföränderliga åsikter under loppet av revolutionär omvälvning. Därför hade den konstituerande församlingen – som släpade efter revolutionens händelser – blivit en samlingspunkt för kontrarevolutionens krafter, som arbetade för att försvara kärnan i den reaktionära tsaristiska regimen.

Den konstituerande församlingen hade bildats när den levande revolutionära händelseutvecklingen redan hade gjort den förlegad, och detta rättfärdigade bolsjevikregeringens beslut att upplösa den. Genom att upplösa den konstituerande församlingen avskaffade inte bolsjevikerna demokratin. Tvärtom försvarade de i själva verket den genuina arbetardemokratin i form av sovjeterna!

"Luxemburgisterna" försöker framställa Rosa Luxemburg som en försvarare av den borgerlig parlamentarismen framför sovjetmakten. Även detta är rakt igenom falskt. Bara några månader efter att hon färdigställt "Den ryska revolutionen" (som hon alltså aldrig lät publicera under sin livstid) skrev hon en artikel med titeln "Nationalförsamlingen" i november 1918 (som hon lät publicera i Die Rote Fahne). Revolutionen hade precis utbrutit i Tyskland och såväl reformister som liberaler krävde en "nationalförsamling" – den tyska motsvarigheten till en konstituerande församling. Samtidigt spred sig arbetarråden som en löpeld över hela landet. Detta är vad Luxemburg hade att säga om nationalförsamlingen:

"Nationalförsamlingen är en kvarleva från de borgerliga revolutionerna, ett skal utan innehåll, rekvisita från tiden för de småborgerliga illusionerna om ett 'enat folk', om den borgerliga statens 'frihet, jämlikhet och broderskap'.

Den som i dag vill tillgripa nationalförsamlingen, återför medvetet eller omedvetet revolutionen till de borgerliga revolutionernas historiska utvecklingsskede; den som gör detta är en hemlig agent för bourgeoisin eller en omedveten småborgerlig ideologi."15

Våra samtida "luxemburgister" bortser helt ifrån dessa ord från Rosa. Anledningen är uppenbar: hon talar uppenbart för att avskaffa den borgerligt-demokratiska nationalförsamlingen. Innebär detta att Rosa Luxemburg var ute efter att "förinta demokratin"? Tvärtom! Precis som Lenin och Trotskij försvarade Luxemburg arbetardemokratins verkliga institutioner – alltså sovjeterna – från den distraktion och förvirring som nationalförsamlingen skulle ha skapat för revolutionen.

Långt ifrån att vara den "förespråkare för spontan kamp" och motståndare till bolsjevismen som hon framställs som av de som förnekar behovet av att bygga ett genuint revolutionärt parti, kan vi se att Rosa Luxemburg stod på den ryska revolutionens sida, på bolsjevikernas sida, och gjorde allt som stod i hennes makt för att slutföra den socialistiska revolutionen i Tyskland som ett steg mot den socialistiska världsrevolutionen. Detta är den verkliga Rosa Luxemburg vars revolutionära arv vi försvarar som vårt eget. Med Leo Trotskijs ord säger vi till hennes falska vänner: "Bort med tassarna från Rosa Luxemburg!"

Fotnoter

1. Tomas Varnagy, "A Central European Revolutionary", 19 april 2021 (vår översättning).

2. Noam Chomsky on Revolutionary Violence, Communism and the American Left – intervju av Christopher Helali, Pax Marxista, 2013-03-12, (vår kursivering). https://chomsky.info/20130312/.

3. Rosa Luxemburg, Masstrejk, parti och revolution, Arkiv, 1983, s. 78.

4. V.I. Lenin, "Our Tasks and the Soviet of Workers' Deputies", 2–4 (15–17) november 1905, Marxist Internet Archive (vår översättning).

5. V.I. Lenin, "Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen", Valda verk i tio band, band 6, Progress, 1986, s. 313.

6. För en genomgripande studie av bolsjevikpartiet rekommenderar vi Bolshevism: the Road to Revolution av Alan Woods, där man kan läsa om de debatter och diskussioner som ägde rum.

7. Rosa Luxemburg, "Blanquism and Social Democracy", juni 1906, Marxist Internet Archive (vår översättning).

8. Rosa Luxemburg, "Bourgeoisiens och proletariatets roll i den ryska revolutionen", ur Vittnen till den permanenta revolutionen, Marxistarkiv.se (PDF), s. 259.

9. Citerad i Leo Trotskij, "Bort med tassarna från Rosa Luxemburg!", först publicerad 1928, Marxists Internet Archive.

10. Rosa Luxemburg, Världskriget och de europeiska revolutionerna: politiska skrifter i urval 1914–1919, Arkiv, 1985, s. 63f.

11. Ulrich von Hutten (1488–1523) var en tysk kejserlig riddare som förespråkade upplösningen av Tysklands band till påvedömet. År 1520 publicerade han "Uppväckare av den tyska nationen", som inleds med hans motto: "Jag har vågat göra det", och där han tillkännager sitt stöd för Martin Luther.

12. Rosa Luxemburg, Världskriget och de europeiska revolutionerna: politiska skrifter i urval 1914–1919, Arkiv, 1985, s. 89 (korrigerad översättning: "svek" ändrat till "misslyckande").

13. Ibid.

14. Ibid, s. 82.

15. Rosa Luxemburg, Världskriget och de europeiska revolutionerna: politiska skrifter i urval 1914–1919, Arkiv, 1985, s. 99.