Militärkupp och massprotester: Vad händer i Myanmar?

Den första februari tog militären makten i Myanmar genom en statskupp. Landets statskansler Aung San Suu Kyi arresterades tillsammans med flera ministrar och ledande figurer i hennes parti Nationella demokratiska förbundet (NLD).


[Source]

Myanmar har i årtionden kontrollerats av militären. Men det jäsande missnöjet i landet tvingade dem att påbörja en demokratisering. 2010 släppte de Suu Kyi, som uppmärksammats internationellt för sin ledande roll i protester emot den militärledda regimen 1988 och hennes 15 år långa husarrest och lät hennes parti NLD komma till (en begränsad) regeringsställning 2011, med stöd av imperialismen.

2015 vann NLD en jordskredsseger med över 80 procent av rösterna. Myanmar hyllades av västvärlden som påstod att de nu äntligen var fria från militärt inflytande. Denna 'seger för demokratin' var dock kortlivad, minoriteter såsom landets muslimska rohingyer utsattes för våldsam förföljelse av Myanmars säkerhetsstyrkor så tidigt som 2016. Regimens förtryck av rohingyafolket försvarades gång på gång av Suu Kyi med hänvisning till statens rätt till säkerhet och suveränitet. Hon avvisade alla anklagelser om folkmord.

Ledda av överbefälhavaren Min Aung Hlaing har nu generalerna åter gripit makten i Myanmar. Detta trots att alliansen mellan de härskande militär-oligarkerna och den framväxande liberala borgerligheten stödd av imperialismen verkat stabil. Men hur plikttroget Aung San Suu Kyi än gick generalernas ärenden, trots uttalanden om att hennes förhållande med militären inte var 'så illa', så kunde hon aldrig vinna deras förtroende. I folkets ögon är hon fortfarande en symbol för 1988 års protester. NLD sågs som mycket mer legitima än generalerna, och därför förblev de ett hot mot militärens makt. Detta förklarar varför alliansen mellan NLD och militären var så bräcklig.

Men kuppen har utlöst massprotester och strejker runtom i landet, där arbetarklassen spelat den ledande rollen. Faktum är att det var ett fackförbund – FGWM – som initierade massrörelsen från första början. Regimen har besvarat dem med samma brutala medel som under tidigare årtionden. Sedan den första februari har hundratals demonstranter arresterats. För att krossa folkets kampvilja har man använt vattenkanoner och gummikulor mot alla de som bryter mot utegångs- och samlingsförbuden. Internet har också blockerats.

Men trots militärens upprepade försök att sätta stopp för protesterna har Myanmars befolkning inte slutat göra motstånd. Massdemonstrationerna i huvudstaden Naypyidaw och runtom landet har hittills bara vuxit sig större och större. Fredag den 19 februari omkom upprorets första offer, tjugoåriga Mya Thwate Thwate Khaing, efter att ha blivit skjuten i huvudet av polisen flera dagar tidigare. Den unga butiksarbetaren har blivit en martyr för rörelsen mot juntan och hennes död har som bensin på elden intensifierat kampen över hela landet. Den 22 februari togs kampen till en ny nivå med en generalstrejk där hundratusentals deltog i massdemonstrationerna. Rörelsen har också blivit alltmer organiserad där strejkkommittéer satts upp och i vissa områden har brigader organiserats för att stoppa militären från att arrestera aktivister.

Juntan må ha hoppats att genom kuppen skulle de återfå en större kontroll över landet. Men nu har deras agerande i stället utlöst en massrörelse som mycket väl kan komma att gå mycket längre än att bara kräva att NLD kommer tillbaka till makten.

Och att gå längre än så är absolut nödvändigt. För att säkra demokratiska rättigheter i Myanmar måste systemet som militärdiktaturen baserar sig på avskaffas: kapitalismen. Aung San Suu Kyis regim visade hur lite en så kallat borgerlig demokrati kan erbjuda massorna i Myanmar. Bara ett självständigt arbetarparti beväpnat med ett revolutionärt program kan visa vägen framåt för folket i Myanmar.