Är massornas medvetande för lågt, eller är ledarskapet problemet?

Det är fashionabelt bland vissa inom vänstern att anklaga arbetarnas “låga medvetenhet” för att vara orsaken till att ett genuint vänsteralternativ inte växer fram inom arbetarrörelsen. Detta är en felaktig utgångspunkt, och representerar en brist på förståelse för hur arbetarklassen rör sig historiskt. Arbetarklassen är fullständigt medveten om den situation den befinner sig i. Vad som behövs är ett ledarskap som är moget uppgiften att leda klassen i dess kamp för att förändra samhället.

Många inom vänstern anser att “massornas låga medvetenhetsnivå” är orsaken till att vi inte har sett framgångsrika revolutioner, eller stora kamprörelser från arbetarklassens sida på senare år. Dessa personer klagar ständigt på hur djupt folk är indoktrinerade av nyliberal ideologi. Denna inställning reflekterar i själva verket den ”låga medvetenhetsnivån” hos dessa ”vänster”aktivister, och deras totala brist på förståelse för arbetarklassen och dess organisationer.

Den revolutionära marxismen har en helt annan inställning i frågan. Det är ledarskapet för arbetarklassens traditionella massorganisationer och vänstern, inte massorna, som befinner sig i en kris av aldrig tidigare skådad omfattning. Revolutionära marxister utmärker sig gentemot alla andra riktningar på vänsterkanten, genom vår inställning till frågan om politiskt massmedvetande och dess inre dynamik.

Medvetenheten och dess dynamik

I allmänhet stämmer det att det mänskliga medvetandet är konservativt och släpar efter den objektiva verkligheten. Detta faktum leder en del teoretiker till att se på medvetenhet som något statiskt och oföränderligt.

Är massornas medvetande för lågt, eller är problemet ledarskapet? I verkligheten utvecklas inte medvetenheten på ett långsamt och gradvis sätt utan i språng, frampressade av skarpa svängningar i den objektiva situationen – allvarliga kriser för kapitalismen, krig och så vidare. Under långa tidsperioder kan utvecklingen av medvetenheten döljas under ytan, och behöver inte uttrycka sig genom masskamp, men den gräver sig fram mot ytan. Genom sin egen dagliga erfarenhet får arbetarna en klarare insikt om den verkliga situationen i samhället, men de hittar inte omedelbart ett sätt att uttrycka sin ilska och medvetenhet. Folk tappar sina illusioner om de gamla ideologierna, men deras längtan efter förändring får inget utlopp, man ser inget parti som reflekterar vad de tänker och känner.

Men det finns dock perioder då medvetenheten till synes tar stora sprang framåt. Medvetenheten som har utvecklats under ytan under en lång tid bryter fram som en blixt på en klarblå himmel. Detta överraskar alltid våra reformistiska vänner, som efter att ha klagat på ”den bristande medvetenheten” i åratal inte längre är förmögna att identifiera en massrörelse när den väl kommer.

Det bästa exemplet på detta var den första ryska revolutionen 1905. . Den började som en religiös procession för att be tsaren om nåd. Vid den tidpunkten hade de flesta av de ryska arbetarna som deltog i processionen illusioner om kyrkan och tsaren. Först när tsaren inte lyssnade till deras böner, utan istället skickade militären för att skjuta ner demonstranterna, vände sig samma arbetare till bolsjevikerna – som de tidigare hade attackerat – och bad om vapen för att kämpa mot tsarväldet. Vad som följde var den mest militanta strejkrörelsen i historien, och bildandet av en ny form av politisk arbetarklassorganisering – sovjeterna. En avgörande sak var det unga, revolutionära Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet som kunde ge uttryck för massornas längtan efter förändring.

Idag hindras arbetarklassen från att uttrycka sina intressen av den stora byråkratiska apparat som har växt fram i toppen av arbetarklassens massorganisationer. Denna apparat domineras av en liten klick politiker som företräder en borgerlig politik som slår mot arbetarklassen, och på så sätt alienerar massorna från arbetarrörelsen. De senaste åren har de pressat dessa organisationer högerut i en aldrig tidigare skådad omfattning. På ett dialektiskt sätt, stöter denna högervridning ytterligare bort vanliga arbetare; de blir mindre aktiva, vilket minskar trycket på ledarskapet, som därmed får möjlighet att röra sig ännu längre högerut.

Detta är orsaken till att revolutionära processer idag, inklusive revolutionens framväxtprocess, kan ha en tendens att vara utdragen. Motsägelsen mellan arbetarklassens växande medvetenhet och oförmågan att få uttryck för denna, är skarpare än någon gång i historien. Denna ansamling av motsägelser kommer att generera rörelser, klasskamp och revolutionära uppsving som kommer att bli mer explosiva än någon gång i historien.

Växande ilska

Efter en 30-årsperiod av stagnerande löner och nedskärningar längtar massorna efter samhällsförändring. Problemet är att den politik som förs fram av massorganisationernas reformistiska ledare inte erbjuder någonting för arbetande människor som gör att de upplever politisk aktivitet som meningsfull. Detta påverkar särskilt unga människor, som ofta ser “politisk aktivitet” som något motbjudande utformat för korrupta karriärister. Om den officiella högerinriktade politiken är allt man ser är det logiskt att dra en sådan slutsats.

Det kompletta moraliska och politiska förfallet hos arbetarrörelsens ledning har skapat en situation där den växande ilskan inte får uttryck i samhället. Konsekvensen är ett avvisande av alla former av “politik”, baserat på ens omedelbara erfarenhet.

Vad vi idag ser i de utvecklade kapitalistiska länderna är en process som också skedde i Latinamerika på 90-talet, varigenom befolkningen tenderar att tappa förtroendet för alla politiska partier, från högerpartierna till arbetarpartierna. Detta fenomen, som ofta missuppfattas som “avpolitisering”, är i själva verket ett nödvändigt steg i politiseringsprocessen. Kollapsen av auktoriteten hos de mest ruttna högerledarna i de traditionella massorganisationerna i Latinamerika var en nödvändig förutsättning för den revolutionära process som började 1998 i Venezuela.

Trotskij visade på att en revolutions kärna är att massorna inte längre är beredda att överlämna de politiska och ekonomiska frågorna till ett lager av professionella politiker och företagare, utan istället tar dessa frågor i sina egna händer. Därför är desillusioneringen inför all officiell politik en viktig del av revolutionens framväxtprocess. Det är det första steget: ett avvisande av vad man ser framför sig.

Reformismens kris

Många högerpartier är hatade av vanliga arbetande människor. Ett flertal av de möter just nu historiska kriser, som i Japan, USA och i nästan alla europeiska länder. Samtidigt har de reformistiska politiska partierna också tappat folks förtroende. Tony Blair och Gerhard Schröders “Tredje väg”, i grunden reformism utan reformer, är i sönderfall. Detta kan man se inte bara i Storbritannien och Tyskland, där Labourpartiet och SPD är på väg till allvarliga valnederlag den närmaste perioden, utan också i Österrike och Italien där såkallade mittenvänster-regeringar bara överlevde i ett och ett halvt år. Ett annat exempel är att trots krisen för de traditionella borgerliga partierna är de reformistiska partierna inkapabla att dra nytta av detta, eftersom de inte heller har förtroende hos massorna.

Detta beror på att ledarskapet för de socialdemokratiska och t.o.m. kommunistiska partierna, när de väl sitter vid makten, genomför samma politik som högerpartierna. Desillusionering inför “vänster”regeringar leder i några fall till stort valskolk från arbetarklassens sida, och i andra fall till skiften högerut i valmässiga termer. Detta möjliggör för högerpartierna att vinna val. När vänstern har missköt sig vid regeringsmakten är det oundvikligt att t.o.m. ett lager av arbetarklassen söker ett alternativ genom att rösta på vilka som än är i opposition.

Vi har sett detta i Frankrike, Italien och Schweiz, där högerpartier vunnit val efter historiska massrörelser och strejkvågor. i Frankrike och Schweiz kunde t.o.m. de välorganiserade och mer medvetna lagren av arbetarklassen besegra regeringen på gatorna och uppnå delsegrar genom strejker, men de kunde inte apellera till arbetarklassen på valfronten, eftersom de inte hade de politiska medlen för detta. Detta beror på att de traditionella arbetarpartierna, som ska vara till för att representera arbetarklassens intressen, har kidnappats av borgerliga karriärister.

Om kommunistpartier accepterar marknadens logik, lämnar arbetarnas kamp bakom sig och t.o.m. ansluter sig till kapitalistiska regeringar, straffar arbetarna dem ännu hårdare i valen än socialdemokraterna, eftersom deras förräderi framstår ännu mer upprörande med tanke på vad deras namn står för. T.o.m. när radikala vänsterpartier genomför vissa reformer inom ramen för marknadens logik, förlorar de ofta valen.

Det beror på att dessa kommunistpartier försöker att tävla med de socialdemokratiska partierna på basis av reformistiska idéer. När arbetare tvingas välja mellan två rent reformistiska partier, tenderar de att rösta på det större av de två, vilket oftast är det socialdemokratiska partiet. Å andra sidan är ett vänsterreformistiskt program inom ett system som helt domineras av världsmarknaden och ständig vinstjakt en motsägelse som är uppenbar för arbetarna. Krisen är så allvarlig att bara en radikal förändring, en genomgripande förvandling av samhället, kan lösa de problem som möter arbetarklassen.

Sunt förnuft revolterar mot ett sådant utopiskt program, som enbart medelklassintellektuella – som inte utgör en stor valmässig kraft – upplever som intressant. T.o.m. borgerlig media är överraskad över hur såkallade vänsterpartier, mitt i en ekonomisk världskris när miljoner människor t.o.m. i de utvecklade länderna har dragit slutsatsen att kapitalismen är ansvarig för krisen, inte lyckas vinna stöd. I Tyskland, där jobben är i fara och mer än 50 % av befolkningen stödjer nationaliseringar av företag, har stödet för socialdemokraterna och vänsterpartiet sjunkit den senaste tiden.

Hur kan man förklara denna motsägelse? Vänsterpartier – såväl socialdemokratiska som “kommunistiska”, kan i den nuvarande tiden av världskapitalism bara ge ett ideologiskt svar till den härskande klassen om de erbjuder ett globalt alternativ till det kapitalistiska systemet. Så länge kapitalismen accepteras som grunden för politiken av alla politiska partier – såväl de borgerliga som arbetarpartierna – kommer en del av arbetarklassen tendera att valskolka, eftersom de inte ser någon större skillnad mellan de stora partierna. Samtidigt är risken stor att många väljare kan pressas till att rösta för öppet borgerliga partier, eftersom de inte upplever någon grundläggande skillnad mellan “vänstern” och “högern”.

Detta innebär att när arbetarna drabbas allvarligt av krisen, är de politiska ledarna för arbetarpartierna, p.g.a. sin klassamarbetspolitik, oförmögna att förvandla styrkan och mognaden i massmedvetandet till en valmässig och politisk seger.

Vi kan se hur längtan efter ett annat samhälle växer i takt med frustrationen över den officiella politiken. De senaste 30 åren av kris för arbetarrörelsen är, liksom krisen under 1900-talet som helhet, en kris för arbetarklassens ledarskap, och inte en kris som beror på lågt massmedvetande. Detta är vad de reformistiska ledarna och deras småborgerliga politiska rådgivare inte fattar!

“Det gyllene 60-talet”?

Många vänsteraktivister pratar nostalgiskt om “de gamla goda tiderna på 60- och 70-talen”. På den tiden var mycket fler arbetare organiserade i fackföreningar, och politiskt aktiva. Partier och fackföreningar stod för en socialistisk eller kommunistisk ideologi åtminstone i ord. Betyder det att massmedvetenheten på den tiden var högre, att arbetarna var bättre bildade och närmare det socialistiska idealet? Detta är ett något förenklat och ytligt sätt att närma sig frågan. Revolutionära marxister antar inte en sådan empiriskt baserad fördom, utan ser djupare under ytan.

Den kris för kapitalismen som utvecklades under slutet av 60-talet och under 70-talet ledde till revolutionära rörelser från arbetarklassens sida, med strejkvågor, generalstrejker och fabriksockupationer. Men ledarna för de socialdemokratiska och kommunistiska partierna hade på den tiden en större auktoritet bland arbetare och ungdomar, och kunde tack vare efterkrigsboomen genomföra stora reformer. Reformismen verkade fungera, och därför hade dessa ledare ännu inte satts på prov.

Det var i denna situation som de reformistiska och vänsterreformistiska ledarna spelade en nyckelroll i att avstyra rörelsen. Eftersom rörelsen var så stark, och eftersom arbetsköparna i många länder tvingades gå med på förbättringar, skapades en tillfällig illusion om att en sådan politik kunde fungera. Genom konkreta erfarenheter av vad som sedan skedde har det skapats en utbredd desillusionering. Reformismen misslyckades, men marxismen var för svag för att fylla det vakuum som hade skapats. Detta ledde till ett gradvis tömmande av massorganisationerna, färre strejkande, sjunkande medlemssiffror i fackföreningarna, och i många fall valsegrar för de borgerliga partierna.

Miljoner arbetare och ungdomar inställning till dessa massorganisationer idag förbereddes av de händelserna. Arbetarnas inställning idag är mer nykter och även vidöppen för revolutionära idéer. Den snabbhet med vilken socialismens idéer kan penetrera massornas medvetande kan ses i Venezuela, där 6 miljoner människor inom loppet av ett fåtal veckor anslöt sig till ett parti (PSUV) som förklarade att kapitalismens besegrande och den socialistiska förvandlingen av samhället var de viktigaste och mest omedelbara uppgifterna.

Auktoriteten och den organisatoriska potentialen hos vänsterpartierna på 60-talet möjliggjorde också för de att hålla tillbaka arbetarnas masskamp under en utdragen period. Förr i tiden möjliggjorde influenserna från de ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna att de stalinistiska ledarna kunde utnyttja dessa revolutioners auktoritet. Detta möjliggjorde dels att hålla tillbaka de mer medvetna lagren i de industrialiserade länderna, men man förde också fram katastrofala strategier i de forna kolonierna.

I slutändan kunde de traditionella massorganisationerna ändå inte förhindra verkliga revolutionära processer, trots forsöken att avstyra kampen. Ett helt lager av arbetare och ungdomar (tiotusentals!) i de utvecklade kapitalistiska länderna rörde sig bestämt i revolutionens riktning, vilket pressade deras organisationer vänsterut. I många länder, som bland andra Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Frankrike kunde situationen ha slutat i framgångsrika revolutioner, om det hade existerat genuint revolutionära massorganisationer.

Vad vi kan säga om dagens situation är att tack vare bristen på auktoritet hos ledarskapet för massorganisationerna, och viktigare, eftersom det finns mindre utrymme för större reformer i dagens kapitalism, kommer ledarna i de kommande revolutionära uppsvingen ha svårt att kontrollera kampen på det sätt de gjorde under 70-talet. I själva verket är det så att de bara kan återvinna sin förlorade auktoritet genom att röra sig vänsterut. Detta kommer att innebära att under den kommande perioden kommer ledarna antingen tvingas vänsterut, eller ersättas av ledare som bättre uttrycker vänstersvängningen hos basen.

Massorganisationernas roll

Man skulle hursomhelst kunna acceptera att medvetenheten idag må vara hög, kanske t.o.m. högre än på 60-talet, men att eftersom den inte kan uttryckas genom massorganisationerna har det faktumet ingen praktisk betydelse. Det skulle dock vara ett odialektiskt sätt att närma sig frågan. Det faktum att det är fallet idag betyder inte att det inte kan förändras, och väldigt snabbt dessutom. Det stämmer att de traditionella massorganisationerna har rört sig högerut till en aldrig tidigare skådad grad. Men det gör de inte immuna mot trycket från massorna. Allt detta betyder är att det kommer att krävas mer för att förändra dessa organisationer. Till en början kommer det byråkratiska lagret på ytan ta längre tid att avlägsna, men vid ett visst läge i klasskampen måste den traditionella apparatens dammar brista.

Världsmarknaden dominans är idag så förkrossande att varje avvikelse från den pro-kapitalistiska politiken kommer att mötas av det skarpaste och mest hysteriska motstånd från borgarklassens sida, vilket vi börjar se i många länder.

När trycket från klassen blir omöjligt att stå emot, särskilt när en vänsterflygel i fackföreningarna bildas, kommer byråkratin i arbetarrörelsen tvingas gå åt vänster, om de inte vill ersättas av ledare som låter mer vänster, eller t.o.m. av medvetna marxister. Arbetare kommer att tvingas kämpa för att försvara sin levnadsstandard. Denna grundläggande nödvändighet kommer att svetsa samman kämpande riktningar inom fackföreningarna. Och denna gång, inom ramen för en situation av extrem instabilitet och ekonomisk världskris, kommer ledarna antingen tvingas ställa sig i spetsen för kampen, eller så kommer de att avlägsnas och ersättas av ledare som låter mer vänster.

Direkt när arbetarklassen ser den minsta möjlighet till samhällsförändring via en traditionell massorganisation, kommer svaret och reaktionen från klassen att vara bortom alla förväntningar. Inom en inte avlägsen framtid kommer vi få se en massiv vändning av arbetare till de kommunistiska partierna, där dessa har en bas, och i länder som Österrike och Storbritannien också till de socialdemokratiska partierna och Labourpartiet. Vi kommer att få en återkomst för vänstern inom massorganisationerna, och det faktum att de reformistiska ledarnas auktoritet redan är väldigt låg kommer att göra denna process extremt explosiv, när den väl inleds.

Den första reflektionen av klasskampen inom arbetarorganisationerna kommer att uppstå inom fackföreningarna. Detta beror på att arbetarna helt enkelt har något alternativ till att kämpa för att försvara sin levnadsstandard. Denna process inom fackföreningarna kommer vid något stadium att spilla över till arbetarnas masspartier. Den gamla högerflygelns dominans, som i sig är en reflektion av den låga aktiviteten i basen, kommer till en början att sätta en broms på denna process.

I många traditionella arbetarpartier kan vi redan se de första tecknen av en första omskakning. Det jäser redan bland aktivister och representanter som är rotade i arbetarklassen, trots tomrummet i massorganisationerna. Vi ser ännu inte en massiv våg av nyligen radikaliserade aktivister som går in i arbetarnas masspartier, som på det sena 60-talet och under 70-talet. Men girigheten och högervridningen från ledarnas sida, och det växande gapet mellan ledarnas politik och arbetarklassens åsikter, har redan lagt grunden för de första skiftningarna vänsterut bland vissa lager i rörelsen. Under dessa förhållanden kommer en organiserad vänster växa fram inom kommunistpartierna, och inom några partier av det brittiska Labourpartiets typ. När väl en sådan vänster uppstår, kommer den att attrahera de mest kampvilliga arbetarna och ungdomarna, som kommer att söka efter genuina marxistiska idéer.

I andra delar av världen, särskilt i forna kolonier, kan nya massorganisationer att uppstå, som MAS i Bolivia eller PSUV i Venezuela. Det är inte helt uteslutet att nya arbetarpartier, under extraordinära omständigheter, också kan växa fram i några europeiska länder. Det vi måste förstå är att dessa nya organisationer bara kan uppstå genom masskamp. Ett exempel på en sådan utveckling var PASOK i Grekland 1974. När de väl bildas spelar dock dessa partier rollen av en mer traditionell masskraft.

Den ofördelaktiga situationen som existerar i de flesta massorganisationerna idag kan inte blockera framväxten av de nödvändiga beståndsdelarna för revolutionen för evigt. Den nuvarande ekonomiska världskrisen kommer att accelerera klasskampen, och detta kommer i sin tur att reflekteras inom fackföreningarna och arbetarpartierna. Det kommer att föra med sig ett helt nytt stadium i klasskampen i de industrialiserade länderna.

Inte massorna utan ledarna som är problemet

Mänsklighetens kris idag är, som under hela 1900-talet, krisen för arbetarklassens ledarskap, såväl i de kommunistiska och socialdemokratiska partierna som inom fackföreningarna. Till och med. de ledare som för fram ett vänsterreformistiskt program, kommer vid varje avgörande vändpunkt att visa sig oförmögna att erbjuda ett verkligt alternativ till den nuvarande ledningen. De må kritisera den ena eller den andra nedskärningen, men i slutändan accepterar de kapitalismens logik genom att inte presentera ett konkret socialistiskt alternativ.

Arbetarklassen är tillräckligt medveten om sin egen position i samhället. Arbetarna är fullständigt medveten om att de är utsugna, och att kapitalismen är ett orättvist samhälle. De behöver inte få detta förklarat för sig. Arbetare kan tolerera kapitalismens orättvisor, så länge som jobb finns och systemet kan erbjuda en mänskligt värdig miniminivå. Problemet uppstår när kapitalismen inte längre kan garantera detta minimum. När väl kapitalismen går in i en djup kris, exponeras reformisternas idéer för vad de verkligen är. Kapitalismens kris kommer att framtvinga klasskamp i stor skala, och detta kommer i sin tur att skaka arbetarnas massorganisationer nerifrån och upp.

Det är i en sådan situation som den nuvarande som den växande frustrationen måste uttryckas på något sätt. Den kommer oundvikligen att uttryckas genom massorganisationerna. När väl denna process inleds kommer arbetarna att lära sig genom bittra erfarenheter att reformismen inte har några svar. I ett sådant scenario kommer ett vakuum att uppstå inom dessa organisationer, som marxisterna måste vara beredda att fylla. Det kommer att ta formen av en marxistisk strömning som för det första erbjuder ett verkligt och konkret revolutionärt alternativ till kapitalets herravälde, och för det andra har djupa rötter inom arbetarklassens traditionella organisationer. Det är också nödvändigt att en revolutionär politik utgår från massornas konkreta behov och politiska målsättningar, och på ett flexibelt sätt tar hänsyn till deras illusioner, ambitioner, traditioner och organisationsformer. Att bygga denna strömning är den centrala uppgiften för International Marxist Tendency, som kämpar i 40 länder i världen.

Översättning och bearbetning: Erik Andersson
Source: Socialisten