Är massornas medvetande för lågt? Eller ligger problemet hos ledarskapet?

Det är på modet inom vissa delar av vänstern att skylla avsaknaden av framväxten av ett verkligt vänsteralternativ inom den internationella arbetarrörelsen på arbetarnas "låga medvetenhet". Detta är helt felaktigt och avslöjar en bristande förståelse för hur arbetarklassen rör sig historiskt. Arbetarklassen är fullt medveten om sin situation. Vad som saknas är ett ledarskap moget uppgiften att leda klassen i sin kamp för att förändra samhället. Avanti publicerar här en nyöversättning av en artikel från 2009.

"Der Feind, Den wir am meisten Hassen,
der uns umlagert schwarz und dicht,
das ist der Unverstand der Massen,
den nur des Geistes Schwert durchbricht."

"Den fiende som vi hatar mest,
som belägrar oss svart och tätt,
Är massornas dumhet
brutet endast av spökets svärd."

(Ferdinand Freiligrath, tysk poet och vän till Marx)

Liksom poeten Freiligrath på 1800-talet anser många inom vänstern idag att massans så kallade "låga medvetenhet" är anledningen till att vi inte har sett framgångsrika revolutioner, eller några större arbetarklassrörelser under senare år. Dessa människor klagar ständigt på hur djupt folk indoktrineras och manipuleras av den så kallade "nyliberala" ideologin. Detta återspeglar egentligen den "låga medvetenheten" hos dessa personer inom "vänstern", och deras fullständiga brist på förståelse för arbetarklassen och dess organisationer.

Den revolutionära marxismen har en helt annan inställning till denna fråga. Det är ledningen för arbetarklassens traditionella massorganisationer och vänstern som befinner sig i en kris utan motstycke, inte massorna. Revolutionära marxister skiljer sig från alla andra tendenser till vänster genom sin inställning till frågan om det kollektiva politiska medvetandet och dess inre dynamik.

Medvetandet och dess dynamik

I allmänhet är det sant att människans medvetande är konservativt och släpar efter den objektiva verkligheten. Detta faktum får vissa teoretiker att se medvetandet som någonting statiskt och oföränderligt. Rudolf Hilferdings och Otto Bauers filosofi "austro-marxismen", ett teoretiskt begrepp som under många år var framträdande i Andra internationalen, säger att en människa måste utbildas och tränas från barndomen för att bli mogen för socialismen. Liknande idéer stöddes av sådana ledare som Karl Kautsky i Tyskland. Många så kallade neo-gramscianska intellektuella tror idag att vänstern först måste erövra universiteten och massmedia innan det kan ske en vänstersväng i samhället. Detta innebär att kampen för socialism reduceras till en kamp för att uppnå en så kallad "hegemoni", i den meningen man ska vinna över individer en efter en och därigenom påverka "den allmänna opinionen".

I verkligheten utvecklas inte medvetandet gradvist och långsamt utan i språng, framkallade av skarpa vändningar i den objektiva situationen, allvarliga kapitalistiska kriser, krig och så vidare. Under långa perioder kan medvetandets utveckling ligga dolt under ytan, utan att komma till uttryck i massrörelser, men som den mullvad Marx hänvisade till gräver det sig likväl definitivt fram. Genom sin egen dagliga erfarenhet får arbetarna en klarare förståelse om den verkliga situationen i samhället, men de hittar inte omedelbart ett sätt att uttrycka sin ilska och medvetenhet inom det rådande samhället. Människor förlorar sina illusioner i de gamla ideologierna, men deras vilja till förändring finner ingen färdig kanal och inget parti som speglar vad de tycker och tänker.

Å andra sidan finns det emellertid perioder då medvetandet till synes tar explosiva språng framåt. Medvetandet som under en längre tid har utvecklats under ytan bryter igenom som en blixt från en klar himmel. Detta tar våra reformistiska vänner på sängen, som efter år av stönande om "brist på medvetenhet" inte längre är förmögna att se en rörelse när den kommer.

Det bästa exemplet på detta var den ryska revolutionen 1905. Det började med en religiös procession för att vädja till tsaren. Vid den tidpunkten hade de flesta av de ryska arbetarna som deltog i processionen illusioner i kyrkan och monarkin. Först efter det att tsaren ignorerat deras böner och istället skickat in kosackerna för att skjuta mot dem, vände sig precis samma arbetare bara ett par timmar senare till bolsjevikerna – som de tidigare attackerat – för att be om vapen för att bekämpa enväldet. Vad som följde var den mest militanta strejkrörelsen i historien och att en ny form för arbetarklassens politiska självorganisering bildades: sovjeterna. Ett avgörande kännetecken i situationen var att det unga revolutionära Rysslands socialdemokratiska arbetarparti – det namn som marxisterna var kända under då – existerade, som kunde uttrycka massornas längtan.

Denna uttrycksväg hämmas idag av en enorm byråkratisk apparat som har bildats i toppen av arbetarklassens massorganisationer. Denna apparat domineras av en liten klick borgerliga politiker som alienerar massorna med sin arbetarfientliga och pro-kapitalistiska politik. De har drivit dessa organisationer åt höger i en aldrig tidigare skådad omfattning under de sista åren. På ett dialektiskt vis, stöter ledningens högervridning bort vanliga arbetare: de blir mindre aktiva, vilket ytterligare lättar trycket på ledningen som då kan ta ytterligare steg åt höger.

Detta är anledningen till att dagens revolutionära processer, inklusive revolutionens molekylärprocess, kan tendera att bli utdragna. Ändå är motsägelsen mellan arbetarklassens ökande medvetenhet och oförmågan att uttrycka detta mer uppenbar än någonsin tidigare i historien. Denna ansamling av motsägelser kommer att generera rörelser, klasskamp och revolutionära omvälvningar som kommer att vara mer explosiva än någonsin tidigare.

Stigande ilska

Efter en 30-årsperiod av stagnerande löner, sociala nedskärningar och kontrareformer, längtar massorna efter social förändring. Problemet är att den politik som lagts fram av massorganisationernas reformistiska ledare, både de politiska och fackliga, inte erbjuder det arbetande folket något som skulle få politisk aktivitet att framstå som meningsfullt. Detta påverkar framförallt unga människor, som ofta ser "politisk aktivitet" som något motbjudande utformat för korrupta karriärister. Om den officiella borgerliga politiken är den enda politik du ser så är det logiskt att komma till en sådan slutsats.

Otto Bauer hävdade att en människa måste utbildas och tränas från barndomen för att bli mogen för socialismen.Fackföreningsledningarnas, socialdemokratins och de socialistiska och kommunistiska partiernas fullständiga och exempellösa moraliska, politiska och ideologiska förfall, har skapat en situation där den stigande vreden inte hittar en referenspunkt i samhället. Konsekvensen är ett avvisande av alla typer av politik i allmänhet och politisk alienering på grund av ens omedelbara erfarenhet.

Det vi ser idag i de avancerade kapitalistiska länderna är ett fenomen som också förekom i Latinamerika under 1990-talet, varigenom befolkningen tenderar att förlora förtroendet för alla politiska partier, från de konservativa partierna till de stora arbetarpartierna. Detta fenomen, som ofta misstolkas som "avpolitisering", är i själva verket ett nödvändigt steg i processen för politisering. Att några av de traditionella massorganisationernas mest ruttna högerledares auktoritet kollapsade i Latinamerika var en nödvändig förutsättning för den revolutionära process som inleddes 1998 i Venezuela.

Trotskij påpekade att kärnan i en revolution är när massorna inte längre är beredda att anförtro sina politiska och ekonomiska frågor till ett särskilt lager av professionella politiker och affärsmän, och i stället tar dessa frågor i sina egna händer. Således är besvikelse med alla befintliga politiska inriktningar ett viktigt inslag i revolutionens molekylära process. Det är det första steget: ett förkastande av vad man ser framför sig.

Reformismens kris

Många konservativa och högerpartier hatas av vanliga arbetande människor och ses därför som misskrediterade. Många av dem står inför historiska kriser: i Japan, USA och i nästan alla länder i Europa. Samtidigt är också de reformistiska partierna misskrediterade. Tony Blairs och Gerhard Schröders "tredje väg", alltså reformism utan reformer, är bortom all räddning. Vi kan se detta inte bara i Storbritannien och Tyskland, där Labourpartiet och SPD står inför allvarliga bakslag i valen under den kommande perioden, utan också i Österrike och Italien där de så kallade center-vänster regeringarna bara varade ett och ett halvt år. Vi ser också detta komma till uttryck i situationer där de reformistiska parterna är oförmögna att dra direkt nytta av krisen inom de traditionella borgerliga partierna, eftersom inte heller de har massornas förtroende.

Detta beror på att socialdemokratins och till och med de kommunistiska partiernas ledningar, när de väl hamnar i regeringsställning, i praktiken för samma politik som de konservativa partierna. Den enda skillnaden är att de konservativa partierna ofta förkunnar sina mål öppet, medan de så kallade vänsterpartierna tvingas klä upp sin politik som socialt "progressiv" när det i själva verket inte finns någon avgörande skillnad mellan deras politik och högerns. Besvikelse med "vänsterregeringar" leder i vissa fall till lågt valdeltagande inom arbetarklassen och i andra fall till svängningar åt höger i valen. Detta gör att högerpartierna kan vinna val. När vänstern har misslyckats i regeringen är det oundvikligt att det till och med finns lager från arbetarklassen som kommer att söka en lösning genom att rösta på den som är i opposition.

Vi såg detta i Frankrike, Italien och Schweiz där vänsterpartierna förlorade valen och högerkrafterna vann efter historiska klasstrider och strejkvågor. I Frankrike och Schweiz kunde de välorganiserade avancerade skikten av arbetarklassen till och med besegra regeringen på gatorna eller nå partiella segrar genom strejker, men de kunde inte vädja till hela arbetarklassen i valet eftersom de inte hade de nödvändiga politiska medlen. Detta beror på att de traditionella arbetarpartierna, de partier som är tänkta att representera arbetarklassens intressen, har kidnappats av borgerliga karriärister.

Kommunistiska partier som franska PCF, italienska PRC eller spanska IU har lidit ännu mer av reformismens kris. Om kommunistiska partier accepterar marknadens logik, lämnar arbetarnas kamp bakom sig och till och med sätter sig i kapitalistiska regeringar, straffar arbetare dem ännu hårdare i valet än vad de gör med de socialdemokratiska partierna, eftersom deras förräderi framstår ännu mer påfallande i ljuset av vad deras partinamn står för. Kommunistiska partier tappar ofta i valen till och med när de kommer med vänsterreformer inom marknadssystemet.

Det beror på att dessa kommunistiska partier försöker konkurrera med de socialdemokratiska partierna på grundval av reformistiska idéer. När arbetare får välja mellan två rent reformistiska partier tenderar de att rösta på det större av de båda, som ofta är det socialdemokratiska. Å andra sidan är ett program för vänsterreformer inom ett system som helt domineras av världsmarknaden och av en jakt på större och större profiter en motsägelse som arbetarna kan se. Krisen är så allvarlig att endast en radikal förändring, en grundlig förändring av samhället kan lösa arbetarklassens problem.

Det mänskliga förnuftet revolterar mot ett sådant utopisk program som bara medelklassens intellektuella – som inte utgör en stor grupp i valen – tycker är intressant. Även den borgerliga pressen förvånas över att de så kallade vänsterpartierna inte kan få stöd mitt i en kris för världsekonomin, när massor av människor även i de utvecklade industriländerna har kommit till slutsatsen att kapitalismen är ansvarig för denna kris. I Tyskland har stödet för SPD och Die Linke under den senaste tiden minskat samtidigt som jobben är i fara och mer än 50 procent av befolkningen är positiv till nationalisering av företag.

Hur kan man förklara denna uppenbara motsägelse? Reformisterna drar slutsatsen att man måste gå ännu längre åt höger! Vänsterpartier – socialdemokratiska eller "kommunistiska" – kan under världskapitalismens epok bara ge ett ideologiskt svar till den härskande kapitalistiska eliten om de erbjuder ett globalt alternativ till den kapitalistiska produktionen och vinstsystemet. Så länge kapitalismen accepteras som politikens grundval av alla politiska partier, både de borgerliga och arbetarpartierna – kommer en del av arbetarna låta bli att rösta, då de inte ser någon skillnad mellan de stora partierna, samtidigt som många väljare (särskilt bland de mindre klassmedvetna skikten av arbetarklassen) kan pressas att rösta för öppet borgerliga konservativa partier eftersom de inte ser någon grundläggande skillnad mellan "vänster" och "höger".

Detta innebär att medan krisen får allvarliga konsekvenser för arbetarna är arbetarpartiernas politiska ledare på grund av sin klassamarbetespolitik oförmögna att omvandla styrkan och mognadsgraden på klassmedvetandet till politiska segrar och valframgångar.

I Italien ser vi den största motsägelsen mellan arbetarklassens verkliga styrka och kampvilja å ena sidan och den totala avsaknaden av en politisk motsvarighet till denna process. De tidigare stalinistiska ledarnas för den gamla kommunistpartiet (PCI) har gjort en högersvängning så extrem att de faktiskt har upplösts in i ett borgerligt parti, Demokratiska partiet. Till vänster har vi PRC, som har hållit kommunistpartiets namn vid liv, men vars ledning under Bertinotti drog in partiet i koalitionspolitiken, gav sitt stöd till Prodis regering och därmed tog ansvar för dess arbetarfientliga politik. Detta ledde till ett nederlag för partiet i valet förra året, där man förlorade alla sina parlamentsledamöter och senatorer. Det finns alltså inga arbetarrepresentanter i det italienska parlamentet, trots en massdemonstration med 500.000 kommunistiska arbetare några månader före valet i Rom. Valresultatet i Italien förra året återspeglade det fullständiga förfallet hos ledningen för den italienska kommunistiska rörelsen och är en varning till arbetarrörelsen i hela världen.

Men varje erfarenhet ger sina lärdomar och vänsterns kollaps i Italien har fått till effekt ett ifrågasättande och en radikalisering inom arbetarrörelsens led, särskilt i PRC, som drar slutsatserna att partiet måste överge koalitionspolitiken och öppet ställa sig till försvar för arbetarklassens intressen.

Sålunda kan vi se att längtan efter ett helt annat samhälle ökar i takt med frustrationen över den förda politiken. De senaste 30 årens kris, liksom 1900-talets kris i sin helhet, är en kris för ledningen för arbetarklassens partier och inte för massornas medvetande. Detta är vad de reformistiska ledarna och deras småborgerliga ideologiska rådgivare inte förstår.

Det gyllene 60-talet?

Många vänsteraktivister talar nostalgiskt om "den gamla goda tiden" på 1960- och 1970-talet. På den tiden var många fler arbetare organiserade i fackföreningar och politiskt aktiva. Partier och fackföreningar stod åtminstone i ord för en socialistisk eller kommunistisk ideologi. Detta är en något förenklad och ytlig inställning till frågan. Revolutionär marxism tittar djupare under ytan av sådana empiriska förutfattade meningar.

Strejk på Renault-fabriken i Boulogne-Billancourt i maj 1968.Att de socialdemokratiska och kommunistiska partiernas ledningar då hade en större auktoritet bland arbetare och ungdomar berodde på att efterkrigstidens ekonomiska boom tillät dem att faktiskt genomföra reformer. Reformismen verkade fungera, och därför hade dessa ledare ännu inte satts på prov. Samtidigt ledde den kris för kapitalismen som utvecklades på 1970-talet till revolutionära rörelser inom arbetarklassen, med vågor av strejker, generalstrejker och fabriksockupationer, vilka i land efter land skakade själva grundvalarna för kapitalismen. Detta åtföljdes av en rörelse bland massan av studenter och en radikalisering av ungdomen. Allt detta påverkade massorganisationerna, inom vilka vänsterreformistiska masströmningar – och i vissa fall centristiska – växte fram. Detta gjorde i sin tur dessa organisationer attraktiva och lager efter lager av arbetare och ungdomar gick med i dessa organisationer.

Det var i denna situation som de reformistiska och vänsterreformistiska ledarna spelade en nyckelroll i att avleda denna rörelse. Under 1970-talet presenterade dessa ledare tanken att kapitalismen steg för steg skulle kunna omvandlas till någonting mänskligt och bättre som den enda verkliga vägen som var öppen för arbetarklassen. Eftersom rörelsen var så stark, och eftersom kapitalisterna i många länder tvungna att göra eftergifter, skapade detta en tillfällig illusion att en sådan politik faktiskt skulle fungera. Men den konkreta erfarenheten av vad som därefter hände har lett till utbredd besvikelse. Reformismen misslyckades men marxisterna var alltför svaga för att fylla det vakuum som hade bildats. Detta ledde till en gradvis tömning av massorganisationerna, fallande strejkfrekvens, sjunkande facklig anslutningsgrad och i många fall att de borgerliga partierna kunde vinna valen, till exempel Thatchers seger i 1979.

Den inställning miljontals arbetare och ungdomar har till dessa massorganisationer idag bereddes av dessa händelser. Arbetarnas förhållningssätt är nyktrare och är även vidöppet för revolutionära koncept och idéer. Den hastighet med vilken socialismens idéer kan penetrera massornas medvetande kan observeras i Venezuela, där inom bara några veckor sex miljoner människor gått med i ett parti (PSUV) som förklarade att kapitalismen övervinnande och den socialistiska omvandlingen av samhället var de viktigaste och omedelbara uppgifterna för dagen.

Vad gäller 1960-talet är det sant att när det väl fanns en massrörelse inom arbetarklassen, detta ganska snabbt och omedelbart reflekterades i de traditionella massorganisationerna. Detta var möjligt eftersom kapitalismen fortfarande hade en viss potential att tillåta reformistiska eftergifter. Följaktligen kunde de politiska arbetarpartierna fortfarande erbjuda vissa reformer som skapade en illusion av verkliga framsteg i syfte att styra arbetarna till reformistiska kanaler. Den auktoritet och organisatoriska potential vänsterpartierna hade på 1960-talet gjorde det även möjligt för dem att hålla tillbaka massrörelsen inom arbetarklassen under en längre tid. I de stora generalstrejker som ägt rum i flera länder under de senaste åren och alla de andra stora strejkvågor som har ägt rum har vi sett att dagens ledningar för arbetarpartierna inte har samma auktoritet, och därför inte heller kan hålla tillbaka arbetarklassen i samma utsträckning som man gjorde i det förflutna.

Förr i tiden gjorde Sovjetunionens inflytande och den kinesiska och kubanska revolutionen att de stalinistiska ledarna kunde spegla sig i glansen av dessa revolutioners auktoritet. Detta gav dem den auktoritet som var nödvändig för att hålla tillbaka de mest klassmedvetna skikten i de industrialiserade länderna, men också för att lägga fram en katastrofal strategi och taktik i de före detta koloniserade länderna.

En konsekvens av detta var en illusion bland många ungdomar att "väpnad kamp" var den enda vägen. De förstod inte frågan om arbetarklassens ledning, och avvisade därför de klassiska metoderna för masskamp, alltså strejker och generalstrejker. De drog felaktiga slutsatser och utvecklade idén att arbetarklassen var oförmögen att leda en revolution och att därför någon måste göra det åt dem. Detta såg vi i länder som Argentina och Uruguay. Tiotusentals unga revolutionärer dog, vilket bara fick till effekt att de befintliga högerdiktaturerna kunde stärkas och att de avancerade lagren isolerades från arbetarklassens kamp. Idag tar klasskampen i Latinamerika formen av massmobilisering, och detta kommer att bli hundra gånger mer fruktbart än av 1960- och 1970-talens gerillataktik.

I slutändan kunde dock de traditionella massorganisationerna inte hindra verkliga revolutionära processer, trots deras försök att avleda rörelsen. Ett helt lager av avancerade arbetare och ungdomar (tiotusentals) i de utvecklade kapitalistiska länderna rörde sig resolut i revolutionär riktning, och drev sina organisationer till vänster. I flera länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Frankrike, bland andra, var situationen sådan att det kunde ha slutat i en framgångsrik revolution om en genuin revolutionär massorganisation hade varit närvarande.

Vad vi kan säga om dagens situation är att på grund av massorganisationernas ledningars bristande auktoritet och, framför allt, eftersom det finns ett mycket mindre utrymme för verkliga reformistiska eftergifter i dagens kapitalism, kommer ledningen för massorganisationerna i de kommande revolutionära omvälvningarna få det mycket svårare att avleda rörelsen som de gjorde på 1970-talet. I själva verket är det enda sättet de kan återfå sin förlorade auktoritet att gå åt vänster. Det innebär att ledarna under den kommande perioden antingen kommer att tvingas till vänster eller ersättas av andra ledare som bättre uttrycker vänstersvängen inom de egna leden. Det som nyligen hänt i Italien, i PRC är ett exempel på detta, där det gamla ledarskapet som var befläckade av koalitionspolitiken har ersatts av ett ledarskap som – åtminstone i ord – avvisar en sådan politik.

Exemplen Tyskland och Österrike

Att mäta "medvetande" är inte en enkel och okomplicerad uppgift. Vi skulle hävda att medvetandet i de mest industrialiserade länderna i världen idag på många sätt faktiskt är högre än under 1970-talet, och detta faktum bekräftas faktiskt av borgerliga institutioner. Det berömda tyska Allensbach-institutet för opinionsundersökningar har i decennier analyserat den allmänna opinionen om värderingar som jämlikhet och frihet och har kommit till slutsatser som har gjort borgerliga journalister livrädda. Under 1970- och 1980-talet föredrog mindre än en tredjedel av befolkningen jämlikhet. Idag föredrar de flesta tyskar att leva i ett land utan rika och fattiga. Många tror att socialismen är en bra idé som genomfördes på ett dåligt sätt. Ett annat häpnadsväckande faktum är att marknadsekonomins rykte inte har varit så dåligt sedan institutet inledde sin forskning. En stor majoritet av tyskarna vill inte leva i ett "marknadsekonomiskt system". Antalet personer som uttryckte denna åsikt i undersökningar på sjuttiotalet under rörelsens tidiga stadier var mycket lägre.

Österrikiska opinionsundersökningar har kommit med liknande slutsatser, trots att Österrike för närvarande ligger efter Tyskland vad gäller klasskamp. En opinionsundersökning gjord av det borgerliga IMAS-institutet visade att 67 procent av befolkningen tror att levnadsstandarden kommer att sjunka för dem i framtiden. Förra gången stämningen bland befolkningen var så dålig var 1974, året för oljekrisen och den första samtidiga globala recessionen sedan andra världskriget. Människor oroar sig inte bara för stigande priser. Enligt en av institutets experter, "känner folk inte längre att de lever i en trygg värld. De är bekymrade över den dåliga kvaliteten på arbetet och över tillståndet i vården om de äldre. De är rädda för finanskriser som bryter ut som naturkatastrofer". Enligt detta institut känner mer än en miljon österrikare en djup känsla av osäkerhet, något som inte begränsar sig till fattiga människor utan också sträcker sig till personer med en månadsinkomst på upp till 4000 euro. Experten drar slutsatsen att den sociala sammanhållningen är i fara och att det vi ser är en ansamling av sociala spänningar.

Massorganisationernas roll

Efter att ha sagt allt det ovanstående kan man acceptera det faktum att medvetandet idag kan vara mycket högt, och eventuellt även högre än på 1960-talet, men ändå anse att en sådan omständighet inte någon praktisk betydelse eftersom det inte kan uttryckas genom massorganisationerna. Det skulle dock vara ett icke-dialektiskt förhållningssätt till frågan. Det faktum att detta är situationen i dag betyder inte att det inte kan förändras, och det dessutom mycket hastigt. Det är sant att de traditionella massorganisationerna har gått åt höger i en aldrig tidigare skådad omfattning. Men detta gör dem inte immuna mot massornas tryck. Det enda det betyder är att det kommer att ta längre tid att flytta dem. Inledningsvis kan byråkratiska beläggningar på ytan ta längre tid att avlägsna. Men vid en viss punkt i klasskampen måste de fördämningar som den traditionella apparaten byggt spricka.

I själva verket är den verkliga orsaken till att massorganisationernas ledningar gjort en extrem högervridning att dessa "ledare" nu mer än vid något annat tillfälle sedan andra världskrigets slut fruktar att klasskampen ska återspeglas inom de egna leden. Byråkratin vill inte inge minsta hopp, i vetskap om att massornas strävanden kan utveckla sina egen inre dynamik och komma i konflikt med kapitalismens. Världsmarknadens dominans är i dag så skoningslös att varje avvikelse från en pro-kapitalistisk politik möter det skarpaste och mest hysteriska motstånd från borgarklassen, som vi börjar se i många länder.

Men vid en viss punkt, när klassens tryck blir outhärdligt, särskilt när en vänsterflygel i fackföreningarna bildas, kommer byråkratin i arbetarrörelsen tvingas gå åt vänster om den inte vill bytas ut mot mer vänsterklingande ledare, av centrister som kommer att pressas i riktning mot en revolutionär politik eller till och med av medvetna marxistiska revolutionärer. Arbetarna kommer att kämpa på arbetsplatserna för att försvara sin grundläggande levnadsstandard. Denna avgörande nödvändighet kommer att skapa stridbara tendenser inom fackföreningarna. Och den här gången, med en aldrig tidigare skådad instabilitet och en kris i världsekonomin som förutsättning, ställer sig ledarna antingen i spetsen för rörelsen eller så kommer de att avlägsnas och ersättas av ledare som pratar mer vänsterpolitik.

Så snart arbetarklassen ser ens den minsta möjlighet till social förändring via en traditionell massorganisation kommer dess svar och reaktion att vara långt över alla förväntningar. I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi att se en massiv vändning från arbetarna mot de kommunistiska partierna, där dessa har en bas, och i länder som Österrike, Storbritannien och Sverige också mot Labour och de socialdemokratiska partierna. En återhämtning av vänstern inom massorganisationerna kommer att äga rum vid en viss punkt, och det faktum att de högerreformistiska ledarnas auktoritet redan idag är mycket låg kommer att göra denna process extremt explosiv när den startar.

Den första återspeglingen av klasskampen i arbetarnas organisationer kommer att äga rum inom fackföreningarna. Detta beror på att arbetarna helt enkelt inte kommer ha något annat alternativ än att kämpa för att försvara sin levnadsstandard. Denna första reflektion av klasskampen pågår redan i några av de mest industrialiserade länderna, där vi har sett ledare med mer vänsterpatos ersätta de ledare som står öppet till höger. Denna process inom fackföreningarna kommer vid något stadium sprida sig till arbetarklassens masspartier. Det faktum att den gamla högerflygeln för närvarande fortfarande dominerar, vilket i sig är en återspegling av ebben i aktiviteten bland gräsrötterna, kommer inledningsvis att bromsa denna process. Men detta betyder inte att det för närvarande ingenting händer i dessa partier.

I många traditionella arbetarpartier kan vi redan se de första tecknen på oro. Det jäser bland aktivister och förtroendevalda med rötter i arbetarklassen, trots dessa organisationers tomhet. Vi står ännu inte inför en sådan massiv våg av nya radikaliserade aktivister som strömmar in i arbetarklassens traditionella masspartier som vi såg i slutet av 1960- och på 1970-talet. Men de högsta ledningarnas motbjudande steg åt höger, och den växande klyftan mellan den politik dessa ledare för och den arbetarklassens verkliga tänkande, skapar redan grunden för de första stegen åt vänster inom vissa lager. Under dessa förhållanden kan, vid någon tidpunkt, betydelsefulla organiserade vänsterflyglar växa fram inom kommunistpartierna och partier som det brittiska Labourpartiet eller den österrikiska socialdemokratin. När en sådan vänsterflygel bildas kommer den att attrahera de mest militanta bland arbetarna och ungdomen som inte kommer att leta reformistiska idéer, om än av vänsterslaget, utan av äkta marxistiska idéer.

I andra delar av världen, särskilt i de tidigare koloniala länderna, kan nya massorganisationer växa fram, såsom MAS i Bolivia eller PSUV i Venezuela. Det är inte helt uteslutet att nya arbetarpartier i undantagsfall också kan uppstå i vissa europeiska länder. Det viktigaste vi måste förstå är att även i sådana fall kommer de att kastas fram av massrörelsen. Ett exempel på sådan utveckling var PASOK i Grekland 1974. När de väl skapats får dock dessa partier samma roll som de mer traditionella masspartierna.

Den beklagliga situation som råder i de flesta massorganisationerna idag kan inte blockera revolutionens molekylärprocess för evigt. Det är just den nuvarande globala finansiella och ekonomiska krisen som kommer att driva fram klasskamp och detta i sin tur kommer att återspeglas inom fackföreningarna och arbetarpartierna. Det kommer att leda till en helt ny fas i klasskampen i de industrialiserade länderna, precis som krisen i Sydostasien 1997 förebådade en ny etapp för Latinamerika och den före detta koloniserade världen i sin helhet.

Det är inte massorna utan ledarna som är problemet

Mänsklighetens kris är idag, liksom under hela 1900-talet, en kris för arbetarklassens ledning, vilket omfattar ledningen för de kommunistiska och socialdemokratiska partierna samt fackföreningarna. Även de ledare som lagt fram vänsterreformistiska program, visar sig vid varje avgörande vändpunkt vara oförmögna att erbjuda ett verkligt politiskt alternativ till det vanliga ledarskapet. De kan kritisera den ena eller andra motreformen, men till slut accepterar de kapitalismens logik genom att inte presentera ett konkret socialistiskt alternativ. Det värsta exemplet på denna typ av beteende är ledaren för den så kallade vänstern inom det tyska SPD, Andrea Nahles. Hon kunde lätt ha tagit över partiledningen efter Schröder-ledarskapets upplösning 2005, men hon tog istället ett steg tillbaka och gav tillbaka ledningen till samma högerklick. Eftersom hon är oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till de koalitionspolitikens och klassamarbetets "praktiska begränsningar", fruktar hon ansvaret som djävulen fruktar heliga vattnet.

Ännu värre är de småborgerliga intellektuella inom vänstern som verkar dominera i universitetens akademiska värld. De behandlar arbetarklassen som om det vore en ointelligent massa som är oförmögen till "förståelse". Från detta härrör deras synsätt att man ska försöka genomföra reformer för arbetarna. Deras mål är att vinna en position efter den andra, steg för steg, för att på så sätt uppnå "intellektuell hegemoni" riktad mot den så kallade nyliberalismen. Detta betyder i praktiken att man låter bli att mobilisera arbetarklassen mot kapitalismen. Genom att acceptera kapitalismens logik samtidigt som man föreslår reformer som går emot kapitalismens logik, och genom sin tro att universitet, statliga institutioner, icke-statliga organisationer, media och så vidare – allt utom den organiserade arbetarklassen – kan användas som instrument för en genomgripande social förändring, avslöjar dessa damer och herrar bara sin egen brist på medvetande!

Arbetarklassen är tillräckligt medveten om sin egen position i samhället. Den är fullt medveten om att den exploateras, och att kapitalismen är ett orättvist samhälle. De behöver inte få detta berättat för sig. Arbetare kan tolerera det kapitalistiska samhällets orättvisor så länge jobb skapas och så länge kapitalismen kan bevilja ett minimum av ett anständigt civiliserat liv. Problem uppstår när kapitalismen inte längre kan garantera detta minimum. När kapitalismen går in i en djup kris avslöjas alla reformisternas idéer för vad de verkligen är. Kapitalismens kris kommer i något skede provocera fram en klasskamp på en storslagen skala och detta kommer i sin tur skaka alla arbetarklassens massorganisationer från topp till tå.

Det är i en sådan situation som den växande frustrationen måste uttryckas i någon form. Detta uttryck kommer oundvikligen att ske genom massorganisationerna. När denna process startar kommer arbetarna att lära av bitter erfarenhet att reformismen inte har några svar. I ett sådant scenario kommer ett vakuum visas inom dessa organisationer som marxisterna måste vara beredda att fylla. Det kommer att vara i form av en marxistisk tendens som å ena sidan kan erbjuda ett verkligt och konkret revolutionärt alternativ vision till kapitalets rådande ordning och reformismens politik. Å andra sidan måste den slå rot inom arbetarklassens traditionella massorganisationer. För det tredje är det nödvändigt att revolutionär politik utgår från massorans konkreta behov och politiska mål, och på ett flexibelt sätt tar hänsyn till deras illusioner, ambitioner, traditioner och organisationsformer. Att skapa denna tendens är den centrala uppgiften för International Marxist Tendency (IMT) som kämpar i över 40 länder på planeten.

Translation: Avanti! (Sweden)