Kriget i Sydossetien - en socialistisk federation i Kaukasus är enda lösningen

Friday, 22 August 2008
Print
Swedish translation of War in South Ossetia – a Socialist Federation of the Caucasus is the only way out (August 15, 2008)

Efter månader och år av beskjutning och militär förberedelse från båda sidor utbröt krig i Sydossetien torsdag natt, den åttonde augusti, när Georgiens president Micheil Saakasjvili beordrade en invasion av den autonoma republiken och en kriminell bombning av dess huvudstad Tschinvali. Enligt ryska uppgifter, dödades uppemot 1600 civila och flera ryska fredsbevarande soldater som varit stationerade i den autonoma republiken. Tusentals flyktingar lämnade allt de hade och flydde till Nordossetien i Ryssland där de uppmanade landet att hjälpa dem.

 Det här var den ursäkt som Kreml behövde för att visa vem som bestämmer i regionen. Tillfället kunde inte vara mer fördelaktigt.  USA-imperialismen sitter fast i Irak och Afghanistan och saknar möjligheten att öppna en ny front i Kaukasus.

 Med tanke på hur snabbt den ryska armen reagerade (bara några timmar efter den georgiska attacken) är det klart att ryska strateger hade räknat med attacken och bara väntade på att ge en signal till de ryska styrkor som väntade vid gränsen.

 Trots att den georgiska armén använde sin fulla kapacitet kunde de inte ta kontroll över Sydossetiens huvudstad Tschinvali och blev tvungen att retirera. Den ryska motattacken krossade den georgiska armén och den ryska armén tog kontroll över Sydossetien på mindre än 48 timmar. På måndag hade ryska tanks och trupper gått in på georgiskt territorium och var på väg mot staden Gori (farligt nära huvudstaten Tbilisi), för att visa att de lätt kunde ta över landets strategiska center. Samtidigt bombade de centrala militära infrastrukturer och stängde av Georgiens tillgång till Abchazien, en andra autonom republik som Georgien har anspråk på, och hamnarna till Svarta havet.

 Motattacken innebar bombning och förstörelse av Goris centrum .  Ett dussintals civila och en holländsk kameraman dödades. Liknande scener kunde ses i Sydossetien, där tusentals georgiska civila flydde sina hem, rädda för den ryska motattacken.

Imperialistisk inblandning orsakade kriget

 Oavsett vad den ryska och den georgiska regeringen hävdar har kriget ingen progressiv roll. Den nuvarande mardrömmen av krig och nationalism i Kaukasus är orsakat av imperialistisk inblandning. Men det är också ett resultat av den nationella chauvinismen hos den forna Sovjetbyråkratin, som var genomrutten med storrysk chauvinism, och som orsakade en motreaktion av antirysk regional och nationell chauvinism. Det var en faktor som bidrog till Sovjetunionens sammanbrott och liksom i fallet med det forna Jugoslavien, ledde fram till ett blodigt inbördeskrig i många forna republiker. Dessa konflikter fortsätter att vara oläkta sår som inte har fått en lösning och kan explodera när som helst. 

 Den nordamerikanska och ryska imperialismen utnyttjar dessa konflikter i sin egen kamp om makt och strategiska intressen, där den USA-imperialismen har byggt upp Georgien som ett motstånd mot Ryssland i södra Kaukasus. Ryssland i sin tur använder Sydossetien och Abchazien som brickor i sitt spel för inflytande, vilket är kopplat till Georgiens strategiska betydelse.   Där finns pipelines som för Kaspisk olja till väst och i framtiden möjligen naturgas.

 Alan Woods förklarade tydligt den här processen i sin artikel "Georgiens 'fredliga revolution' förbereder nya konflikter", som publicerades av In Defence of Marxism i november 2003, skriven efter Saakasjvili fick makten i landet:

"Georgiens president Sjevardnadzes avgång innebär att en radikal USA-vänlig opposition har kommit till makten i Tbilisi. Det är en del av Washingtons ökade inflytande i Kaukasus, som kommer att skicka varningssignaler till Kreml. Ryssarna kommer inte att sitta still och se på hur ytterligare ett land längs dess södra gräns stödjer USA-imperialismen."

"Dessa händelser kommer utan tvivel att leda till större konflikter och upplösning i Georgien. Ryssarna kommer att sätta press på Georgien. De så kallade självständiga regionerna och politiska ledare som är allierade med Moskva kommer att hamna i konflikt med den nya ledningen i huvudstaden. Ingen sida har stöd av en majoritet, så vi kommer troligen få se hur kaos och våld fortsätter att råda, vilket kommer att leda till uppror, krig, död och olycka för den vackra men olyckliga regionen.  Detta kommer att sabotera USA:s planer på att använda Georgien som ett land att föra olja från Kaspiska havet västerut.

 "Nino Burdzjanadze gav sitt första tv-tal efter Eduard Sjevardnadzes avgång: 'Vi har lyckats genomleva den största krisen i Georgiens moderna historia utan att en droppe blod har gått förlorad,´  sa fru Burdzjanadze. Det var för tidigt att säga. Imperialismens intriger kommer att leda till att mycket blod kommer att flyta innan krisen löses på ett eller annat sätt. De nya ledarna ser redan med nervösa blickar på Ryssland. Hon förklarade att tiden av olydnad är över, Georgien måste stärka sina band med sina grannar och "den stora ryska staten". Men vackra ord kommer inte att imponera på Kreml. Ryssland kommer noggrant följa den nya regeringens politik och agerande och kommer att vara beredd att pressa den. Resultatet kommer att bli nya krig, kaos och fasa utan slut."

Vidare:

 "Washington och Moskva behandlar de små svaga uppdelade kaukasiska staterna som brickor i ett spel. Om USA agerar kontrar Ryssland och resultatet blir ett krig, ett lönnmord, en explosion, en militärkupp eller en "fredlig revolution". Vi väntar nu på nästa drag i spelet. Vi vet inte när eller var Moskva kommer att reagera, men en sak är säker: förlorarna kommer att vara de vanliga människorna, de fattiga, de försvarslösa." 

Under imperialismen är små nationer som Georgien eller Ossetien för små för att spela en självständig roll. Nationellt oberoende under kapitalismen innebär inte frihet utan mer militarism och förtryck, allt sker i stormakternas intressen som är riktade mot varandra.

Varför attackerade Georgien?

 Georgiens härskande elit chansade när de attackerade Sydossetien, ett risktagande som misslyckades.  Saakasjvili klarade sig knappt från att bli avsatt förra december då en massiv rörelse uppstod mot korruption. Han anklagade rörelsen för att vara en rysk konspiration och förklarade att landet var satt i undantagstillstånd samtidigt som han beordrade fram nyval i januari, val som han vann. I april slöt president Putin ett avtal som innebar att Abchazien och Sydossetien har en speciell relation till den ryska federationen. Det draget tvingade Saakasjvili att agera. Georgiens president kunde inte sitta och se på hur Ryssland ingrep i Kaukasien mitt framför hans ögon. 

 Saakasjvilis regering hoppades att Georgien skulle kunna tvinga Sydossetien till underkastelse, utan att permanent ockupera regionen, vilket skulle vara omöjligt.  Detta i ett försök att samla det georgiska folket runt sin nationalistiska politik. Den hoppades att trots alla protester skulle Ryssland acceptera att förödmjukas, som de gjorde i relation till Kosova eller Natos expansion i Baltikum. Att det inte skulle våga ge sig in i en militär konflikt med en nära allierad till USA-imperialismen. Trots allt, kanske de tänkte - det är vad Ryssland har gjort de senaste åren när deras intressen har kolliderat med USA! 

 Men det finns något mer att tillägga. Det är svårt att tro att Saakasjvili genomförde attacken utan USA:s stöd. Den georgiska regeringen är beroende av USA:s stöd och bistånd och USA:s strateger måste ha stött Saakasjvilis risktagande: vilket var ett allvarligt misstag från deras sida. Nu har de förlorat och de har bara två möjligheter:  antingen erkänner de sitt misstag, att de inte räknat med hur maktförhållandena mellan USA och Ryssland har ändrats, eller så låtsas de att den georgiska regeringen har lurat dem. Men även om vi skulle tro att georgierna agera på eget initiativ hur skulle Saakasjvili kunna dölja de militära förberedelserna? Ska vi tro att den ryska underrättelsetjänsten är bättre informerad än de hundratals amerikanska rådgivare och diplomater som finns i Tbilisi? I båda fallen har USA-imperialismen tappat i trovärdighet.

Den ryska imperialismen är stärkt

 Men Ryssland är inte samma land som det var för tio år sen. Det har återhämtat sig från sin tidigare svaghet både ekonomiskt och militärt,  och har under de senaste åren försökt hitta ett sätt att bryta upp USA-imperialismens försökt att omringa landet.

 Under de senaste 15 åren har US- imperialismen lyckats med att utnyttja Rysslands kris för att etablera starka band och allianser med de forna Sovjetallierade eller de republiker som brutit sig loss i Centrala Asien, Kaukasus, Östeuropa och Baltikum. Natos expansion till Polen, Ungern och Tjeckien 1998 och 2004, tillsammans med den andra expansion som innebar att den fick inflytande i de övriga forna sovjetiska satelliterna i Centraleuropa och de tre baltiska staterna sågs med rätta som ett strategiskt hot mot Rysslands militära elit, och övertygade Kreml om att de måste ta vara på varje tillfälle att förändra styrkebalansen.

 Den förändrade inställningen och Rysslands ökade ekonomiska styrka kunde ses under förra året, då Ryssland beslöt att strypa försörjningen av gas till Ukraina och Tjeckien. Ryssland har dock inte tidigare använt sin militära stryka. Vad hände? En geopolitisk expert på Stratfor kommenterade:

  "Ryssarna har genomgått en kraftig förändring parallellt med en förändrad styrkebalans i regionen. De välkomnade möjligheten att demonstrera sin nya styrka, att kunna invadera Georgien utan att USA eller Europa kan reagera. De såg inte invasionen som ett risktagande. Militärt fanns inget riktigt motstånd. Ekonomiskt  är de en exportör av energi, något som européerna behöver mer än ryssarna behöver kunder. Politiskt behöver amerikanerna ryssarna mer än Ryssland behöver amerikanerna. Moskvas beräkning var att det här var rätt tillfälle att slå till. Ryssarna har förberett detta i månader och när de fick chansen tog de den."

 Georgien råkade vara den svagaste kedjan i USA-imperialismens nätverk av allianser i regionen och det bästa sättet för Ryssland att visa (framförallt sina grannländer) att USA-imperialismen inte kan leverera vad de lovar.  Det vill säga de  kan inte skydda de forna Sovjetsatelliterna från sin mäktiga granne. Som Stratfors chef George Friedman säger:

 "Ryssarna visste att USA skulle fördöma deras attack. Detta är till Rysslands fördel. Desto mer högljudda USA:s ledare är, desto tydligare blir kontrasten till deras oförmåga att agera och ryssarna kan visa sin poäng - att amerikanska garantier enbart är tomt prat."

USA-imperialismen har drabbats av en bitter överraskning

 Kriget i Georgien har tvingat fram ett erkännande av verkligheten: Ryssland är numera en regional imperialistisk makt stark nog att återta sitt inflytande från USA. Den arroganta kommentaren "De är ingen stormakt, de är Saudiarabien med träd", som har en betydelse eftersom det kommer från en erfaren amerikansk diplomat (före detta ambassadör i FN),  i en intervju för BBC visar hur USA-imperialisterna är överraskade av utvecklingen.

 USA:s president George W Bush är inte värdens smartaste man, men när det gäller Georgien  har han tvingats av mer intelligenta rådgivare att inta en försonlig hållning. Trots en retorik om att Ryssland skulle uteslutas från den moderna världen av civiliserade länder om de inte ändrade inställning,  kunde han inte ge någon order som innebär ett agerande,  förutom att man lovade bistånd,  som skulle levereras av amerikanska trupper som är stationerade i Georgien.

 Den 12 augusti besökte Frankrikes president Sarkozy, både Moskva och Tbilisi för att försöka sluta ett avtal. Men det vi har sagt om USA gäller ännu mer för EU: det är inte mycket de kan göra när Ryssland har militär kontroll. Ett avtal kan bara slutas om det innebär att det sker på Rysslands villkor.

Ett chauvinistiskt gift

 I Ryssland  har den härskande eliten använt  tidningar och TV i en patriotisk hysteri. Sydossetien lidande har använts för att manipulera det folkliga missnöjet med Georgiens attack, syftet är att stödja motattacken, krigspropagandan kopplas till det stora missnöje med USA-imperialismen som finns hos den ryska arbetarklassen. Fackföreningarna och ledarna för Kommunistpartiet har kapitulerat till Kreml på samma sätt som de inte utmanar dem i fredstid. Istället för att stå för arbetarklassens intressen för de in borgerliga uppfattningar i arbetarrörelsen och den kommunistiska rörelsen. Detta är extra tydligt när det gäller inställningen till krig. I brist på alternativ kommer det leda till att Putin får ökat stöd.

 Men militarismen är en förbannelse för det ryska folket. Attacken på Georgien är ett tecken på att Kremls imperialistiska ambitioner och oligarkernas girighet kan leda till nya äventyr. Det finns en stor rysk befolkning som bor på Krimhalvön, Baltikum och i Kazakstan. Var kommer försvaret av ryska medborgare utanför Rysslands gränser att sluta? Den ekonomiska situationen i Ryssland är osäker. Regeringen och kapitalisterna förbereder en ny våg av nedskärningar av levnadsstandarden, framförallt för arbetare,  och attacker mot fackföreningsmedlemmarnas  rättigheter. Den ryska borgarklassen sprider chauvinistiskt gift för att den ryska arbetarklassen och vanliga människor ska acceptera att militärens intressen kommer före dem själva. De behandlas som andra rangens medborgare.

 I Georgien, där det redan finns tusentals flyktingar från det första kriget i Sydossetien 1992-4,  finns en ilska över nederlaget i Sydossetien. I tisdags samlades 150 000 i Tbilisi för att uttrycka sitt stöd för Saakasjvili, i en stämning av nationell samling, inspirerade av hatet mot den ryska invasionen. Trots det är Saakasjvilis framtid osäker. Hans politik, som innebär att basera sig på stöd från väst för att hindra Ryssland,  har misslyckats. Många av dem som demonstrerade var arga över att USA-imperialismen inte ingriper för att hjälpa dem.

Propagandakriget - exemplet Kosova och NATO

 Rysslands regering hävdade att de ingrep i Sydossetien av humanitära skäl. Kreml använder samma logik som NATO gjorde när de bombade det forna Jugoslavien. Men som Natos strateger säger, Ryssland var emot Natos krig på Balkanhalvön - om NATO hade fel när det gällde Kosova varför har Ryssland rätt att agera likadant i Sydossetien?  Rysslands argument väger tyngre än de lögner NATO använde sig av 1999. Över 90 % av Sydossetiens befolkning är ryska medborgare och det var Rysslands egna fredsbevarande styrkor som attackerades. Något motsvarande kunde NATO inte hävda. Den ryska regeringen kan därför hävda att den agerade korrekt när den försvarade Sydossetien mot Georgiens anfall.

 Två slutsatser kan dras. För det första, Georgiens nederlag är ett nederlag för NATO och USA-imperialismen, som försvagar NATO i Kaukasus. För det andra, för arbetarna och folket i Georgien, vilket inkluderar flyktingarna från Sydossetien och Abchazien i de tidigare striderna, kan de inte förlita sig på att imperialismen ska försvara deras rättigheter. De har använts i stormakternas spel om inflytande. Det enda alternativet är klasskamp som börjar med en kamp mot oligarkerna i Ryssland och Georgien.

Frågan om försvar av Sydossetien

 Dödandet av vanliga civila i Sydossetien är en kriminell och fullständigt reaktionär handling. Men det legitimerar inte att man dödar civila i Georgien. Det kommer istället att leda till fortsatta etniska motsättningar.

 Att både sidor förberett för krig visar att båda följer sin egna reaktionära agenda. Den 17:e juli höll 8000 ryska trupper och 700 pansarfordon en militär övning under namnet "Kavkaz 2008". Övningen gick ut på att förbereda sig för att bekämpa terrorister i Sydossetien och Abchazien samt att förbereda för att evakuera flyktingar. Dagen innan deltog 600 georgiska soldater i en gemensam övning med 1000 amerikanska soldater med namnet "Rapid reaction 2008".

Sanningen är att för Kreml är sydosseternas rättigheter en andrahandsfråga.

 Att de ryska trupperna gick längre än till Sydossetien och Abchazien visar att de ryska makthavarna inte var där för att försvara det ossetiska folket som de hävdade, utan de vill slå ett slag mot Georgien, i ett försök att underminera landet som en självständig nation. Syftet var att tvinga fram en ny regering i huvudstaden.

 Fred i Kaukasus kan inte uppnås av arméerna i regionen. Putin har förklarat att Sydossetien inte kommer att återintegreras i Georgien. Det är också klart att Sydossetien är för litet för att vara en självständig stat, och att förklara nationell självständighet skulle vara ett steg på väg mot att regionen integreras i den ryska federationen.

 Imperialism och kapitalism är en del av problemet, inte en del av lösningen. Den nationella frågan kan inte lösas under kapitalismen. Skälet är inte enbart ideologiskt utan även materiellt. Lenin förklarade att den nationella frågan är en fråga om bröd. Den enda vägen att lösa den är genom att utveckla produktivkrafterna. Det kan bara göras genoms att frigöra de förtryckta nationerna från imperialistisk inblandning och genom att expropriera de imperialistiska företagen och den lokala oligarkins tillgångar samt genom en harmonisk planering av produktivkrafterna under arbetarklassens demokratiska kontroll och styre.

 Hur kan frågan om flyktingars rätt till att återvända lösas under kapitalismen? Under kapitalismen skulle det innebära ökad konkurrens och minskad tillgång till resurser, jobb, bostäder, medicin, utbildning och annan service. Det skulle öka motsättningar längs nationella och religiösa gränser. Självständighet för Sydossetien eller dess integration i den ryska federationen skulle innebära en etnisk resning av den georgiska minoritet som finns i regionen, det skulle leda till ökad förbittring bland georgierna,  och till mer instabilitet och krig.

Den nationella frågans komplexitet i Kaukasus

 Kaukasus har i tusentals år varit en mötesplats för olika folkslag, språk och religioner. Tanken att det går att fysiskt separera de olika folkslagen som en "lösning" på den nationella frågan är reaktionär galenskap.

 Ta exemplet med Nordossetien idag, liksom andra nationella republiker i Kaukasus. När Sovjetunionen föll samman så stred nordosseter som var ryska medborgare mot sina ingusjiska grannar, som också var ryska medborgare. Kriget var det tragiska resultatet av Stalins katastrofala politik för den nationella frågan. Hundratusentals ingusjier (liksom tjetjener) deporterades efter en order från Stalin på 40-talet. 

Stora delar av den jord som ingusjierna fick lämna har inte återlämnats till dem. Tusentals ingusjier lever fortfarande under primitiva förhållanden i vad som är flyktingläger. Förutsättningen för våldsamheter är ständigt närvarande vilket förklarar varför en grupp terrorister valde Beslan, en stad i Nordossetien, för en fruktansvärd terrorattack på en skola den 1 september 2004. De ville att osseterna skulle tro att terroristerna var ingusjier och att attacken skulle starta ett nytt inbördeskrig,  som kunde ha utbrutit 2004, och som kan bryta ut i framtiden. Samtidigt har osseterna som flyttade dit levt och arbetat på jorden i två eller tre generationer och de har ingenstans att ta vägen. Man måste ta hänsyn också till deras rättigheter. Det här är komplicerade och känsliga frågor.

Återvänd till Lenin!

 Ted Grant skrev i sin bok (1996)," Russia - From revolution to counterrevolution", hur Lenin och bolsjevikerna hanterade den nationella frågan.  Det är värt ett längre citat:

 "Tsarernas Ryssland var ett fängelse för de mindre nationaliteterna. Ett av skälen till framgången för bolsjevikernas revolution var dess inställning till den nationella frågan. Lenin insåg att det enda sättet en ny socialistisk federation kunde byggas var genom fullständig jämlikhet för de nationella minoriteterna som fanns i Ryssland. Det fick inte finnas någon dominans av en nation över en annan. En socialistisk republik kunde bara bildas på frivillig väg genom en frivillig union av nationaliteter. En konsekvens var att nationers rätt till självbestämmande skrevs in i partiets program och i den unga sovjetstatens grundlag, en rätt som innebar rätten att bilda en egen stat.

 "Lenin stod för folkens enighet i det forna tsarimperiet, men en frivillig enighet. Från början insisterade han på vikten av rätten till självbestämmande. Den  idén misstolkas ofta till att innebörden är att man uppmanar till separation, det är helt fel. Bolsjevikerna var inte för separation utan försvarade den största möjliga utvidgning av nationell självbestämmande och som en del av rätten till separation. Ingen kan tvinga ett folk att leva i en stat om en majoritet är emot det. Men rätten till självbestämmande innebär inte en uppmaning till separation,  på samma sätt som rätten till skilsmässa inte är en uppmaning till alla par att skilja sig, eller att rätten till abort innebär att alla gravida måste begå abort.

 Samtidigt är det viktigt att betona:

 "Rätten till självbestämmande var en viktig del av Lenins program, eftersom det visade de förtryckta arbetarna och bönderna (speciellt de senare) i Polen, Georgien, Lettland och Ukraina att de ryska arbetarna inte hade något intresse av att förtrycka dem,  och skulle försvara deras rätt att forma sitt eget öde. Men detta var bara den ena delen av Lenins program för den nationella frågan. Den andra delen var lika viktig - behovet av att upprätthålla alla arbetares förening över nationella, språkliga och religiösa gränser. När det gällde Bolsjevikpartiet var Lenin emot att dela upp partiet (liksom arbetarrörelsen generellt) enligt nationella gränser."

Lenin var emot alla former av storrysk chauvinism. "Jag förklarar krig intill döden mot storrysk chauvinism", skrev han till Kamenev, och såg frågan som så allvarlig att det ledde till hans slutgiltiga brott med Stalin,  när han själv var döende,  när ha såg hur skamligt Stalin och Dzerzjinskij hade behandlat de georgiska kommunisterna,  när de försökte tvinga på dem en federation. Som Ted Grant förklarade:

 "Efter revolutionen, hoppades Lenin att det skulle ske en frivillig och broderlig förening av folken i det forna tsarimperiet i form av en Sovjetfederation. Han krävde att alla nationaliteter skulle behandlas med stor känslighet. Varje uttryck av storrysk chauvinism skulle rensas bort. En tid efter oktober så försvann ordet "Ryssland" från alla officiella dokument. Det officiella namnet för Oktobers hemland var helt enkelt  'arbetarstaten'. "

 Lenins inställning är nyckeln för att komma bort från denna mardröm. Det gäller både i Kaukasus och i resten av det forna Sovjetunionen. 

För ett nytt Oktober

 Klasskampen i alla dessa länder, till exempel Ryssland,  är förgiftad av den nationella frågan. Ryska arbetare tjänar ingenting på ett krig mot Georgien,  förutom att Putin blir starkare och att det växer fram nynazistiska organisationer som ägnar sig åt våld mot arbetare och ungdomar från Kaukasus idag,  och mot ryska arbetare och deras organisationer i framtiden. Enbart marxisterna kan erbjuda ett program och ett perspektiv för att hela ärren från den nationella frågan, som är beroende av arbetarklassens kamp,  och skapandet av en socialistisk federation av stater i det forna Sovjetunionen och i övriga världen.

 Det socialistiska perspektivet kan verka avlägset och svårt. Men grunden har redan lagts i praktiken av oktoberrevolutionen. Det är en inspiration för kampen mot kapitalism, imperialism och nationalism idag. Det kapitalistiska alternativet vi har idag innebär en mardröm utan slut.

 Idag är den ryska arbetarklassens fiende dess nya kapitalistiska herrar. Det kan ses i det omfattande klasshat som finns mot kapitalisterna. Stämningen bland arbetare i andra forna Sovjetrepubliker är inte annorlunda, inklusive Georgien, där det finns stor polarisering i samhället och där man har oligarker som Kakha Bendukidze,  som har tjänat miljarder på metallindustrin  i Uralbergen under privatiseringarna,  och som blev minister i Saakasjvilis regering och står för det kända citatet:  "jag ska privatisera allt utom mitt samvete."

 Nyligen har det i Georgien varit en reaktion mot de georgiska oligarkerna, med massprotester i Tbilisi i slutet på förra året, protester som slogs ner brutalt av den georgiska staten. För tillfället är folket förvirrat, chockade av kriget och bittra mot Ryssland. Men klasskampen kommer att tränga igenom denna  hysteri. Saakasjvilis nationalistiska demagogi är ett uttryck för svaghet. Utan den skulle han inte ha en stabil bas. All borgerliga politiker och dess politik är innehållslösa. Arbetarna har inget annat val än att kämpa emot. 

 Faktum är att krigen som fördärvar vår planet inte enbart är uttryck för reaktion på olika konflikter. Det är ett tecken på ett system i kris i en global skala. Globalisering innebär inte bara imperialism som en ekonomisk och militärt faktum,  utan också en globalisering av kapitalismens kris och möjligheten för arbetarna att kämpa emot kapitalismen i varje land. Om Lenin skulletala till arbetarna idag skulle han starta med att förklara att kapitalismen är i en internationell kris, och konkret förklara perspektiven för världsrevolutionen,  som redan har startat i Latinamerika och som får stöd i Nordamerika, Europa och Mellanöstern.

 På samma sätt som  Lenin skulle förklarat att det finns två Amerika, ett Amerika för kapitalisterna och ett för arbetarna, skulle han förklara t att det finns två Ryssland. Ojämlikheten har aldrig varit så stor som nu. I Rublyokadistriktet nära Moskva finns den största koncentrationen i världen av miljardärer per kvadratkilometer, på samma sätt som den ryska duman har fler miljardärer än något annat parlament i världen. Dessa fantastiskt rika lever i ett annat land, med eget polisskydd.  De färdas som kungar med egen bevakning längs vägarna vilket leder till att vanlig trafik får flytta på sig. De har inte längre någon kontakt med vanliga ryssar, vars inkomster undergrävs av inflationen eller skärs ner av den girighet som kapitalisterna har. Detta  var vad som ledde fram till att gruvarbetarna i Severouralsk strejkade.

 Efter två årtionden av attacker har den ryska arbetarklassen börjat kämpa emot. Tillfälligt kan klasskampen skjutas upp av den hysteri som skapas runt Rysslands militära framgångar. Men Kremls utrikespolitik innebär inget progressivt för de ryska arbetarna, som inte har något annat val än att kämpa mot sina kapitalistiska herrar i såväl  inrikes-  som utrikespolitik.

 Det finns ingen annan väg för de ryska och georgiska arbetarna än att gå samman mot imperialistisk inblandning och mot deras egna utsugare. Den enda tradition som kan förena arbetare oavsett nationalitet, språk, hudfärg och religion är bolsjevismen och traditionen från Oktoberrevolutionen.

 Länge leve proletär solidaritet!

 För ett nytt Oktober!

 För en socialistisk federation av Kaukasus som en del av en världsfederation!

Source: Socialisten