Hur kommer socialismen se ut?

Med kapitalismens djupaste kris någonsin ställer sig miljontals människor frågan – vad är egentligen alternativet? I dag befinner vi oss i en av kapitalismens djupaste kriser någonsin. Medan 99 procent av befolkningen tvingas betala för krisen, växer den rikaste 1 procentens rikedomar allt snabbare. Enorma skandaler och korruption inom etablissemanget har fått miljontals människor att avskräckas från de traditionella partierna. Detta leder till ett djupt ifrågasättande av det kapitalistiska samhället. Många letar efter ett alternativ till det rådande systemet och fler och fler intresserar sig för revolutionär socialism.

[Source]

För många är det tydligt vad vi kämpar mot: korruption, kris och nedskärningar; men det kan vara svårare att uttrycka eller ens föreställa sig exakt vad vi kämpar för. Hur skulle ett nytt samhälle rent konkret kunna fungera? På vilket sätt skulle våra liv påverkas? Hur kommer socialismen att se ut?

Marxister har ingen spåkula. Vi kan inte förutsäga framtiden med absolut säkerhet, och därför kan vi inte säga exakt hur socialismen kommer att se ut. Gällande exempelvis familjen under socialismen, säger Engels att familjeförhållandenas karaktär under socialismen "kommer att fastställas efter att en ny generation har vuxit upp... när sådana människor dyker upp kommer de inte att ägna en tanke åt vad vi i dag tycker de borde göra. De kommer att etablera sin egen praxis och allmänna opinion och det är slutet på det." Samhället formas inte av tidigare generationers spekulationer, utan av de beslut och handlingar som vi tar i dag.

Trots detta är det ändå möjligt att dra vissa slutsatser om hur socialismen kommer att se ut, eftersom marxister är vetenskapliga socialister som tillämpar en materialistisk analys på historiens och samhällets utveckling. Med andra ord kan vi göra hypoteser om framtiden, baserat på bevis från nutiden och det förflutna. Detta är ingen exakt vetenskap. Precis som en läkare inte kan säga exakt när en patient kommer att dö eller en geolog inte kan ge datum och tid för nästa jordbävning eller vulkanutbrott så kan en marxist inte förutsäga exakt när en revolution kommer att bryta ut eller den specifika form som den kommer att ta. Men liksom man genom att titta på ett barn kan se ungefär hurdan han eller hon kan bli som vuxen, kan vi genom att titta på det kapitalistiska samhället se potentialen för hur ett framtida socialistiskt samhälle kommer att se ut.

Redan i dag kan vi se ett frö till socialism inom kapitalismen. Genom att undersöka de motsättningar och hinder som samhället påtvingas av kapitalismen – ett system för privat ägande och produktion för profit – kan vi se potentialen för ett framtida socialistiskt samhälle där dessa hinder avlägsnas, där produktionen i stället drivs på grundval av mänskliga behov.

En ekonomi utan profit

Ekonomisk utveckling är den materiella förutsättningen för att alla andra delar av samhället ska kunna utvecklas. Utan en tillräcklig utveckling av produktivkrafterna – av industrin, jordbruket, teknologin och tekniken – kommer ett samhälle inte att ha de nödvändiga materiella förutsättningar som krävs för att göra några framsteg inom vetenskapen, konsten, kulturen, filosofin och så vidare. Detta är den grundläggande principen för marxismens materialistiska historieuppfattning.

Kapitalismen är inte längre förmögen att utveckla denna mest grundläggande aspekt av samhället på grund av systemets inneboende motsättningar, som resulterar i kaos och ineffektivitet. Många miljarder dollar gick förlorade i kraschen 2008, som inte orsakades av enskilda individers girighet eller en viss politik, utan på grund av hur det kapitalistiska produktionssättet fungerar. Följden blev att utvecklingen av den ekonomiska produktionen stagnerade på global nivå. Detta har gjort att många länders ekonomiska utveckling har kastats tillbaka många år eller till och med årtionden – de ekonomiska investeringarna i Storbritannien är exempelvis 25 procent lägre i jämförelse med dess högsta nivå innan krisen och byggandet är fortfarande 10 procent lägre.

Kapitalismen är oförmögen att utveckla produktivkrafterna till sin fulla potential. Kapacitetsutnyttjandet av produktivkrafterna i de utvecklade länderna ligger för närvarande på 70–80 procent, även efter att många industrier har lagts ned och miljontals arbetstillfällen har gått förlorade. Över hela världen är det genomsnittliga kapacitetsutnyttjandet 70 procent. Det innebär att vi för närvarande skulle kunna öka den globala ekonomiska produktionen med nästan 50 procent, bara genom att använda den kapacitet som redan finns i ekonomin. Trots att det finns ett desperat behov av mat, bostäder, hälso- och sjukvård och andra grundläggande saker över hela världen, används inte denna reservkapacitet. Faktum är att många borgerliga ekonomer i dag talar om överkapacitet – det vill säga att ekonomin kan producera för mycket (ur marknadens synvinkel) och måste minskas ytterligare, vilket innebär nedlagda företag och uppsägningar.

Orsaken till denna motsägelse är profit. Under kapitalismen är samhällsekonomin enbart organiserad för produktion av varor som kan säljas med vinst. Om inte kapitalisterna kan göra vinst producerar de ingenting. Ägarna av produktionsmedlen vill hellre att deras företag står stilla än att de producerar men går med förlust, även om det finns ett desperat behov av de saker som skulle kunna produceras. Den kapitalistiska ekonomin styrs av vinst och inte av behov, och är därför mycket ineffektiv när det kommer till att tillfredsställa samhälleliga behov, i motsats till vad kapitalismens försvarare påstår. Vi får ofta höra att kapitalismen är det mest effektiva ekonomiska systemet – men om det stämde, varför står då fabriker och kontor tomma och övergivna trots att de skulle kunna producera ett överflöd av varor och tjänster som samhället behöver?

Om man tog bort profiten från ekvationen skulle det inte finnas några hinder för att använda alla produktionsmedel som står till vårt förfogande fullt ut. Denna idé om en ekonomi som inte drivs för vinst ger oss en första inblick i hur socialismen kommer att se ut.

Kapitalismen = fattigdom bland överflöd

Enligt de officiella siffrorna är 200 miljoner människor arbetslösa i världen; men i själva verket är antalet arbetslösa och undersysselsatta närmare en miljard. Detta beror inte på att dessa människor inte skulle kunna arbeta, och inte heller på att det skulle saknas arbete som behöver göras, utan beror helt enkelt på att det inte är lönsamt att anställa dem.

Samtidigt visar siffror för Storbritannien från 2012 att 24 procent hade två jobb, varav 90 procent behövde ett andra jobb eftersom intäkterna från bara ett inte räckte till. År 2012 ökade antalet personer som letade efter ett andra jobb på webbplatser för rekrytering med 37,4 procent. Med tanke på inflationen och de stagnerande och låga lönerna kommer denna trend att fortsätta i framtiden. Det är en skriande motsättning i kapitalismen att vissa människor tvingas att ha två jobb medan miljoner förblir arbetslösa – en absurditet som beror på profitjakten.

Utan det hinder som profiten utgör skulle en miljard arbetslösa och undersysselsatta människor kunna få ett produktivt jobb. Ingen skulle behöva ha mer än ett jobb för att överleva. På grundval av detta skulle produktivkrafterna utvecklas genom ett enormt inflöde av mänsklig arbetskraft och världens ekonomiska produktion skulle därigenom öka dramatiskt.

Det finns många andra liknande och absurda motsättningar i kapitalismen. Det finns 6500 hemlösa på Londons gator, en ökning med 77 procent sedan 2010, medan 38 500 familjer och enskilda över hela landet är placerade på vandrarhem. Men samtidigt finns det enligt regeringen 610 000 tomma bostäder i England. Hur kan det komma sig att en växande epidemi av hemlöshet finns sida vid sida med ett växande antal tomma fastigheter? Fastigheternas ägare kommer bara att sälja eller hyra ut dem till personer som har råd att betala, oavsett om de behöver någonstans att bo. För kapitalisterna är det en fråga om vinst, inte behov.

Det förfärliga mänskliga slöseri som orsakas av detta förvärras av det materiella slöseriet som platser likt Bishop's Avenue i London, den näst dyraste gatan i hela Storbritannien, där en tredjedel av byggnaderna står tomma och vissa förfallit efter att varit obebodda i 25 år. Dessa fastigheter ägs som investeringar i vinstsyfte, inte som hem för människor att bo i. Här finns egendom till ett värde av 350 miljoner pund som har blivit till en ödemark – resultatet av en ekonomi som bygger på vinst.

En sådan ekonomi står också i vägen för den tekniska utvecklingen och användandet av maskiner. Maskiner köper inte varor, så om borgerligheten ska kunna hitta en marknad för sina varor måste de anställa ett visst antal personer som arbetare. Under kapitalismen leder införandet av maskiner och teknik till att arbetskraft ersätts, vilket resulterar i massiv (teknologisk) arbetslöshet för somliga och intensivt överarbete för de som blir kvar. Men om inte vinstintresset stod i vägen skulle maskiner kunna byggas för att göra de farliga och smutsiga jobb som ingen annan vill göra. Med automatisering skulle många fler ges tid att engagera sig i andra ekonomiskt produktiva aktiviteter, och arbetsdagen kunna förkortas och därigenom ge möjlighet till en verklig fritid. Arbetslöshetens påtvingade sysslolöshet (eller undersysselsättning) som vi ser under kapitalismen skulle ersättas av frivillig fritid.

Vinstintresset står i vägen för både distribution och produktion under kapitalismen. De ökända "bergen" och "sjöarna" av överbliven mat som producerats i EU nådde 13 476 812 ton spannmål, ris, socker och mjölkprodukter och 3 529 002 hektoliter alkohol/vin under 2007. Medan detta överskott staplas på hög och EU:s gemensamma jordbrukspolitik används till att betala bönder för att inte producera mat, dör varje år sex miljoner barn på grund av undernäring. Det finns ingen logisk anledning till att bördig jord i vissa länder inte skulle kunna användas för att producera mat till människor som lever under svårare förhållanden. Den enda anledningen till att det inte görs är att det inte är lönsamt att göra det, och på grund av det enorma hinder som nationalstaten utgör förhindras en verkligt internationalistisk lösning från att genomföras. Under kapitalismen slösas maten hellre bort än att man ger den till de som behöver den mest.

En planerad ekonomi

Vi får ofta höra att konkurrens är hemligheten bakom kapitalismens effektivitet; men konkurrensen leder i själva verket till mer slöseri. Det finns till exempel betydande dubbelarbete i företag som utför liknande funktioner, vilket innebär att tid och pengar investeras två gånger i samma sak. Ta livsmedelsbutiker som ett exempel: om matdistribution utfördes av en organisation så skulle stordriftsfördelar göra processen billigare och centraliserad planering skulle göra det effektivare.

Konkurrensen tvingar också företagen att skapa behov för sina produkter genom reklam, där kostnaderna överförs till konsumenten. Affärshemligheter och immateriella rättigheter (patent och upphovsrätt) innebär att de bästa idéerna och innovationerna inte utvecklas till fullo och leder till kostsamma rättsprocesser, som de ökända rättsliga tvisterna mellan Apple och Samsung, vilka pressar upp priserna för vanliga människor. I stället för att världens bästa och skarpaste hjärnor samarbetar för att producera de saker som samhället behöver, delas forskare, ingenjörer och designers upp i olika företag och konkurrerar med varandra, vilket resulterar i helt onödigt dubbelarbete och slöseri på resurser.

I vilket fall som helst är verklig konkurrens i imperialismens era, det vill säga kapitalismens högsta stadium, något av en myt. Under 2012 uppdagades att Barclays, UBS, Citibank, RBS, DB och JP Morgan hade manipulerat räntenivåer för att göra större vinster. Under de senaste åren har det avslöjats att British Airways och Virgin Atlantic i flygbranschen; Grolsch, Bayern och Heineken i bryggeribranschen; samt Sainsbury, Asda och andra livsmedelsföretag – har ingått hemliga uppgörelser för att driva upp priserna och säkra större vinster. Anledningen till allt detta är att företagen har insett att det är effektivare att planera ekonomin än att lämna saker till den anarki som råder på den fria marknaden.

Att det existerar enorma multinationella monopol i alla branscher, som innebär att endast en handfull företag dominerar marknaden, visar att konkurrensen vänds till sin motsats – just på grund av den större produktivitet och effektivitet som kan uppnås genom att producera så storskaligt. Inom varje företag finns det omfattande planering, samordning och samarbete, allt för att öka effektiviteten och därmed göra större vinst. Mellan företagen fortsätter den anarkiska konkurrensen och marknadens osynliga hand, vilket leder till en enorm ineffektivitet och slöseri i samhället.

I boken Multinational Corporate Strategy: Planning for World Markets tar James C. Leontiades exempelvis upp elektronikföretaget Texas Instruments – en multinationell organisation som planerar all sin verksamhet från huvudkontoret i Dallas. Omfattningen på den centraliserade styrningen av detta mutinationella företag antyds av de strategier som bestäms på huvudkontoret. Dessa innefattar:

  • En regional och global analys av konkurrensen.
  • En uppsättning produktdesigner som standardiseras runt om i världen.
  • Forskning och utveckling som är centraliserad och samordnad för att undvika kostsamt dubbelarbete.
  • Produktion rationaliseras globalt för att maximalt utnyttja volymrelaterade effektiviteter på internationell nivå.
  • Global prissättning.

Här ser vi fröet av ett nytt samhälle i det gamla. Ett socialistiskt samhälle skulle ta vara på de möjligheter som kommer av att planera ekonomin; men skulle naturligtvis kunna planera för de mångas behov, i stället för några fås vinster. Detta är grundvalen för ett samhälle präglat av överflöd; där produktionens krafter och investeringar är rationellt och demokratiskt planerade i majoritetens intresse. Det första steget i denna riktning kommer att vara exproprieringen av ekonomins styrande organ – det vill säga att jorden, bankerna, tekniken, infrastrukturen och de största företagen ställs under arbetarklassens demokratiska kontroll som en del av en planerad ekonomi.

Resultatet av en planerad ekonomi kan ses i Rysslands enastående förvandling under de femtio år som följde revolutionen 1917 – trots den enorma broms som den stalinistiska byråkratin utgjorde. Under denna period gick landet från att vara mer ekonomiskt underutvecklat än dagens Bangladesh till att vara den näst starkaste nationen på jorden. Industriproduktionen ökade 52 gånger om, jämfört med sex gånger i USA och två gånger i Storbritannien. Arbetskraftens produktivitet ökade med 1310 procent, mot 332 procent i USA och 73 procent i Storbritannien. Medellivslängden i Ryssland fördubblades och barnadödligheten minskades nio gånger om. Landet hade fler läkare per 100 000 människor än vare sig Italien, Österrike, Västtyskland, USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna eller Sverige. Om detta uppnåddes i 1900-talets Ryssland, som var ett underutvecklat, nästintill feodalt land redan innan det förstördes av två världskrig, ett inbördeskrig, samt en stalinistisk byråkrati; föreställ dig vad en demokratiskt planerad ekonomi i Sverige och resten av den ekonomiskt utvecklade världen kan uppnå under 2000-talet.

Ett annat bra exempel på fördelarna med en planerad ekonomi är Kuba, även om arbetardemokratin där också är begränsad. Enligt FN:s Human Development Report 2005 är den förväntade livslängden på Kuba i dag 77,7 år – lika hög som i USA (77,9), och mycket högre än både närliggande Haiti (59,5) och det högt industrialiserade Brasilien (71,7). När den kubanska revolutionen ägde rum var medellivslängden bara 62 år. Läskunnigheten bland vuxna i Kuba är 99,8 procent, medan den i Brasilien bara är knappt 88,6 procent. Enligt samma FN-rapport har Kuba det fjärde högsta HDI-indexet i hela Latinamerika.*

På Kuba i dag är spädbarnsdödligheten bara 5,93 per tusen levande födda, jämfört med revolutionsåret 1959 då den var 78,8. Dessa siffror bör inte komma som någon överraskning med tanke på att Kuba enligt Världsbanken har näst flest antal läkare per tusen invånare i världen (5,91), medan USA endast har 2,3, Brasilien 2,06, Chile 1,09, Costa Rica 1,32 och Haiti knappt 0,25.

När Castros revolution ägde rum år 1959 var Kuba ett underutvecklat land som utnyttjades av amerikanska kapitalisterna som en lekplats och en monokulturell sockerproducent. Framstegen som skett sedan dess har endast varit möjliga på grund av den planerade ekonomin och friheten från imperialistisk dominans.

Arbete, löner och pengar

En sådan planering kombinerad med förnuftig arbetsfördelning mellan alla som kan arbeta – i stället för hur det är idag, där några har två eller tre jobb medan andra är arbetslösa – skulle innebära en arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Den ockuperade Flasko-fabriken i Brasilien är ett bevis på detta. När fabriken först ockuperades år 2003 började arbetet planeras demokratiskt, och därefter har arbetstiden minskat från 40 timmar i veckan till 30 timmar, utan en minskning i vare sig löner eller produktivitet.

Med den teknologiska utvecklingen och arbetets automatisering kan arbetstiden förkortas ytterligare. Till exempel arbetade 70 till 80 procent av USA:s befolkning år 1870 inom jordbruket, medan det i dag bara är 2 procent. Men trots minskningen av anställda inom jordbruket har produktiviteten inom sektorn ökat enormt. Den genomsnittliga mängden mjölk som produceras per ko ökade till exempel från 2410 kg till 8256 kg per år (+242 procent); den genomsnittliga avkastningen från majsodling steg från 1374 liter till 5392 liter per tunnland (+ 292 procent); och en jordbrukare år 2000 producerade i genomsnitt 12 gånger så mycket som 1950. Denna produktivitetsutveckling berodde till stor del på mekanisering, utveckling av nya gödningsmedel och andra tekniska framsteg. En vidareutveckling av detta slag inom andra sektorer kan uppnå samma resultat när det gäller att minska arbetsdagens längd. På grundval av detta skulle arbetskraven på varje person efterhand kunna utarbetas på livstid, i stället för dagligen, vecko- eller månadsvis.

Vi marxister får ofta frågan om vad som kommer att motivera folk till att arbeta i ett socialistiskt samhälle. Under kapitalismen tar incitamenten bara formen av att tvinga människor till arbete för att tjäna pengar så att de kan därmed leva sina liv. Det är därför folk kräver sin rätt till ett arbete – för att kunna överleva. Socialismen handlar däremot om friheten från arbetet. Incitamentet för att arbeta under socialismen kommer att vara att vi arbetar för att bygga ett samhälle som befriar oss från arbetets nödvändighet. Denna frihet skulle kunna förvärvas genom samhällets gemensamma ansträngningar för att utveckla ekonomin och produktivkrafterna till den punkt att mycket lite mänskligt arbete skulle krävas för att hålla igång dem, vilket skulle göra oss fria att leva våra liv så som vi vill.

Kapitalister har en väldigt snäv och felaktig uppfattning om vad som motiverar människor till att göra saker – de ser allt som en fråga om pengar, trots att det finns massvis med saker som alla gör (hobbyer med mera) av det enkla faktum att vi gillar att göra dem; saker som utvecklar oss som människor, ger oss en känsla av mening samt hjälper oss att bygga relationer till varandra.

Faktum är att några kapitalister är medvetna om detta. En professor på Harvard Business School vid namn Teresa Amabile har skrivit boken The Progress Principle som hävdar att det är känslan av att göra framsteg och röra sig framåt, både professionellt och personligt, som verkligen motiverar människor på jobbet. Enligt Alfie Kohn, socialvetare vid Harvard Business Review, syftar kapitalistisk ledarjargong till fyra saker som motiverar eller ger människor incitament till att arbeta hårt: personlig tillväxt, bekräftelse, ansvar och utmanande arbete – belöning i form av pengar är iögonfallande frånvarande från denna lista. Det är dessa former av incitament som socialismen skulle lyfta fram snarare än den ekonomiska vinsten.

I stället för att göra oss likgiltiga till vårt arbete kommer socialismen att ge oss en verklig del i ekonomin och samhället genom att ge oss kollektivt ägande över det. Arbetet i sig kommer därför att vara mer meningsfullt och till uppenbar fördel för oss själva och de runtomkring oss, i stället för att gynna några knösar i ett avlägset styrelserum. Ordföranden för en av Venezuelas ockuperade fabriker vittnade om detta när han berättade att arbetarna i hans fabrik aktivt försöker förbättra produktionsprocessen, eftersom de vet att deras idéer kan förbättra människors liv.

Om pengar spelar en så liten roll i att motivera människor under socialismen, betyder det väl att lönerna kommer att avskaffas? Svaret på detta är nej – inte omedelbart; dock innebär det att lönerna gradvis kan komma att försvinna allt eftersom ekonomin utvecklas. Arbetare kommer inledningsvis fortfarande att betalas i pengar (vars värde i sin tur är kopplat till den reella ekonomin) – det är inget som kan avskaffas över en natt. Faktum är att löneskillnader förmodligen kommer att finnas kvar i en socialistisk övergångsperiod då medvetenheten och produktionskrafterna förändras och utvecklas. Så var fallet i Ryssland strax efter 1917, där bolsjevikerna tillät löneskillnader där det var nödvändigt, men begränsade de strikt till ett förhållande på 1 till 4.

Allt eftersom kan dock lönen ersättas av kuponger, som i sin tur kan ersättas av ingenting alls, eftersom människor då skulle kunna ta allt de behöver. Ju närmare samhället kommer till ett tillstånd av överflöd, desto mindre behövs löner för att ransonera konsumtionen, eftersom det skulle finnas tillräckligt av allt för alla.

Så som det är med löner, är det med pengar mer allmänt. Trotskij förklarade behovet av en oreglerad valuta och en penningmängd kopplad till den verkliga produktionsnivån i ekonomin, även under socialismen. Många syften med pengar under kapitalismen skulle uppenbarligen förändras eller försvinna – behovet av penninglön är ett exempel – men pengar kan fortfarande fungera som en indikator på hälsan i en planerad ekonomi.

Under kapitalismen fungerar pengaflödet och användningen av prissignaler för att ange var det finns brist eller överflöd inom ekonomin. När till exempel efterfrågan överstiger utbudet stiger priserna på varor över deras faktiska värden och genererar extraprofiter för kapitalister i den sektorn. Detta uppmuntrar kapitalister på annat håll att investera sina pengar i dessa sektorer och därigenom ökar de utbudet tills det är i jämvikt med efterfrågan. Under socialismens tidiga stadier kommer pengarnas och prissignalerna fortfarande att behövas; men i stället skulle de viktigaste ekonomiska organen – bankerna och storföretagen – stå under arbetarstatens kontroll, så att den kan rikta investeringar för att lösa eventuella brister. Prissignaler kommer därför att vara en indikator på utbud och efterfrågan på varor i olika regioner och sektorer, och inflationstakten kommer att försvaga eventuella ekonomiska problem. Penningflödet kommer att vara ett mått på hur mycket handeln under den planerade ekonomin växer.

I takt med att mer och mer av ekonomin hamnar under en gemensam och demokratisk produktionsplan, kommer produktionen och utbytet av varor gradvis att minska och pengarna som helhet att försvinna, eftersom dessa funktioner för att mäta hälsan hos en ekonomi kommer att ersättas av en administrativ i stället för en ekonomisk kontroll.

Staten och demokratin

Precis som pengar till sist kommer att försvinna under socialismen, kommer staten också att göra det. En verkligt proletär stat kommer redan vid sin första handling att påbörja processen att förstöra sig själv. Detta beror på att produktionsmedlens expropriering och deras administration under demokratisk arbetskontroll som en del av en planerad ekonomi, kommer att börja sudda ut klasskillnader, som grundar sig i att vissa äger egendom och andra inte gör det. Ett samhälle där alla äger och brukar produktionsmedlen är ett samhälle utan klasser; det är ett samhälle som inte längre behöver en statlig apparat av väpnade grupper av människor som används av den exploaterande klassen för att hålla de exploaterade under kontroll.

Före klassamhällets uppkomst för omkring 12 000 år sedan, när den neolitiska revolutionen ägde rum, organiserades samhället enligt urkommunistiska principer. Klasser fanns inte, eftersom produktivkrafterna inte var i stånd att producera mer än vad som krävdes för livsuppehället. Därmed var en besittande klass bredvid en egendomslös klass en ekonomisk omöjlighet. Engels, som baserar sig på antropologens Lewis Henry Morgans arbete, beskriver hur dessa urkommunistiska samhällen fungerade. Han gör ett centralt påpekande i undersökningen av en irokesisk gens:

"sachems [ledarens] makt inom gensen var av faderlig, rent moralisk natur. Tvångsmedel hade han inte. ... [Gensen] avsätter efter gottfinnande sachem och krigshövdingen. ... Gentilkamraterna var skyldiga att lämna varandra hjälp, skydd och framför allt bistånd då det gällde att hämnas för kränkning som främlingar tillfogat. ... Gensen har ett råd, alla vuxna manliga och kvinnliga gentilmedlemmars demokratiska församling, alla med lika rösträtt." (Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung)

Detta är en beskrivning av ett samhälle utan statliga strukturer såsom polis, armé, domstolar, fängelser eller ett politiskt etablissemang som urskiljer sig från och står över samhället. Eftersom produktivkrafterna ägdes och brukades gemensamt av stammen (av ren nödvändighet för att överleva) hade alla samma ekonomiska intressen, vilket innebar att det inte krävdes något statligt tvångsmedel för att verkställa en klass vilja mot den andra.

På liknande sätt skulle den ekonomiska uppdelningen av människor i klasser – och den materiella grunden för staten – försvinna om de största företagen och bankerna exproprierades, sattes under demokratisk arbetarkontroll och drevs som en del av en planerad socialistisk ekonomi. Vi skulle återvända till en kommunistisk samhällsform, men på en högre nivå och med avancerade produktivkrafter i stället för primitiva.

Denna bild av hur staten under socialismen kommer att se ut står i skarp kontrast till vad som hände i Sovjetunionen under Stalin. Den monstruösa, byråkratiska staten som kvävde den planerade ekonomin i landet var inte en välmående arbetarstat eftersom det inte fanns någon arbetardemokrati, vilket är grundläggande för att driva en sund socialistisk ekonomi. Kapitalismens syftar till (men misslyckas ofta med) att utnyttja konkurrensen för att hålla den ineffektiva produktionen till ett minimum. Under socialismen, utan konkurrerande företag, krävs en mer effektiv mekanism för att säkerställa effektivitet och förebygga korruption – och den mekanismen måste vara vanliga människors demokratiska kontroll över ekonomin. Som Trotskij en gång sade, behöver den planerade ekonomin arbetardemokrati som en kropp behöver syre.

Rent konkret innebär detta att man måste genomföra åtgärder såsom full rätt att avsätta alla valda funktionärer, och att de dessutom inte får tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön. Detta för att säkerställa att de har samma materiella intressen som de personer de ska representera. Vi kan inte tvingas vänta fem år innan representanter som har fattat beslut som inte ligger i majoritetens intresse sparkas ut – den proletära demokratin kräver en tätare kontroll än så. Lenin talade också om behovet av att involvera alla i det nya samhällets administration, så att en särskild klass av byråkrater inte etablerar sig, skild från och stående över resten av arbetarklassen. Om alla är en byråkrater är ingen byråkrat.

Fackföreningarnas bildande innebar en stor seger för arbetarklassen, eftersom dessa är demokratiska organisationer som skapats av arbetarklassen för arbetarklassen. På så sätt utgör de ett frö till den socialistiska demokratin. Den brittiska marxisten Rob Sewell gör denna poänge i boken In the Cause of Labour: History of British Trade Unionism, där han skriver: "Fackföreningarna är arbetarklassens grundläggande organisationer. Men de är mycket mer än så. De är det framtida samhällets embryo inom det gamla." Han förklarar att detta betyder att de är mer kapabla att kämpa för arbetarklassens intressen:

"Arbetarna har gång på gång tagit strid för att omvandla sina organisationer till organ och skolor för solidaritet, kamp och socialism, för att använda Fredrik Engels ord".

Den ockuperade Flasko-fabriken i Brasilien ger oss återigen ett exempel på arbetardemokratins konkreta innehåll i praktiken. De som är valda till fabriksrådet kan när som helst avsättas. Detta råd möts varje vecka för att diskutera planerna för fabriken, och protokollet från dessa möten publiceras så att alla arbetare kan undersöka dem. Dessutom röstar varje arbetare om fabriksbudgeten varje månad. Denna modell lägger, precis som sovjeterna i Ryssland gjorde i början av 1900-talet, den ekonomiska kontrollen i människors händer utan att de tvingas förlita sig på någon annan.

Sovjeterna var valda arbetarråd där arbetare deltog och valdes för att leda sina arbetsplatser, orter och regioner. En sådan demokratisk metod ligger mycket närmare arbetarklassen än en borgerlig demokrati, eftersom den ger människor omedelbar kontroll över sina liv på ett sätt som en parlamentarisk demokrati aldrig kan göra. Ta det kommande parlamentsvalet i Sverige som ett exempel – oavsett vilket parti som bildar en regering så kommer det att bli en regering som genomför nedskärningar. Vi har inget val i den här frågan, eftersom ekonomin är i privat ägo, och för att hålla igång den kapitalistiska ekonomin måste regeringen underkasta sig viljan hos dem som äger den ekonomiska makten – det vill säga kapitalisterna. Bara genom att ge arbetarklassen kontroll över ekonomin kan vi garantera ett genuint demokratiskt val.

Pariskommunen

Förutom de ryska sovjeterna är den tidigare Pariskommunen 1871 också ett exempel på en arbetarstat, som skiljer sig i grunden från staten som vi förstår den under kapitalismen. Marx beskriver kommunen som följande:

"Kommunens första dekret gick därför ut på att avskaffa den stående armén och ersätta den med det beväpnade folket.

Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Majoriteten av dem var självfallet arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång.

Polisen, som dittills varit statsregeringens verktyg, berövades genast alla sina politiska funktioner och förvandlades till kommunens ansvariga verktyg och dess medlemmar kunde när som helst avsättas. Likaså tjänstemännen i alla andra förvaltningsgrenar. Räknat från kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön. De höga statsdignitärernas förvärvade rättigheter och representationspengar försvann med dessa dignitärer själva. De offentliga ämbetena upphörde att vara centralregeringens hantlangares privategendom. Inte blott den kommunala förvaltningen utan alla hittills genom staten utövade initiativ lades i kommunens händer.

Sedan den stående armén och polisen, verktygen för den gamla regeringens materiella makt, en gång undanröjts, tog kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets verktyg, prästernas makt. Den beslöt att alla kyrkor skulle upplösas och exproprieras såvitt de var ägande korporationer. Prästerna sändes tillbaka till privatlivets frid för att där efter sina föregångares, apostlarnas exempel livnära sig av de troendes allmosor.

Samtliga undervisningsanstalter öppnades kostnadsfritt för folket och rensades samtidigt från all inblandning från statens och kyrkans sida. Därmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillgänglig för var och en, utan även vetenskapen själv hade befriats från de bojor, som klassfördomar och regeringsmakt lagt på den.

De juridiska ämbetsmännen förlorade det skenbara oberoende, som blott hade tjänat syftet att dölja deras underdånighet under alla de på varandra följande regeringar, till vilka de alla i tur och ordning svurit och brutit trohetseden. Liksom alla andra offentliga tjänstemän skulle de för framtiden väljas och vara ansvariga och kunna avsättas. (Marx, Pariskommunen)

För att vanliga människor verkligen ska kunna delta i samhällets demokratiska styre på det sätt som beskrivs ovan av Marx, måste de givetvis också ha tid att göra det. Under kapitalismen gör arbetsveckans längd och vardagslivets press att de allra flesta är helt frånkopplade från politisk aktivitet. Det sista någon som jobbar långa dagar eller har två jobb kan eller vill göra på kvällar och helger är att studera den ekonomiska planeringens problem eller statskonst. Detta förstärks av vetskapen om att det ändå inte skulle göra någon skillnad om man tog sig tid, eftersom vanliga arbetare inte har någon som helst talan i hur ekonomin eller samhället som helhet styrs.

I ett socialistiskt samhälle där teknologin, automatiseringen och den planerade ekonomins effektivitet har sänkt arbetstiden kommer vanliga människor äntligen att ha den lediga tid som krävs för att delta fullt ut i samhällsstyret. Genom att sätta ekonomin under arbetarklassens demokratiska kontroll kommer människor också att ha motivation att delta tack vare kunskapen om att deras tankar och handlingar kan göra en påtaglig skillnad.

Som Marx beskrivning av Pariskommunen visar, består arbetardemokrati också av att ersätta parlamentariska organ med verkställande – ersätta dessa organ där det är mycket snack men lite verkstad med verklig aktivitet. Ta exempelvis generalstrejken i Storbritannien 1926, där strejkkommittén i nordöstra delen av landet vägrade lyda regeringens order om att få fördela nödvändiga resurser till regionen eftersom de redan hade etablerat ett system för att göra det själva. Den här strejkkommittén pratade inte bara, röstade igenom beslut och delegerade ansvaret till andra – dess representanter fattade beslut, tog ansvar för att genomföra dem och genomlevde konsekvenserna av dem tillsammans med alla andra. Detta är en verklig arbetardemokrati och skiljer sig skarpt från det pratmakeri som pågår i riksdagen.

Kärnan i den socialistiska demokratin är därför samhällets förmåga att faktiskt kunna genomföra de beslut som det fattar. Detta är det grundläggande hindret för demokrati under kapitalismen. Även om samhället röstar igenom krav som full sysselsättning och investeringar i en viss bransch – hur skulle sådana krav kunna genomföras i praktiken när alla verkliga beslut om vilka jobb som skapas och var investeringarna hamnar ligger i händerna på bankirer och chefer, som dessutom ingen valt? I sista hand kräver en verklig demokrati därför att den ekonomiska kontrollen ska tillhöra de 99 procenten och inte ligga i den rikaste 1 procentens händer.

Polisen, armén och lagen

Marxister förstår staten som väpnade grupper av människor som står över samhället – institutioner som polisen och armén. Under kapitalismen är staten ett vapen för borgarklassen, som använder polisen och armén för att upprätthålla sitt styre; men en proletär stat skulle vara ett vapen för arbetarna att använda mot kapitalisternas försök att fortsätta utsuga och förtrycka dem. Detta är vad marxister menar när vi kräver arbetarklassens beväpning. Det innebär att bygga upp en ny polis och armé enligt proletära principer – att ge kontroll över dessa organisationer till arbetarna via demokratiska val av officerare och att de underställs den organiserade arbetarklassens disciplin.

Exempel på sådana åtgärder sågs i Turin, i Italien år 1920, när Röda Brigader av frivilliga arbetare bildades under fabriksrådens kontroll. FIOM-facket ockuperade fabriker och placerade ut väpnade grupper för att skydda fabriksportarna. De litade inte på den borgerliga statens styrkor – de skapade ett alternativ till den strukturen under proletariatets kontroll.

På samma sätt var Trotskijs uppgift efter 1917 att återuppbygga Röda armén i Ryssland från grunden och under oerhört svåra förhållanden. Han införde ett system med kommissarier i hela armén, vars roll i egenskap av att vara bolsjevikpartiets ledande kadrer var att upprätthålla den politiska disciplinen inom regementena och bland generalerna som befallde dem (som, på grund av att det rådde brist på personer med militärtekniska kunskaper, ofta var samma generaler som tidigare hade tjänat tsarens och Kerenskijs reaktionära regimer). På detta sätt byggdes militären upp som ett vapen för proletariatet och inte som ett verktyg för den kontrarevolutionära borgarklassen.

Efter att produktionen väl har socialiserats kommer klasserna att börja försvinna. Med tiden kommer dessa väpnade organ också att dö bort, eftersom de inte längre behövs av en klass för att upprätthålla sin dominans över en annan. De administrativa uppgifterna kommer att kvarstå; men när alla är byråkrater kommer detta inte att leda till att en grupp i samhället avskiljer sig från resten. Tillämpning av sociala beteendenormer och liknande skulle uppnås genom socialt tryck inifrån samhället, snarare än genom en tvångskraft utifrån – på samma sätt som civiliserat beteende regleras i en vänskapsgrupp, eller som i urkommunistiska samhällen.

Engels beskriver ett sådant urkommunistiskt samhälle, baserat på Morgans studie av Irokeserna, enligt följande:

"Utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga dem, som saken angår, gensen eller stammen eller de enskilda genserna sinsemellan – blott som yttersta, sällan praktiserade medel hotar blodshämnden, av vilken vårt dödsstraff också endast är den civiliserade formen, behäftad med alla civilisationens fördelar och nackdelar. Även om det fanns långt fler gemensamma angelägenheter än det finns i dag – hushållningen är gemensam och kommunistisk för en rad familjer, jorden är stammens egendom, blott de små trädgårdsanläggningarna är tills vidare tilldelade hushållen – så behöver man ändå inte ett spår av vår vidlyftiga och invecklade förvaltningsapparat. De i saken intresserade fattar besluten och i de flesta fall har sekelgamla bruk redan reglerat allt. Fattiga och behövande kan det inte finnas – den kommunistiska hushållningen och gensen känner sina förpliktelser gentemot gamla, sjuka och krigsinvalider. Alla är jämlika och fria – även kvinnorna." (Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung)

Under den överväldigande delen av den tid som vi människor funnits på jorden, omkring två miljoner år, har vi bott i samhällen som detta, och vi har anpassat vårt beteende inom samhället självt snarare än genom organ som står utanför och ovanför det. Socialismen skulle innebära en återgång till detta naturliga sätt att organisera samhället – grundat på samarbete i stället för på motsättningar.

Förutom de institutioner som verkställer lagarna är själva rätten en institution i sig, som Marx påpekade inte kan stå på en högre nivå sin ekonomiska bas. Lag och rätt kommer att fortsätta existera så länge som staten gör det, men i likhet med staten kommer den också till sist att dö bort.

Den sovjetiska juristen Jevgenij Pasjukanis diskuterar detta i sin bok Allmän rättslära och marxism:

"Att den borgerliga lagens kategorier dör bort, kommer, under dessa villkor, betyda att lagen dör bort helt och hållet, det vill säga att den juridiska faktorn avlägsnas från de sociala relationerna." (vår översättning)

Något som kännetecknar lagen under socialismen, när den är i färd med att dö bort, är att den inte längre skulle ta sig samma abstrakta form som den gör under kapitalismen. Den borgerliga rätten insisterar på att rättvisan är blind – med andra ord kommer den att behandla ojämlika saker lika. Således förutsätter avtalsrätten att de båda avtalsslutande parterna är helt lika, även om det inte är fallet i verkligheten. Denna inställning inom den borgerliga rätten befäster helt enkelt ojämlikhet och orättvisa. Under socialismen skulle lagen däremot inte vara blind – den skulle ha ögonen öppna och se till att försvara arbetarklassens intressen.

Precis som ägandet av produktionsmedel kommer upphöra att vara en fråga om individuellt ägande under socialismen och bli kollektiv egendom, blir också lagen mindre en fråga om individuella rättigheter och mer om samhällets kollektiva rättigheter. Det kommer att vara i förhållande till dessa rättigheter som det kommer att avgöras om ett visst beteende är kriminellt eller inte under socialismen.

Det sägs att egendomsrätt är nio tiondelar av lagen. Avskaffandet av det privata ägandet av produktionskrafterna kommer definitivt att innebära att det blir en minskning av antalet juridiska tvister och av brottsligheten. Hur kan man stjäla från en butik, när varorna i affären finns i överflöd och det är fritt fram för människor att kunna ta dem efter sina behov? Det skulle vara lika absurt som att anklaga någon för att stjäla syre genom att andas den luft de behöver för att överleva!

Under kapitalismen existerar majoriteten av det juridiska arbetet uteslutande för att upprätta kontrakt och skapa klarhet över privata egendomsrättigheter. Under socialismen, när egendomen ägs kollektivt, skulle denna enorma mängd juridiska arbete försvinna och i stället kunna omdirigeras mot mer socialt nödvändiga uppgifter.

Ju närmare vi kommer ett samhälle i överflöd där alla har jobb och en direkt och demokratisk andel i ekonomin och sina egna liv, desto mindre blir benägenheten att begå brott över huvud taget. I den utsträckning som det ändå sker, kan de som begår brott behandlas som offer för samhällets brister, snarare än galna djur som måste spärras in. Pasjukanis förklarar denna punkt enligt följande:

"Föreställ dig för ett ögonblick att domstolen verkligen bara brydde sig om att överväga sätt på hur den anklagades levnadsvillkor kunde förändras så att antingen han förbättrades eller samhället var skyddat från honom – och hela meningen med begreppet 'straff' går omedelbart upp i rök."

Frågan om lagen är också frågan om själva lagstiftarna – de politiska partierna. Socialismen betyder inte enpartistat; men den betyder en förändring av partier som vi förstår dem idag – det vill säga samlade kring olika klassintressen – eftersom dessa klasskillnader snabbt kommer att undergrävas. Medan de konservativa traditionellt representerat borgerliga intressen i Storbritannien grundades Labour av fackföreningarna med syftet att representera arbetarklassens intressen. I USA representerar Demokraterna och Republikanerna olika delar av borgarklassen, som har lite olika perspektiv på hur man bäst ska upprätthålla kapitalet makt. Under socialismen kommer de politiska partierna inte längre att bildas i syfte att företräda ett visst klassintresse, utan snarare med olika idéer om hur man bäst ska planera ekonomin, var man bäst kan investera och forska, vilka prioriteringar samhället ska ha och så vidare. Vi kommer se partier grundade på idéer och önskningar, inte på klasser.

Ett slut på nationalism, sexism och rasism

Nationalstaten som vi förstår den idag uppkom i samband med kapitalismens utveckling ur feodalismen, ofta på ett godtyckligt sätt. Gränserna mellan många afrikanska länder är helt enkelt en produkt linjer som ritats upp med linjal på en karta av imperialisterna. I dag är nationalstaten ett hinder för produktivkrafternas utveckling, eftersom den ger upphov till protektionism, konkurrens mellan stater och gränskontroller. Det fungerar också som en broms på den mänskliga kulturens utveckling genom att den är gynnsam för framväxten av en skadlig nationalism som avvisar främmande kulturella idéer, och genom att begränsa människors fria rörlighet och förhindra att deras kulturer blandas.

Skapandet av frihandelszoner, exempelvis den Europeiska unionen, är ett erkännande från borgerligheten att den ekonomiska utvecklingen kräver att nationsgränserna avskaffas, och den nuvarande krisen i euroområdet är ett bevis på att nedmonteringen av nationsgränserna är omöjligt under kapitalismen. Socialism är ett system som förenar arbetarklassen över gränserna och som river ner nationella barriärer och konkurrensen mellan olika stater. Detta betyder inte att lokala skillnader och kultur förstörs. Att ha olika regioner förenade inom en stat under socialismen skulle inte förstöra deras individuella särprägel, utan skulle bara förstöra de artificiella barriärerna mellan människor.

Detta är någonting som påpekades i en artikel som skrevs av det franska arbetarpartiet för över 120 år sedan under titeln "Patriotism och socialism". I en diskussion om fördelarna med internationalism konstaterar artikeln:

"Internationalismen kommer aldrig att hindra oss från att vara patriotiska. Den kommer att förverkliga mänsklighetens fullständiga utveckling. Precis som i slutet av förra seklet, när vi, även om vi blev franska, fortfarande kom från Provence, Bourbon, Belgien eller Bretagne." (vår övers.)

Även om de borgerliga revolutionerna på platser som Frankrike och Tyskland övervann de lokala uppdelningarna och cementerade nationalstaternas existens, förstörde de med andra ord inte människors lokala identiteter eller traditioner. På samma sätt innebär internationalism att man tar bort hinder för samarbete mellan personer med olika nationaliteter, men det betyder inte att man försöker stöpa hela världen i exakt samma form.

Andra uppdelningar mellan människor skulle avta i ett socialistiskt system, till exempel fördomar mot kvinnor. Engels förklarade att ursprunget till kvinnoförtrycket ligger i privategendomen. Genom att avskaffa privategendomen undanröjer socialismen förtryckets materiella grundvalar. Detsamma gäller den traditionella familjen, som agerar som den mest grundläggande ekonomiska enheten under kapitalismen. Under socialismen kan familjen befrias från det borgerliga samhällets begränsningar och hushållsarbetet socialiseras. Därmed kan man lyfta det obetalda arbetets börda från (främst) kvinnornas axlar och göra det till en angelägenhet för samhället som helhet. Matlagning, städning, tvätt och barnomsorg kan tillhandahållas som offentliga tjänster, vilket skulle frigöra kvinnor från de begränsningar det traditionella familjelivet utgör. Detta skulle dock inte göra det omöjligt att fortsätta att leva ett traditionellt familjeliv, om man så önskar, utan det skulle helt enkelt sluta vara en nödvändighet. Under sådana förhållanden skulle de lagar som styr äktenskap, skilsmässa och abort vara helt absurda.

Bolsjevikerna gjorde framsteg i denna riktning efter oktoberrevolutionen 1917. I en artikel i Pravda i juli 1923 med titeln "Från den gamla familjen till den nya" lade Trotskij fram den socialistiska statens mål:

"Följaktligen kan inte de fysiska förberedelserna för det nya livet och den nya familjen i grund och botten inte skiljas från det övergripande socialistiska uppbygget. Arbetarstaten måste bli rikare för att den på allvar ska kunna ta itu med offentlig uppfostran av barn och befria familjen från bördorna av matlagning och tvätt. Utan en avsevärd förbättring av hela vår ekonomi är det otänkbart med ett förstatligande av hushållsarbetet och offentlig uppfostran av barn. Vi behöver mer socialistiskt ekonomiska former. Bara under dessa förhållanden kan vi befria familjen från de funktioner och bekymmer som nu förtrycker och bryter sönder den. Tvätten måste kunna skötas i offentliga tvätt­inrättningar, matlagningen i offentliga restauranger, sömnadsarbete i offentliga verkstäder. Barnen måste undervisas av bra offentliga lärare som har en verklig fallenhet för arbetet. Då skulle banden mellan man och hustru befrias från allt yttre och alla bisaker, och den ena skulle sluta att suga upp den andres liv. Äntligen skulle verklig jämlikhet uppstå. Banden skulle vara beroende av ömsesidig tillgivenhet. Och speciellt av det skälet skulle de få en inre stabilitet, givetvis inte samma för alla men inte tvingande för någon."

Trotskij förklarar också att sådana förändringar också innebära stora steg mot att bryta ner många andra fördomar, exempelvis homofobi, som den härskande klassen använder för att splittra arbetarklassen. Bolsjevikerna påbörjade till och med många av dessa reformer, inklusive legalisering av homosexualitet, efter 1917 under ledning av Lenin och Trotskij.

De rasistiska fördomarna skulle inte heller överleva under socialismen. Även rasismen används som ett verktyg av den härskande klassen för att splittra arbetarklassen, för att kapitalisterna lättare ska kunna exploatera arbetarna. Det är ingen slump att främlingsfientlig och rasistisk retorik dyker upp just under perioder av kapitalistisk kris, när borgerligheten anser det nödvändigt att pressa ned arbetarnas levnadsstandard ännu mer.

Under socialismen kommer det med tiden inte längre att finnas någon materiell bas för rasismen, eftersom det inte heller kommer att finnas några klasskillnader. Sovjetunionen är visserligen ett förvrängt exempel, men ger ändå en inblick i några av de framsteg som kan göras under socialismen på detta område. Mycket sovjetisk propaganda visar bilder av en uppsättning människor med olika etnisk bakgrund som kämpar för socialismen, för att understryka att kampen för socialismen utförs av arbetarklassen runt om i världen. Vidare erbjöd Sovjetunionen gratis utbildning till medborgare i afrikanska stater och inrättade Patrice Lumumba Peoples Friendship University, uppkallat efter den revolutionära ledaren från Kongo. Samtidigt fortsatte den rasistiska segregationen i det ärkekapitalistiska USA fram till mitten av 1950-talet.

Förutom att avlägsna den materiella grunden för dessa olika typer av förtryck och fördomar, kommer den revolutionära processen och byggandet av ett socialistiskt samhälle att bryta ned dessa fördomar. I den socialistiska revolutionens sammanhang blir klassfrågorna centrala, medan uppdelningar mellan etniciteter, könen och så vidare hamnar i bakgrunden.

Gruvarbetarstrejken i Storbritannien 1984–85 erbjuder ett exempel på den revolutionära processens effekt på relationerna mellan könen. Loretta Loach förklarar i sin bok om kvinnorna i gruvstrejken hur relationerna mellan män och kvinnor radikalt förvandlades inom arbetarklassen vid denna tidpunkt som en följd av deras gemensamma kamp mot den ärkekapitalistiska Thatcher-regeringen:

"När svårigheterna tätnade stärktes också kvinnornas beslutsamhet. De började marschera med sina män och delta på manifestationer och möten, och lärde sig hela tiden. Tidigare opolitiska och tillbakadragna kvinnor framträdde som begåvade skapare och talade på möten för att samla in pengar för att kunna fortsätta med de uppgifter de stod inför."

I kampen för socialism blir det som är viktigt just engagemanget för den socialistiska revolutionen, vilket är ett karaktärsdrag som inte är begränsat till något särskild kön eller etnicitet. Alla andra uppdelningar bryts ned under den gemensamma kampens gång.

En blomstring för vetenskapen och kulturen

I Sovjetunionen genomfördes massiva program för att öka läskunnigheten, och man nationaliserade biblioteken. När fler människor kan läsa och skriva kommer folkets litterära, teatraliska och poetiska kultur att mycket snabbt kunna nå nya höjder.

I Venezuela, ett land som under Hugo Chavez antog ett antal socialistiska reformer som en del av den bolivarianska revolutionen, har effekterna av det enorma utbildnings- och läskunnighetsprogrammet som lärt 1,5 miljoner människor att läsa och skriva, visat sig i att den venezuelanska litteraturen blomstrat. Enligt journalisten Boris Munoz har den venezuelanska skönlitteraturen "öppnats upp för en större publik, genom noir-romaner, historiska romaner, utan att avstå från sina egna venezuelanska drag". En annan litteraturkritiker, Antonio Lopez Ortega, beskriver venezuelansk skönlitteratur som "Karibiens bäst bevarade hemlighet", och 2006 vann en venezuelan det prestigefyllda Herraldepriset för första gången, och nådde finalen i tidningen the Independents pris till utländsk skönlitteratur. På La Paz internationella bokmässa 2006 valde Venezuela att distribuera 25 000 böcker gratis till folket i La Paz och grannstaden El Alto, i stället för att sälja dem till de rika internationella besökarna, för att öka tillgången till kultur. En sådan utveckling och inställning har bara varit möjlig i ett land som har utnyttjat de rikliga naturresurserna i flertalets intresse i stället för för de fås. På denna grundval kan man bara föreställa sig vad som kan uppnås inom kulturens område i ett fullt utvecklat och hälsosamt socialistiskt samhälle!

Denna fråga handlar inte bara om att utvidga programmen för läskunnighet. Socialismen ger ungdomar en ljusare framtid fylld av möjligheter som – till skillnad från ungdomars dystra framtidsutsikter under kapitalismen – kommer att inspirera till stora framsteg inom konsten och filosofin. Det är ingen slump att de största borgerliga filosoferna skrev under kapitalismens gryning, när samhället lämnade det fallfärdiga feodalsystemet bakom sig och gick mot en ljusare kapitalistisk framtid. På samma sätt skapade de största konstnärerna och musikerna – Da Vinci, Beethoven, Shakespeare och så vidare – sina mästerverk tack vare inspiration från borgarklassens revolutionära kamp mot den gamla feodala ordningen. Sådana kulturella framsteg kommer att äga rum i och med socialismens tillkomst; men genom att dra nytta av ytterligare flera hundra år av mänsklig utveckling kommer dessa socialistiska mästerverk att uttrycka idéer på ett oändligt högre plan än någonting vi sett tidigare.

En planerad ekonomi kommer att möjliggöra rationella investeringar i vetenskaplig forskning som ger betydligt mer effektiva resultat än vad som är fallet under kapitalismen. Kubas världsberömda hälso- och sjukvård är resultatet av planerade investeringar i vetenskaplig utveckling, och dess effektivitet har visat sig om och om igen, senast i den enorma mängd bistånd Kuba gett till länder som drabbats av Ebolaviruset samt i antalet läkare per capita, som tidigare nämnts.

Vad gäller klimatförändringarna ser det ut som om socialismen är det enda som kan rädda oss från att förstöra jorden. Det vi behöver är en internationellt samordnad plan för att hantera klimatförändringarna – en där profiter och nationsgränser inte är några hinder. Medan detta står i rak motsättning till kapitalismen, så skulle det fungera mycket bra under socialismen. Med internationellt planerade vetenskapliga ansträngningar för att minska utsläppen och mildra klimatförändringen skulle vi kunna lösa det allvarligaste problem som allt liv på jorden i dag står inför.

Det finns redan teknologi som kan utvinna tillräckligt mycket energi från vind, vatten och sol för att driva hela planeten. År 1986 upptäckte den tyska fysikern Gerhard Knies att jordens öknar på sex timmar får mer energi från solen än vad människor konsumerar på ett år. Detta betyder att ett område i Sahara lika stort som Värmland kan förse hela Europa med el. Om vi utnyttjade denna möjlighet skulle vi kunna avskaffa allt beroende av fossila bränslen, och därmed drastiskt minska koldioxidutsläppen – något som världen desperat behöver. Anledningen till att det inte görs är att det inte skulle vara lönsamt för de kapitalister som har byggt och investerat i enorma företag som bygger på fossila energi. Kapitalismen kan inte planera för framtiden eftersom den bara är intresserad av kortsiktig vinst. Från en kapitalistisk synvinkel är planetens förstörelse ett acceptabelt pris att betala för högre vinster, inte minst för att det är världens fattigaste människor som till största delen kommer att drabbas av de extrema klimatförändringarna. Bara genom en rationell och långsiktig demokratisk planering kan vi göra vad som krävs för att rädda planeten.

Vetenskapliga framsteg i utforskningen av rymden skulle kunna bedrivas mycket effektivare inom en planerad ekonomi, i stället för att varje nation producerar, lanserar och underhåller sina egna satelliter och annan utrustning. Faktum är att även de privata företag som försöker bygga upp rymdprogram för att åka till Mars faktiskt måste vända sig till statligt finansierade projekt som NASA för hjälp med finansiering och expertis. En rationellt planerad offentlig sektor är ett effektivare sätt att fortsätta rymdforskningen, vilket Sovjetunionen bevisade genom att bli den första nationen som sköt upp en människa i rymden. De var på god väg att skjuta upp en hel rymdstation som kunde nå solsystemets yttre gränser medan USA fortfarande arbetade på att sätta en person på månen.

Slutet och början

Kommer marxister att finnas under socialismen? Kommer marxistisk teori att spela någon roll efter en socialistisk revolutions triumf? För närvarande är marxismen i första hand ett politiskt verktyg, och de som studerar idéerna och försöker förverkliga dem i praktiken är framförallt politiska aktivister.

Men under ett socialistiskt samhälle kommer den dialektiska materialismen, marxismens filosofi, fortfarande att vara ett viktigt verktyg för att analysera samhällsutvecklingen. Dessutom kommer den att bli ett medvetet inslag i vetenskaplig forskning och kulturellt skapande. För närvarande får vi bekräftelser på denna filosofi inom olika vetenskapliga områden, såsom forskning om kvantmekanik och kaosteori, men genom att göra den till en uttryckligt del av vår förståelse för samhället kommer människors medvetande att utvecklas längre och snabbare under socialismen. Precis som liberalismens och rationalismens filosofier har spelat denna roll i det kapitalistiska samhället, kommer likaså marxismen att spela denna roll under socialismen.

Socialismen innebär slutet på det samhälle där människor förtrycks och utnyttjas av andra människor. Den innebär slutet på privategendomen i stor skala och ett slut på privata vinster och den fria marknadens anarki. Men socialismen betyder inte ett omedelbart slut på alla världens problem och skapandet av ett paradis där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Den betyder inte heller att historien tar slut eller att det inte kommer att ske någon framtida utveckling av det mänskliga samhället.

Faktum är att socialismen bara är historiens början. Den erbjuder ett system som kan utveckla produktionskrafterna i en sådan utsträckning att människor kan sluta förstöra sig själva och sin planet och i stället börja ta kontroll över sina egna liv.

Filosofen Hegel sade att verklig frihet inte kommer genom att försöka överskrida de lagar som styr världen, utan genom att förstå dem. När de förstås kan de nämligen användas till vår egen fördel. Den marxistiska teorin ger oss förståelse för de fysiska, sociala och ekonomiska lagar som styr världen och socialismens praktik ger oss den frihet som kommer av att själva använda dem. Vad vi gör med denna frihet kommer att bli den fråga som bestämmer hela mänsklighetens framtida utveckling.

*Spädbarnsdödlighet (dödsfall per tusen levande födda):

Kuba 5,93

USA 6,3

Chile 7,9

Costa Rica 9,01

Brasilien 26,67

Haiti 62,33

Källa: CIA World Factbook 2008