Eurovision: imperialisternas hyckleri besvaras med massdemonstrationer

Samtidigt som Eurovision gick av stapeln den 7 maj inledde Israel sitt anfall mot Rafah, där över 1,5 miljoner palestinska flyktingar nu befinner sig. I en mäktig uppvisning av solidaritet svarade Malmö med de största demonstrationerna på årtionden.

[Source]

Det var inte någon feststämning som rådde i Malmö – det kändes snarare som om staden var under ockupation, med fler poliser än turister på gatorna. Längs det så kallade “Eurovision street” hängde Palestinaflaggor från fönster. Gator och väggar var täckta med pro-palestinska budskap, trots kommunens hektiska saneringsarbete.

Arrangörerna gjorde sitt bästa för att bannlysa allt stöd för Palestina, men misslyckades fatalt. Under öppningsakten bar Eric Saade en Palestinasjal runt handleden, vilket fördömdes av både SVT och EBU för att gå emot “tävlingens icke-politiska natur”. Hyckleriet besvarades av Saade själv: “I mina ögon är det bara rasism. Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell. Det säger ingenting om mig, men allting om dem.”

Han kommenterade också på hyckleriet bakom förbudet mot Palestinska flaggor och symboler på sin Instagram-story:

“EBU:s hantering av Eurovision är skamlig. De tillåter inte några palestinska symboler i arenan, medan symboler som representerar alla andra etniska grupper i världen är välkomna. Deras slogan ‘unite by music’ (om man inte är palestinier) är redan ett skämt. Genom att sända israelisk propaganda på bästa sändningstid till hela världen, men ändå fokusera på att förbjuda den palestinska flaggan?”

Allt sedan det stod klart att Israel skulle tillåtas delta, dessutom med en låt som handlar om 7 oktober, har ilskan ökat mer och mer mot Eurovision. Ju mer som representanter från EBU eller SVT försökt att förklara varför det var rimligt att förbjuda Ryssland från att delta, men inte Israel, desto tydligare har deras hyckleri lyst igenom.

Nästan 20 procent av de bokade artisterna, bland annat Medina, Dotter, Titiyo och Magnus Carlsson, hoppade av i protest. 10 procent av alla volontärerna vägrade arbeta. Till och med Moriska Paviljongen och Malmö Pride drog sig ur samarbeten runt Eurovision. Samma sak gjorde poängpresentatörerna från både Norge och Finland.

Frankrikes Slimane och Irlands Bambie Thug visade också sitt stöd till Palestina under genrepet. Vi har även den besynnerliga historien runt nederländernas Joost Klein. Under presskonferensen bröt han in i en fråga riktad till Israels Eden Golan och vägrade sedan ställa upp på bild med artisten. Problemet Joos Klein löstes bara timmar innan finalen när han blev den första någonsin att diskas ur tävlingen.

Inte minst buropen mot Eden Golan och Eurovisionchefen Martin Österdahl gjorde årets Eurovision till en modern och särskilt misslyckad version av kejsarens nya kläder, där det förbjudna stödet för Palestina gjorde sig ständigt påmint. I Belgien avbröts sändningarna på den flamländska public service-kanalen av fackförbundet ACOD-VRT, som istället sände ett meddelande med texten: ”Vi fördömer staten Israels kränkningar av mänskliga rättigheter. Dessutom förstör staten Israel pressfriheten. Det är därför vi pausar bilden för ett ögonblick. #CeaseFireNow #StopGenocide.”

Trots EBU och SVT:s intentioner blev själva spektaklet till ännu ett bevis på det allt mer kompakta stödet för Palestina.

Största Palestinademonstrationerna i Sverige

Demonstrationer och protestaktioner pågick under hela tävlingen. Under torsdagen och lördagen anordnades stora protestmarscher av kampanjen Stoppa Israel – För fred och ett fritt Palestina, som 66 organisationer, inklusive Revolutionära kommunistiska partiet, hade ställt sig bakom. Det är svårt att avgöra exakt hur många som deltog – vår uppskattning är att det var mellan 15.000 och 20.000 på torsdagen och lördagen – men det är hur som helst några av de största demonstrationerna på mycket länge och de största demonstrationerna för Palestina som ordnats i Sverige sedan oktober.

Spontana protester bröt också ut vid bland annat Eurovisionarenan och det så kallade “Eurovision village” i Folkets park. På torsdagen började demonstrationen vid Folkets park 18:30 och fortsatte långt in på natten. På fredagen började det redan vid 16:00 med invigningen av Gazarondellen, där aktivister målat graffiti i solidaritet med Palestina, och även den höll på långt in på natten. Demonstranterna intog gata efter gata, med massivt polisuppbåd som desperat försökte hänga med. Bilister som råkade fastna mitt i demonstrationerna tutade entusiastiskt med i stöd till ekona från slagorden.

Stämningen på demonstrationerna var oerhört radikal. Slagord som “Länge leve Palestina”, “The people united will never be defeated” och “Intifada, revolution – stoppa stoppa ockupation” ekade längs gatorna. Alla vi i RKP pratade med höll med om vårt budskap: vi behöver en revolution i Sverige och hela världen för att krossa imperialismen. RKP:s tidning Revolution med framsidan “Befria Palestina – Krossa imperialismen – För ett socialistiskt Mellanöstern – För en socialistisk värld”, möttes av ett entusiastiskt gensvar. Vi sålde 362 tidningar och 89 personer skrev upp sig för att gå med i RKP. Detta retade utan tvekan upp högern, där bland annat Kristianstadsbladets politiska redaktör Sofia Nerbrand twittrade om “de extrema åsikterna” som visats upp på demonstrationerna med en video på vårt block.

Trots stor oro, särskilt med tanke på Malmöpolisens historia av rasistiska övergrepp, förekom inga större våldsamheter. Det är tydligt att polisen hade fått order om att inte ge sig på de stora demonstrationerna inne i stan, samtidigt som de var extremt hårdhänta mot de som tog sig till arenan. Där pepparsprejades demonstranter och arresterades godtyckligt. Taktiken var uppenbar: ge sig på de mest radikala Palestinaaktivisterna när de är isolerade från den stora massan, men undvik scener likt de under Limhamn 2014 med polishästar och polisbilar som far rakt in i stora folkmassor.

Majoriteten stöttar inte Israel

Medier försöker nu göra en stor poäng av att Israel fick näst flest tittarröster av alla bidrag – och flest tittarröster i Sverige. Vissa israeliska och pro-israeliska medier har försökt att använda detta som bevis på att “folket” stödjer Israel – men som The Times of Israel erkänner har det uppenbarligen handlat om en “organiserad, hängiven insats av Israel-anhängare för att ge sina röster till Golan”, samtidigt som “det är mycket lättare att rösta för ett land än mot”. Medan sionister och annat högerfolk mobiliserade för Golan bojkottades tävlingen av många som stöttar Palestina, eftersom det inte fanns något “pro-palestinskt” alternativ.

Om man vill ha en mer rättvisande bild av svenskarnas åsikter kan man hänvisa till Yougovs undersökning från april 2024. Denna visade att hela 46 procent av svenskarna instämde i påståendet att Israel begår ett folkmord i Gaza, medan endast 26 procent inte höll med. 50 procent stödde ett vapenembargo mot Israel (23 procent var emot), 49 procent ansåg att israeliska företrädare borde åtalas för krigsbrott (25 procent var emot) och 41 procent stödde ekonomiska sanktioner mot Israel (31 procent var emot). Detta visar på de verkliga stämningarna i den svenska befolkningen, där det finns ett kraftfullt motstånd mot Israels brutala politik, särskilt bland unga och personer med utomeuropeisk bakgrund.

Det verkliga styrkeförhållandet kan också ses i att sionisternas demonstration under torsdagen bara samlade 120 personer, beskyddade av ett massivt uppbåd av poliser, jämfört med de tiotusentals som samlades under flera dagar för Palestina.

Allt fler ser igenom propagandan. Detta reflekteras kanske främst i den våg av universitetsockupationer som har svept över världen under den senaste månaden – och som också har börjat knyta an till de mest radikala lagren av arbetarklassen.

Med detta i åtanke borde protesterna i Malmö ha blivit ännu större. En orsak är den skrämselpropaganda som polis, politiker och media bedrev månaderna innan med spekulationer om riskerna för terrordåd inne på arenan, våldsamma sammandrabbningar mellan sionister och propalestinska demonstranter med mera.

Men det är också en fråga om bristande mobilisering. Inga affischer hade satts upp inför demonstrationerna. Om man inte visste vilka sociala mediekonton man skulle kolla på för att få information var det omöjligt att få reda på när demonstrationerna skulle äga rum. Det främsta ansvaret för detta faller på arbetarrörelsen. Att de antingen ställt sig på Israels sida (Socialdemokraterna), ställt sig vid sidan av rörelsen (Vänsterpartiet) eller varit helt tysta (fackförbunden) har gjort att det helt saknats organisationer med kapaciteten för den typ av storskalig mobilisering som skulle behövas.

Nästa steg för Palestinarörelsen

Frågan som många ställer sig nu är: vad är nästa steg? Allt oftare hörs slagord om behovet av att eskalera på demonstrationer. Detta är helt riktigt – men det vore ett misstag om det bara mynnade ut i isolerade direktaktioner genomfört av ett fåtal aktivister. Vi behöver rucka status quo, men vi måste göra det på ett sätt som knyter an till och kan mobilisera arbetarklassen, som är de som har makten att strypa den västerländska imperialismens stöd till Israel.

Den 30 april publicerade Hamnarbetarförbundet ett öppet brev till regeringen där de krävde att regeringen skulle avbryta “allt militärt samarbete och handelsutbyte med den israeliska försvarsmakten och försvarsindustrin”. Men hamnarbetarna borde inte vänta på att Ulf Kristerssons pro-israeliska högerregering agerar. Istället borde de följa hamnarbetarna i Barcelonas exempel och införa blockaden på eget bevåg.

Hamnarbetarförbundet har också gjort detta tidigare. 2010 införde de en blockad mot alla israeliska varor efter att Israel attackerat Ship to Gazas fartyg som skulle bryta blockaden av Gaza. Som Hamnarbetarförbundet poängterar i sitt brev har svenskbaserade företag som Aimpoint, SAAB, Hägglunds och Micropol ett samarbete med den israeliska försvarsindustrin och försvarsmakten köper militär utrustning för miljardbelopp från Elbit, en av Israels största vapentillverkare. Detta kan hamnarbetarna strypa, utan att vänta på att sionister som Ebba Bush eller Johan Pehrson ska byta fot efter månader av öppet stöd till Israels krig.

Att många av demonstrationerna blivit mindre under våren innebär inte att stödet för Palestina minskar – tvärtom. Allt fler stödjer Palestina som Yougov undersökningen också visar. Ju mer som Israel trappar upp kriget i Gaza, desto mer kommer ilskan mot dem att öka inom hela arbetarklassen. Men för att verkligen eskalera rörelsen, krävs andra metoder än att bara kalla till spontana demonstrationer. Det krävs mer noggrann mobilisering och det krävs att vi lär oss av studentrörelsen i USA och tar rörelsen in på skolorna, på universiteten och arbetsplatserna. De tältläger som satts upp utanför några av de största universiteten kan bli ett viktigt första steg.

Det är inte de pro-israeliska politikerna i Sverige, USA eller Storbritannien, det är inte FN eller Internationella domstolen i Haag som kommer att sätta stopp för den israeliska krigsmaskinen. Det är arbetarklassen. Vi i Revolutionära kommunistiska partiet kommer tillsammans med våra kamrater i den Revolutionära kommunistiska internationalen att fortsätta delta i denna rörelse och förklara behovet av klasskamp mot imperialismens krig och förtryck. Arbetarklassen har makten att inte bara strypa det ekonomiska stödet till Israel, utan att avskaffa det kapitalistiska systemet som ger upphov till krig, förtryck och fattigdom. Det är den eskalering som behövs.

Join us

If you want more information about joining the IMT, fill in this form. We will get back to you as soon as possible.